En liten hyllning till männen i mitt liv. Eller pojkarna kanske. Men en hyllning till de människor som låter mig vara ett inget. Varken kvinna eller man, inga egenskaper och inget som förväntas. På sin höjd är jag brud eller en gaying grabb (detta för att jag för tillfäller råkar ligga med en sådan.) Och det är så fint. Det är så skönt och befriande och jag hyllar dem ikväll. Mina miserabla pojkar som trasslar ut mig och som inte knyter min kunskaper gällande bakning till något särskilt. Vill jag inte så behöver jag inte. Vill jag inte behöver mitt kön inte existera. Och jag är evigt tacksam. Det är mycket tack vare dem jag vågade sluta vara kvinna från första början. Då, när A bara var sexton och jäkligt rädd för vad hon förväntades vara, det var då de stormade in i hennes liv, som senare blev mitt, och vände uppochner på varenda föreställning om henne själv. Pang på rödbetan sådär bara tog de bort allting som en fitta innebar och bjöd henne dessutom på folköl. Så kärlek och respekt pojkar. (Om det nu är det ni vill vara) Men kärlek och respekt. Och kramar. Samt en high five.



"Vi är sex miserabla pojkar. Fem har en penis, en har det inte. Men hon är mer man än oss allihop."