En liten hyllning till männen i mitt liv. Eller pojkarna kanske. Men en hyllning till de människor som låter mig vara ett inget. Varken kvinna eller man, inga egenskaper och inget som förväntas. På sin höjd är jag brud eller en gaying grabb (detta för att jag för tillfäller råkar ligga med en sådan.) Och det är så fint. Det är så skönt och befriande och jag hyllar dem ikväll. Mina miserabla pojkar som trasslar ut mig och som inte knyter min kunskaper gällande bakning till något särskilt. Vill jag inte så behöver jag inte. Vill jag inte behöver mitt kön inte existera. Och jag är evigt tacksam. Det är mycket tack vare dem jag vågade sluta vara kvinna från första början. Då, när A bara var sexton och jäkligt rädd för vad hon förväntades vara, det var då de stormade in i hennes liv, som senare blev mitt, och vände uppochner på varenda föreställning om henne själv. Pang på rödbetan sådär bara tog de bort allting som en fitta innebar och bjöd henne dessutom på folköl. Så kärlek och respekt pojkar. (Om det nu är det ni vill vara) Men kärlek och respekt. Och kramar. Samt en high five.



"Vi är sex miserabla pojkar. Fem har en penis, en har det inte. Men hon är mer man än oss allihop."

Turnèschemat tog visst inte slut i Göteborg och jag hinner tusan i mig med två platser till innan jag drar till Indien.
Så kom! Kom och krama på mig!

3:e december 19.00 skylten, linköping (Tillsammans med Vicious V, Grioa och Mente Rojas. Sjukt häftigt. Tre askoola hiphopsnubbar och jag. Och jag ska knäcka dem varenda en!)

10:e december 19.00 Athen, AF-borgen, Lund (På något som heter Poeternas estrad. Blir jättefint att läsa i Lund. Att utforska obeträdd mark. Oj, det där lät lite snuskigt.)

Nu är bomben släppt

regler för Poetry Slam SM 2009

då är det bara att hålla för öronen och vänta på smällen.

Jag håller just nu på att slutspurtsskriva mitt arbete i engelska C om poetry slam.
Och jag vill delge er vad som kan vara den svulstigaste, töntigaste och mest powerballad inspirerade avslutningen jag någonsin skrivit på en uppsats:

"When you compete you do it with a passion, that passion projects upon your poems, and suddenly you have something alive, something burning, you have Poetry slam."

 

Är det inte alldeles fantastiskt?

 

Dagens soundtrack: Sanna Carlstedt- Frihet

"Dom säger -Å du romantiker, du flärdlösa toka
när ska du växa upp och bli normal?
Det säger dom, jag dansar döv fram med en krans av hundloka,
tycker vuxen är ett skällsord, ett begrepp och ingens val."

Precis.

"tycker vuxen är ett skällsord, ett begrepp och ingens val."

Alldeles så.
Jag ska aldrig bli vuxen.
Jag tror inte på det.
Inte någonstans.
Love
/V

Jag göteborgshänger just nu. Hemma hos en syster och igår var vi på jul på Liseberg. Det var världens finaste. Massa ljus och det kändes nästan som jul och jag drack glögg och vi åkte karuseller. Och sagoslottet. Jag var alldeles fem och alldeles jätteglad och varm och mina kinder var alldeles röda. Jag vilar hjärtat den här helgen. Jag dricker massor av te och äter fairtrade choklad. Och igår läste jag poesi med.
Det var en väldigt fin läsning. Det kändes intimt och jag valde att skala av alla texter. Det blev lite Vilska unplugged liksom. "Godnattsaga för hisingsbacka" blev nästan magisk och ja, jag läste både "Gardell" och "rebeller på frusen mark" Fast det gjorde inget. För det var på att annat sätt än tidigare. Utan det där stråket av nervositet. Mina texter och mina framträdanden blir så otroligt mycket bättre utan tävlingsandan. Jag är helt enkelt bättre utan tävlingen. Visst, jag älskar tävlingen. Men jag blir faktiskt en bättre människa utan den.
Nu har jag bara en punkt kvar på turnèschemat och det är en grande final på skylten den 3e december tillsammans med Grioa. Sen vilar jag inte bara hjärtat  utan även orden.
Eller snarae orden på scenen. För jag har ett nytt projekt på gång. Det är lite hemligt. Men jag kommer inte stå på scenen då. Det nya projektet är alldeles nytt område för mig och det är väldigt läskigt och lite pirrigt och vi får se hur det går. Men jag säger inget än. Don't belive the hype.
Om vi lämnar det där.

