Det handlar om saknad.

Små korn av människor som jag tycker är alldeles för långt bort. Som Elin. Eller Goodwill eller en storebror. När ska människor lära sig att jag inte är bra på att klara mig på egen hand? Jag kan inte reda ut allt, dra i alla trådar helt själv. Jag vet inte hur man gör sånt. När jag försöker brukar det sluta med att jag antingen vaknar upp bakfull eller lyssnar på Pink floyd. Fast det finns fler anledningar att sakna. Som att människor får mig att skratta. Och gå utanför mina egna gränser och vara mer Vilska än någonsin. Som tar spudlet ett steg längre och drar mig långt bort. Som systeryster. Hon kan sånt. Självklart handlar saknaden om vad det gör med mig. Jag vet inte hur man ska se längre än så. Vad ska man säga?

Jag är ju bara människa.

Fast jag är mer människa när storebror säger att det är okej eller när Goodwill ringer på dörren och attackkrams. Man vet liksom mer vad som händer då.
Det handlar om saknad.
Om Åsa, Ellen och korp.
Fast väldigt mycket om människorna som är helt borta också.
Såna som jag inte ens skickar ens sms till längre.
Sådana är det nog fler av.
När ska jag sluta reagera med högstadiehjärtat? Inte ta tag i människorna som tappats, utan istället bara lyssna på musik, skriva en dikt om det och tänka "de är pussys, det är synd om mig, fuck them!"

Fast det har kanske mycket att göra med också det där med att Vilska bara kan definera sig själv genom vänskapskrestar. Att jag måste namnge allt för att kunna bevara det.
Bitterfittor och miserabla pojkar.
Det blir så mycket lättare att komma ihåg när jag samlar allt. Alla känslor, alla textrader och allting o ger det ett namn. Det är sånt jag gör. Och jag blundar tänker på miserabla pojkar, Lonley Brian, stå längst fram med Connie, V och Goodwill och skrika "ALL YOU THINK IS IMPORTANT MAKES NO SENSE!"

Det är faktiskt ganska töntigt.

Fast jag är ju töntig.
Jag har aldrig hävdat något annat.

Det handlar om saknad.
Och hela det här inlägget går egentligen utanför alla ramar jag satt upp för den här bloggen.
Det är ju inte poesi.
Men jag är en hopplös nostalgiker.
Och ibland måste jag få vara utanför ramarna. Jag har blivit så dålig på att göra det.

Men jag saknar.
Och det finns ju faktiskt inget jag kan göra åt det.

kram till alla