Vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att du är vackrast när det töar
står vi kvar och väntar på att isen ska smälta.
På att Peter Pan ska flyga förbi med tingeling i släptåg och gala
-Vakna! Vakna! Det är vår! Det är vår!
Men han kommer inte.
Så vi tänder varsin cigarett.
Det enda som hörs är ljudet av glöden som flammar upp och våra andetag,
partiklarna som rullar ut över halsdukarna,
fastnar i fransarna och får oss att böja oss för varandra mycket mer än vi borde.

Vi är rebeller på frusen mark.
Och det är inget annat än tjälen som stoppar våra idèer från att slå rot.
Så därför står vi kvar och pratar om saker som
ingen orkar tänka på.
Som ingen bryr sig om.
som känns helt irrelevanta.
Som färgen på våra trosor, vårt sexliv eller att vi borde ses någon dag
ta en fika eller så.

Vi borde verkligen ses någon dag.
Vi borde verkligen prata med varandra.
Jag borde verkligen luta min panna mot din och skriva i imman på dina ögon
typ hej eller
Jag saknar dig varför ringer du inte?
Men vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att våra skor bara finner fäste i torrt gräs står jag kvar.
Tillräckligt nära för att du ska känna dig besvärad.
Men såpass långt bort för att du inte ska kunna be mig flytta på mig.

När du känner dig besvärad säger jag oftast ganska dumma saker.
Och nu står vi ju bara här
Och det i sig känns ganska dumt
särskilt med tanke på att allt runt omkring oss rör på sig
du tittar på det, du tittar på det som om du vill vara en del av det
och återigen vill jag luta min panna mot din
och skriva i imman på dina ögon

-Nej! nej! De är inte rebeller, det är vi som är det! Lämna mig inte, jag fryser så mycket mer när jag är ensam.

Och den här gången, den här gången gör jag det.
Jag lutar mig fram, höjer fingret
och då rör du dig
som genom att trollslag rör du dig
Som om tingeling varit framme och spridit älvstoft.
Men här finns inga glada tankar.
Så du flyger inte.

Du bara går.

Du bara går .
Och jag står kvar.
Mina ben skakar.
Jag fryser mer när jag är ensam.

Det är morgon och student. Jag är finklädd och har glitter under ögonen för att på något sätt sluta cirklen.  Innan nu har jag inte riktigt greppat vad studenten innebär, kanske för att jag alltid vill vara lite äldre än jag faktiskt är. Och dåska studenten inte uppmärksammas, för det är ju inte så koolt egentligen.
Men det är det ju!
För det är studentmorgon och ajg har fan klarat det!
Jag tänker lite på hon som är ajg för tre år sen som gick in i det där klassrummet, med glitter uner ögonen och en "dip me chochlate and throw me to the lesbians" tröja. För jag var väldigt lesbisk och i tusen delar.
Och alla tusen delar flöt under under första året och jag kunde inte hålla ihop någonting alls.
Men nu kan jag det.
Och det var liksom ingen som trodde att ja skulle överleva de tre åren, och jag trodde det definitivt inte.
Men nu är det studentmorgon och om några timmar kommer ajg stå på trapan och nedanför kommer vännerna, familjen och farmor och farfar stå.
Jag kommer ha studentmössa och jag klarade det era motherfuckrs!
Jag ska ta vartenda MVG och trycka upp i en passande del på syon som i slutet av ettan mycket pedagogiskt föklarade att IV-kurserna kanske inte var något för mig. Och jag var ju tvungen att se deta hela realistiskt, kurserna i tvåan var svårare, så jag borde kanske inte läsa dem.
Jag skulle antagligen inte hännga med. Men ajg hängde med och jag höll ihop och idag ska jag åka flak och vara så jävla bra. För jag har tagit studenten.
Nu ska min mor ta kot på mig, jag har lila klänning på mig.
Och jag ska springa ut.
Där nere ska alla andra stå och
tack.

We will rise above them all.

Det handlar om saknad.

Små korn av människor som jag tycker är alldeles för långt bort. Som Elin. Eller Goodwill eller en storebror. När ska människor lära sig att jag inte är bra på att klara mig på egen hand? Jag kan inte reda ut allt, dra i alla trådar helt själv. Jag vet inte hur man gör sånt. När jag försöker brukar det sluta med att jag antingen vaknar upp bakfull eller lyssnar på Pink floyd. Fast det finns fler anledningar att sakna. Som att människor får mig att skratta. Och gå utanför mina egna gränser och vara mer Vilska än någonsin. Som tar spudlet ett steg längre och drar mig långt bort. Som systeryster. Hon kan sånt. Självklart handlar saknaden om vad det gör med mig. Jag vet inte hur man ska se längre än så. Vad ska man säga?

Jag är ju bara människa.

Fast jag är mer människa när storebror säger att det är okej eller när Goodwill ringer på dörren och attackkrams. Man vet liksom mer vad som händer då.
Det handlar om saknad.
Om Åsa, Ellen och korp.
Fast väldigt mycket om människorna som är helt borta också.
Såna som jag inte ens skickar ens sms till längre.
Sådana är det nog fler av.
När ska jag sluta reagera med högstadiehjärtat? Inte ta tag i människorna som tappats, utan istället bara lyssna på musik, skriva en dikt om det och tänka "de är pussys, det är synd om mig, fuck them!"

Fast det har kanske mycket att göra med också det där med att Vilska bara kan definera sig själv genom vänskapskrestar. Att jag måste namnge allt för att kunna bevara det.
Bitterfittor och miserabla pojkar.
Det blir så mycket lättare att komma ihåg när jag samlar allt. Alla känslor, alla textrader och allting o ger det ett namn. Det är sånt jag gör. Och jag blundar tänker på miserabla pojkar, Lonley Brian, stå längst fram med Connie, V och Goodwill och skrika "ALL YOU THINK IS IMPORTANT MAKES NO SENSE!"

Det är faktiskt ganska töntigt.

Fast jag är ju töntig.
Jag har aldrig hävdat något annat.

Det handlar om saknad.
Och hela det här inlägget går egentligen utanför alla ramar jag satt upp för den här bloggen.
Det är ju inte poesi.
Men jag är en hopplös nostalgiker.
Och ibland måste jag få vara utanför ramarna. Jag har blivit så dålig på att göra det.

Men jag saknar.
Och det finns ju faktiskt inget jag kan göra åt det.

kram till alla