Ikväll har jag på mig min batman tröja och snart ska vi samla ihop oss och åka och ansluta oss till ett Lars och dante häng. Det ska bli trevligt.
Och hjärtat, orden, själen.
De vilar.
Sover tryggt.

Jaha kära vänner, då var det dags.
Ikväll klockan 18.00 på cafè M i Linköping kommer det sista kvalet till Poetry slam SM 2009 att hållas.
Kom! Kom och var världens bästa poet, agera jury eller var publik.

Kom kom kom.
Jag är i Göteborg och läser poesi på egen hand (17.00 Göteborgs stadsbibliotek) så jag kommer inte vara där och blir således en square.
Det vill väl inte vara?
Bra.
Så KOM!

Pusspuss/ kaosföreningen genom Vilska

(Jag tänkte slopa skrämseltaktiken ett slag. Jag är en lugn och varmhjärtat människa. Ju.)

Kommer ni ihåg det där askoola mailet, med tre jättehemliga kapitel ur en ännu ej publicerad bok som jag fick av Marc Kelly Smith?
Bra.
Jag har precis läst igenom dem och det står mycket där som så många potery slam poeter skulle behöva läsa. Och begrunda.
Det som är jobbigt är att jag verkligen inte får publicera något av det han skriver.
Men åh vad jag vill.
Bara ge hela poetry slam sverige en bitchslap.
Det skulle kännas så bra.
Rakt i ansiktet bara.
På så många av er.

Puss!

Den där känslan som kryper och benen som går vart vill och knäna som darrar. Idag är en rastlösdag. Idag är en sån dag som inte finns, jag inte finns och jag längtar mest efter en annan dag. Kanske imorgon eller så.
Hela veckan har varit lite sådan. Och en del av mig kan verkligen inte förstå varför. Jag har varit två vändor i stockholm, läst poesi, lekt med vänner och verkligen försökt plugga. Men ingenting vill sig.
Jag försöker klappa mig själv på huvudet och säga att det är okej. Att den här veckan kunde vara så mycket längre och så mycket värre förr i tiden. Och att alla inte alltid är produktiva, kreativa och jävligt duktiga hela tiden.
Men jag lyssnar nog inte riktigt. För knäna darrar ändå.
Jag tänker att det kan ha något med rutiner att göra. Något med duktighetssjukan och lite rädsla.
Det är så mycket som har snurrat ett helt varv på senaste tiden och jag har inte riktigt hängt med. Jag försöker verkligen fokusera på poesin och det stora i att läsa på riksteaterfestivaldagarna, det sjukt häftiga att få kicka på dramtiska institutet och det fanastiska i att jag ska läsa med Grioa och Lasse Fabel (vilket det ser ut som om att jag ska göra, den 3:e december, skylten, Linköping, 19.00. Be there!) (Snygg smygreklam där)
Och jag försöker verkligen fokusera på skrivandet, på allt det vackra, på vännerna, V, lillebroren. Men ibland är jag inte så bra på sånt. Jag förstår inte varför den här veckan blev en sån där vecka. En sån vecka när jag gömmer mig under täcket och inte tar tag i mig.
För den här veckan har på pappret varit den bästa på länge. Jag har fått fler bokningar (18 november, pressrealse för "möte med publiken" Ung scen öst. linköping, 11.00, 22 november, Göteborgs stadsbibliotek, 19.00 och 3:e december) och jag har lyckats skriva. Inget långt, inget sammanhängande, men något.
Kanske att det är reflektionen som saknas. Dagboken och kalendern. Känslan av att vara mitt i nu, nu, NU. Jag känner ju igen mönstret. Jag vet vad som kommer hända sen. och snart borde det vända. Först är det en liten bit till neråt. Först blir det ligga i sängen, lyssna på Pink Floyd "wish you where here" och kedjerökanda (nej, inte i sängen). Men sen vänder det.  Det gör det alltid.
Jag måste påminna mig själv om det.
Ingen kan vara duktig jämt. Och ingen orkar hänga med alltid.
Och jag håller på att läsa "Lolita". Jävligt dum idè faktiskt. Inget man läser för att komma bort. Det är något man läser som ett slag i ansiktet. Som illamående i magen. Men den är ändå bra. Jag tar den i små etapper. Och när den är färdig kommer jag vara glad att jag läste den.
Och jag ska snart sova lite.
Sen blir det bra.
Sen vänder det, sen vänder det alltid.

