Pride! Pride! Pride!

Nu har det gått några veckor. Vilka intryck finns kvar? Vad har rört om, skakat och vänt mig uppochner?
Fortfarande, stoltheten.  Den kommer alltid vara en del av mina steg och jag kan ibland bli så ledsen, falla ihop när jag inser att att det är många som inte delar den stoltheten med mig, Jag tänker på en del av min släkt, jag tänker på nazister, jag tänker på kristdemokrater, jag tänker på religösa fundamentalister.
Framför allt tänker jag på min släkt. Jag menar inte att de skulle ställa upp sig på led och turas om att kasta sten och spotta på mig, men det är så många som inte kan eller ens vill förstå. Det finns inte ens antydan till ett försök. Och jag blir så ledsen, rasar ner i en grop och gråter.
Jag undviker att säga var jag varit, vad jag upplevt. Vilka fantastiska människor det finns och jag undviker att brusa upp när kommentaren "Du är väl inte sån" fälls. Det är så mycket jag undviker.
Jag undviker att falla ner på knä, slita av mig skinnet och sparka dem på smalbenen när de säger att "du är ju en riktig kvinna iallafall" alterntivt "Du börjar bli riktigt duktig nu, bakar och sånt där"
Hur ska jag någonsin kunna sätta dem ner mittemot mig och få dem att nicka instämmande när jag säger att "nej, jag är inte kvinna, jag är ingenting. Jag har har inga egenskaper som är specifika för mitt kön och ja, jag är sån. Jag älskar att slicka fitta men jag uppskattar även lite kuk. Snälla sluta säga sådana saker till mig, det förminskar mig som människa."
Jag skulle aldrig våga.
Lika lite som de skulle våga vara en del av paraden och gå under banderollen "Stolt släkting" eller whatever, lika lite skulle jag våga ryta ifrån nästa gång någon beskriver mammas norska kusin som hon "Den där lesbiska."
I min värld är det ju så enkelt.

Kärlek.

Kärlek är iochförsig inte enkelt i i sig. Men själva konceptet. Jag tycker om dig (och är man polygam: och dig och dig och dig) och du/ni tycker jag är rätt okej jag med.  Jag tycker du/ ni är fin/fina och nu vill jag kramas, pussas och göra allt sånt vuxna gör när de tycker om varandra.
End of story.

Jag tycker det borde räcka så.
Men tydligen inte. Tydligen är det något som gör att varje avvikelse från hetronormen måste påpekas och understrykas, visas upp och hängas ut till allmän beskådning. Samma sak gäller det kön jag råkade bli tilldelad under utvecklingsprocessen i min mammas mage.
Påpeka de särskilda egenskaper jag förväntas ha. Och visa sedan uppskattning när de efterlevs korrekt. Och jag har bara en sak att säga : My ass.

Och jag vet att det egentligen är så mycket mer komplicerat än så. Och ja, det finns motsättningar även inom hbt-rörelsen. Men samtidigt, borde inte de som står mig närmast ändå bara på något sätt kunna gilla läget.
Och om de nu inte kan förstå den stolthet jag känner, kan de väl åtminstone vara stolta över mig.
Över att jag vågar.
Det finns de som självklart är det. De som fullständigt förstår det jag pratar om. Och det är jag evigt tacksam över.
Men sätter jag de som stöttar mig i jämförelse med de som fortfarande har den vridna uppfattningen att homos är felskapta så blir antalet förstående skrämmande litet.
Det gör mig obekväm.
Det gör mig uppgiven.
Det får mig att vilja gråta.

På sin höjd kan de se homos som ett trevligt spektakel. Dragqueens kan ju vara ganska festliga och den där paraden, den är ju ändå lite spännande.
Fast det måste ju vara något fel på dem.
Jag är fast och fullt övertygad om att det inte är något fel på mig. Jag anser tvärtom att jag är jävligt rätt.
För första gången någonsin är jag nöjd med allt vad jag innebär.

Och jag har en stark misstanke om att min vistelse på pride har en stor del av den insikten.
Varför är det inte fler som kan dela den med mig?
Varför blir inte mitt svar på frågan "Vad gjorde du i sommras?"
"Jag var på pride, och det var det bästa jag gjort i hela mitt liv."

Och jag vet att jag ser det hela i en väldigt liten skala just nu. Jag har ändå de som stöttar. Jag har en mor som betalar min biljett och en mormor som bidrar med resepengar. Jag har en moster som följer med på gaycafè och jag har en pojkvän som bara är glad över att jag är lycklig.

Det finns de som inte någon. De vars föräldrar förnekar att deras barn kommit ut, de som lever dubbelliv och de som inte ens finns med i ordlistan.
Det finns de som inte får arbeta inom statliga yrken för att de är homos och de som blir anmälda av kristna av fundamentalister för kränkning av de mänskliga rättigheterna för att de visar sin kärlek öppet. De finns presidenter som gör homofobiska uttalanden och jag ska bara vara så jäkla nöjd.

Men ändå, det skaver.
Det skaver att det finns människor som inte ens vill försöka förstå min lycka.
Det skaver att jag helst inte ska berätta för de andra barnen vad hbt betyder. Jag behöver ju inte påverka dem.
Och fan i mig vad skaver att jag inte vågar svara:
"Jag var på pride i sommras, och det var det bästa jag gjort i hela mitt liv."