Igår var jag med om det häftigaste som hänt på åtminstone en vecka.
Vi börjar från början.
För typ ett halvår sen ville ung scen öst att jag skulle skriva en text till deras bok "Publikens möte med teater"
Jag sa okej och knåpade ihop en gullig liten sak som fick namnet  "Om ditt första möte med teater."
Den handlar i princip om Vilska 12 år som upptäcker något större när hon går på sin första teaterföreställning.
You didn't see that comming, huh!

Ung scen öst tyckte om den den blev publicerad, jag fick pröjs och sen var det inget mer med det.

Nu, igår, var jag på teaterföreställning som hette "Mamma, pappa, barn eller någongång måste min pappa ha friat".
Hela pjäsen var skriven, redigerad och framförd av den fantastiske skådespelaren Julia Höglund.
Bastemat var skilsmässobarn och sådant tjaffs, men hon lyckades ta det så otroligt mycket längre.
När jag satte mig tänkte  "nej, inte en sån här" .
När jag gick ut grät jag.

Får man göra så på teater?

Hur som haver var pjäsen helt fantastisk, rekvisitan bestod av en whiteboard, några väskor samt lite ljudeffekter.
Framför whitboarden stod Julia och försökte måla upp familjerelationer, milstoplar och ledord inom familjen.
Detta blandades med en monolog i du-form om den stora kärleken och svart komik.
Jag fullkomligt älskade det.
Hon lykades med konststycket att förmedla, beröra och prata om jävligt jobbiga grejor utan att det blev terapi.
Den där berömda balansgången.
Samtidigt som hon plockade ut delar ur allt det där mörka och fick oss att skratta åt det.
Jag beundrar människor som lyckas med det. Sån ska jag bli när jag blir stor.
Allt detta blandat med ett otroligt fokus gjorde mig helt enkelt hänförd.

Vilket jag även berättade för henne efter föreställningens slut.

När jag står där och prisar henna som bäst och drar lite parareller till mig eget skrivande (inte sådär, nämen jag är också poet så att du vet att....) så frågar hon var jag brukar läsa någonstans.
Jag svarar lite här och där, tävlar lite du vet.
Då frågar hon vad jag heter.
Jag svarar Vilska.
Härefter följer en reaktion som jag kommer kunna leva på hela livet.

Först drar hon djup efter andan, spärrar upp ögonen , gör "fisk-på-torra-land-minen" och nästintill skriker
"MEN DET ÄR JU DU SOM ÄR DU SOM SKREV DEN DÄR TEXTEN SOM JAG LÄSTE I LUND SHIT DU FICK MIG NÄSTAN ATT GRÅTA!"

What!?

Tydligen har hon fått läsa texten som jag skrev till ung scen öst när de har promotat boken (Bara det är en ära i sig.). Och tydligen älskar hon den. Och tydligen tycker hon att jag är jävligt bra.

Och min ego har nog aldrig blommat ut så hårt förut.

Därefter spårande samtalet ut i någon slags  -Nämen det är du som är bra nej det är du-  ömsesidig beundran.
Wow. Wow wow wow.

Resten av kvällen spenderade jag i något slags lyckorus som dock fick sig ett snabbt avslut när jag bestämde mig för att gå och ta en öl med Mixie på krogen.
Det var dumt.
Där var det fullt av fulla fransmän som försökte ligga med allt som hade tuttar och använde raggningsrepliker som inte ens var populära på nittiotalet.
Men fram tills dess var allt underbart.

Nu jävlar blommar det!