Jag tänkte förgylla den här kvällen med ett alldeles fantasiskt Ani diFranco citat:

"I'm gonna pull my tampon out and splash all over the place."

Sen tänkte jag använda samma citat som bildtext till det här fotot på mig och Mixie:



"I'm gonna pull my tampon out and splash all over the place."





Återigen, I'm gonna pull my tampon out and splash all over the place:"



Godnatt vänner!

Ytterligare en hyllning.
Denna gång till min FAMILJ:



It takes a lot more courage to love than it does to hate
Anyone who's got a family can relate
Ain't never really dissipates
May take my whole life to get it straight
But it makes me who I am
And I wouldn't trade that for nothing

Soundtracket är Little Jacke- Go hard or go home.
Och jag tror att jag är ganska blödig.
Men ibland får man vara det med.
Och återigen handlar det om det vackra i det fula.
Men när det kommer till min familj.
Då kan jag fan i mig bara se det som är vackert.
Lovin'
/V

Dagen har varit lång och jag har pendlat fram och tillbaka till Stockholm där jag läst poesi och teatertext på dramatiska institutet. Sjukt häftigt känsla och jag börjar fundera på om det här bananskalet som jag halkat på mot teater kanske har en mening.
Inte i form av skådespeleri, aldrig något sådant. Men kanske dramatik. Men inte i så stora ord. Inte än. Men det kan vara så att jag börja fastna lite. Kanske att jag blev sjukt inspirerad av DI. Jag vet inte.
Men det är ett nytt frö. Jag känner att orden cirklar där någonstans innanför pannbenet. Och insikterna. InsiktEN snarare. Att det är något annat än Poetry slam. Att jag verkligen börjar tröttna på att tävla. Jag kommer ingenstans där. Jo, jag utvecklas. Men jag börjar inse att utvecklingen finns på andra håll med.
Och inom teatern finns det en helt annan sorts vision. Visioner är tillåtna där, på ett annat sätt. De är större,det handlar mer om att påverka. Det handlar om att bekräfta andra. Om publiken som ska reagera, bli hänförda och lämna teatern som lite större människor. Hur når jag ut till så många genom poesi? Jag tror inte det går. Ibland tror jag det, just nu tror jag det. Just nu tror jag att jag verkligen borde tänka längre än tre minuters dikter och SM. Jag borde verkligen sluta sträva efter att bekräfta mig själv genom att stå på scenen. Visserligen älskar jag det, men hela den här "läsa teater text" cirkusen har fått mig att börja känna något annat. Något om att det mer handlar om texten. Inte om mig .
Jag låter mig själv stå i centrum alldeles för ofta och kanske att jag borde flytta det. Centrumet alltså. Flytta min person bort från scenen och bara låta orden vara kvar. Löpa fritt. Längs med väggarna, listerna, taken, ur andras munnar. Kanske. Men det är så mycket kanske.
Iallafall så flödar orden nu, klistrar och ger den snälla hösten som förvandlats till kyla lite kontur. Lite sammanhang.
Dessutom blev jag hämtad av en taxi på centralen.
Och det kändes ju jävligt creddigt.

Jag åker tillbaka till Stockholm på fredag och läser på teaterfestivaldagarna.
Och sen åker jag till Göteborg.
Och sen tar turnèschemat slut.
Och då åker jag till Indien.

Och framtiden ser ljus ut.

Nattens
/Vilsk

Okej, det här inlägget handlar enkom och rent skryt och showoff.
Bara så att ni vet.

