Igår skrev jag om onsdags förra veckan, nu skriver jag om torsdag förra veckan.
I torsdags förra veckan var det final i Poetry slam uttagningarna och detta innebär att det även var de östgötska mästerskapen.
Jag var inte så nevös som jag trodde att jag skulle vara, kanske för att jag var lite för självsäker och kanske för att all nervositet gått åt dagen innan.
Men jag tävlade och det var massor av människor där och jag blev riktigt förvånad för poetryslam börjar sprida sig i östergötland och människor börjar få koll på var, när, hur det hålls. Det känns riktigt bra inför SM och och vi har bestämt oss för att satsa mer på att slamma i linköping också. Cafè m verkar tycka om oss. Så det blir mer poetsyslam åt folket i fortsättningen. Bra bra.

Men iallafall, jag tävlade och när jag stod där och läste mindes jag hur mycket jag älskar tävlingen. Ja, jag är innerligt trött på den och ja, jag ska sluta definera mina egna framträdanden genom den. Men den har sin charm. Och även när jag rest mig upp och gått min väg så kommer den alltid finnas kvar. För tävlingen är något stort och jävligt häftigt. Men inte något jag vill fastna i. Jag vill verkligen inte fastna i treminutersdikter, poängsättning och en cirkel som går runt, runt med samma poeter. Även fast jag tycker om poeterna. Jag tycker om sammanhållningen och dunk i ryggen och vetskapen om att det finns vänner lite vartstans i Sverige. Visst, visst. Men mitt nya mål är att de ska vara vänner, inte för att de är poeter, utan för att de är människor som jag passar med.
Men ännu har jag några år kvar med poetryslam. Jag är inte redo att ge mig av än. Jag kan ju inte gå fören jag är färdig.

Men om vi ska sammanfatta själva finalen så blev utfallet att jag gick och vann hela kalaset. Vilket innebär att jag blev östgötsk mästare, kom med i laget med råge och vann en diktsamling. Självklart blev jag oherhört glad, men jag misstänker att jag börjar bli lite för blasè, för det där totala lyckoruset infann sig aldrig.
Det var mer ett phu och fan vad skönt att allt gick som jag planerat. Utöver mig, kom Jon Hauge-Evaldsson, Vilgot Åkerblom (ja, min V) och Pernilla Stammler med i laget.
Det känns som en trevlig ansamling människor och jag tror vi kommer kunna skrapa ihop en riktigt bra teampiece.

Detta slam lyckades jag totalt undvika gamla älsklingar och det blev tillochmed så att jag läse "Tidningrubriker" i finalduellen. Visserligen från papper, men fortfarande. Och det kändes bra. Kanske att den inte kastade sig huvudstupa ut i publiken. Men ögon rörde sig fritt. Jag ska nog ge den en ny chans.

Mer finns det nog inte att säga om torsdagen.
Förutom att jag har återupptäckt kärleken till tävlingen och att vi ses i SM motherfuckers!