Vi tar det från början, jag skriver just nu ett arbete i engelska C. Det arbetet ska handla om poetry slam, dess uppkomst, dess utveckling och dess roll i kulturlivet.
En del av arbetet är att skriva ett formellt brev och ställa frågor till någon engelsktalande som har en anknytning till arbetet.
Jag tänkte att okej, jag kör ett wildcard, jag skriver till Marc Kelly smith, grundaren av poetry slam.
Sagt och gjort, jag knåpade ihop ett mail och skickade iväg det.
Det gick några dar och vips! så hade jag fått ett svar.
Och det var inte vilka svar som helst, det var ett mail skrivet av the man himself. The man himself inte bara svarade på mina frågor, han bifogade också tre dokument med kapitel ur hans nya bok som han skriver.
Så, jag, petit moi, har just nu i min inkorg tre väldigt hemliga dokument ur en ännu ej publicerad bok som i detta nu skrivs av Marc kelly smith.
Hur förbannat koolt är inte det!?
Och hur mycket höjer inte det min status. JÄTTEMYCKET!
Och här, ett bildbevis:



Klicka på bilden och lägg märke till markeringarna.
(Att det även står mitt riktiga namn är smällar man helt enkelt får ta.)
(Och jag vill inte att det ska vara så suddigt. Men bättre än så blev det inte.)
Som sagt, lägg märke till det som är markerat.
Och avundas mig.

Nu börjas det igen...

Eftersom att jag föreställer mig att alla små kulturtörstande själar därute söker sig till just min blogg för att inhämta information så kommer nu lite reklam för (dadadaaa!) nästa poetry slam, vilket även blir det tredje kvalet till (dadadaaaa!) Poetry slam SM.

Så, IMORGON klockan 18.00
ska alla ni därute infinna er på SALONGEN i BIBLIOTEKET i NORRKÖPING.
För där jäklar händer det grejor!
Och om jag märker att någon saknas, ja då har ni skitit i det blå skåpet.
Resten lämnar jag osagt.
So be there or be dödens lammungar.

(Jag tänker att det är inte en jävel som kommer när jag är snäll. Så nu kör jag helt enkelt på skrämseltaktik.)

Så kom,kom mina små barn.

Puss och kram/Vilsk

Jag är verkligen inte så skillad på det här med att plugga. Disciplin och sånt har aldrig varit min grej. (Jag förstår inte varför någon överhuvudtaget gör något så dumt som att ge min ansvar, historien har bevisat att det inte går bra.) Och nu börjar det brinna i knutarna när det gäller skoluppgifter. Inlämning om knappt en vecka på fetaste engelska c arbetet någonsin och det är sådana här tillfällen som jag verkligen behöver Carro. En liten daddel som piskar mig till att sätta igång och som ger mig cola med citron och is när jag börjar bli alldeles för trött. Cola med citron och is är äkta kärlek det. Fast väldigt mycket av det hon gör för mig är äkta kärlek. Väldigt mycket av det väldigt många av mina vänner gör för mig är äkta kärlek. Som bitterfittefika och samtal med emme. En goodwill på besök eller en syster i mitt kök. Sådana saker. (Och jag hyllar dem i allt jag gör. Alltid)
Men iallafall är jag väldigt stressad över skolan just nu och jag får faktiskt skylla mig helt och hållet själv. Det är där skon klämmer va. Det är ju det som är lite jobbigt. Att jag inte kan skylla på någon annan. Annars är det så jag kommer undan med det mesta. Jag gör något dumt, skyller på någon annan (alternativt alkoholen) och sedan är allt bra. Vuxen och ansvarstagande? Jag? Bah!
Jag börjar se ett återkommande mönster när det gäller min hantering av saker som måste göras. Jag gör dem helt enkelt inte. Inte fören det nästan är för sånt, då jäklar lägger jag på ett kol. Jag tror många kan känns igen sig det. Jag tror inte att jag är särskilt unik. Vilket jag tenderar att tro när det gäller andra saker.
Åhå, jag är en sån öppenhjärtig människa. Helt underbar.

Och det är nu vi börjar närma oss pudelns kärna. Slut med gnället nu och pang på rödbetan bara. Jag är ju alldeles för underbar. Ni vet, man kan ha sådana dagar. När luften är hög och världen lite fin och särskilt man själv. Jävlar vad fin man är. Jag har en sån dag idag. Och jag tänkte såhär; man (och med man menar jag jag) gnäller ofta  på hur dålig man är, att något suger och jävla skitliv är en återkommande kommentar. Och någongång förra sommaren sa löv något alldeles jättebra "vi är så bra på att ta hand om varandra. Vi borde bli bättre på att ta hand om oss själva med. Så nu gör jag det." (Jag minns inte ordagrant vad hon sa, men typ så var det.)
Så jag tänkte följa i samma fotspår. Ta hand om mig själv, ge mig och riktigt hård dunk i ryggen och high fiva mig själv lite. Helt enkelt ett hyllningsinlägg till mig själv. (Och fortfarande hyllar jag mina vänner på något sätt och även i en hyllning till mig själv finns de med. Fast schh, säg det inte högt)

Here it goes:
Vilska, du är så jävla fin. Du är alldeles otrolig människa som är bäst världen på att göra potatismos och kladdkaka. Du är fruktansvärt söt när du är nyvaken och ser ut lite som plupp och ingen motstå dig när du ylar efter kaffe. Hur skulle man kunna göra det? Du som är så bedårande. Och även fast du inte alltid lyckas hålla koll på saker, hålla dem på köl liksom så är du en människa som kommer gå rakryggad genom det mesta och din poesi kickar ass.
Allt du behöver göra är att höja blicken lite till och se ett steg längre fram för en dag kommer du vara där med.
Och du är häftig. Jag skulle tillochmed sträcka mig så långt som att säga jävligt häftig. Det finns säkerligen människor som vill vara som du. Jag tänker mig lite som ett mysterium. Fast öppenhjärtig och välkomnande på samma gång. Förstår du vad jag menar?
Du är helt fantastisk på många sätt men jag skulle vilja säga att en av dina främsta kvalitèr(förutom potatismoset, kladdkakan, poesin och din häftighet) är att du tar hand om alla. Även fast du kan göra det lite för mycket ibland. Men du verkar vara en sån som går att lita på. Du ger inte upp.
Sen är du jävligt snygg också. Särskilt i din lilarutiga klänning. Du är het som snus frankt talat. Alltid. Säg inte emot, jag vet att du märker när folk vänder blickarna efter dig. Det är väl inte så konstigt? Du är ju helt strålande sådär. Nästan lite magisk, lite glitter och virvelvindar.
Du blir charmigast på den här jorden efter ett par öl men även utan öl är du ett litet charmtroll. Du är dessutom nästintill en perfekt flickvän (inte för att det är en egenskap som räknas i sig, men det är ytterligare en människa du gör glad.) Du är så omtänksam och nästan lite romantisk. Men bara nästan, oroa dig inte. Jag ska inte skada din image.
Vad finns det mer att säga?
Jo,
Du är helt enkelt bäst. Allra allra bäst.
Bara så du vet.
(Och så älskar jag dig, jättemycket.)


Och såhär snygg kan jag vara om jag bara lägger manken till.
4-finger tribe. Reppin!

(Jag vet inte hur seriös jag är just nu. Men vi säger såhär; en brud måste göra vad en brud måste göra.)

Love/ V

Helvetes jävla kuk skit!
Jag har kommit hem från stockholm.
Jag har varit på en fantastisk spelning.
Jag blev kär i Trampe.
Jag fick en demo.
Jag var lycklig.
So far, so good.
Men nu, när jag tänkte spela demon som lite schysst morgonmusik upptäckte jag att den gått sönder.
Delat sig rätt av på mitten!
Va fan.
Lagen om alltings jävlighet och jaha.
Aldrig får man ha roligt.
Självklart var min reaktion att skrika NEEEJ rakt ut.
Jag måste hitta mer slagfärdiga kraftuttryck.
Särskilt för sådana här tillfällen.
Skit piss och vademekum.
Och jag som verkligen sett fram emot att komma hem och spela skivan.
Här kan vi snacka anitklimax.
Skit.