Jo, jag tänkte såhär. Det har varit så jäkla mycket tjaffs om den här teatertexten så jag lägger helt enkelt ut den.
Det verkar lite som om den börjar växa sig bortom alla gränser och mitt lilla ego vet snart inte vart det ska ta vägen.
Jag menar, jag skrev den här texten sittandes på Elins säng, bakis som fan och med mensvärk utom denna värld.
Och nu, nu ska jag helt plötsligt ut på turnè med den och chefen på ung/scen öst tycker att alla skådespelare borde få höra den för att boosta upp deras självförtroende. För att ingen borde gå miste om hur bra den är.
Det är helt sjukt.
Faktiskt.
Jag trodde aldrig att jag var så bra. Ibland tror jag det fortfarande inte. Men tydligen kan jag.
Det är häftigt.
Fruktansvärt häftigt.
Men här kommer texten.


Om ditt första möte med teatern
Du är tolv år gammal och har vuxit upp i
ett litet samhälle cirka 30 minuter utanför Linköping.
Du har lärt dig att man aldrig fårifrågasätta något.
Du har lärt dig att stickad tröja med hög krage,

gärna ljusblå och rosa läppglans är det enda som gäller.
Du har lärtdig att först går man i Vist skola,
sen börjar man på högstadiet,sen dör man, Amen.
Du har lärt dig att det inte finns någon värld utanför det lilla samhälle du vuxit upp i, att det inte finns någon

verklighet bortanför rondellen man svänger höger i för att komma till Linköping. Därifrån kommer du.

Du är tolv år gammal och det är jullov och du är hemma hos din farmor och farfar. 
Du är tolv år och din farmor tycker att ni ska gå på bio.
Kanske se Monsters Inc. eller så. Men du är lite för gammal

för animerade filmer och vill verka lite äldre än vad du egentligen är

så du föreslår att ni ska gå på teater. Det är jullov och något måste

man ju göra på jullovet så varför inte gå på teater? Din farmor tycker

att det låter bra och ni bestämmer er för att gå på "Oberörbara"

som ung scen/öst sätter upp. Du känner dig lite vuxen, ja nästan

förståndig, när din farmor ringer och bokar två biljetter i namnet

Lindgren till föreställningen som börjar klockan sju.

Du är tolv år och kommer från ett samhälle där man inte undrar

vad som ska hända sen, där man bläddrar i tidningar som heter

"okej" eller "Frida" och din mamma är lite orolig över att du redan

har börjat sminka dig. Från den här verkligheten kommer du och

nu ska gå du gå på teater, som säkert blir jättetråkigt men det är

faktiskt ganska moget av dig att välja något sånt framför bio så du

är ändå lite stolt och klär upp dig extra fint innan ni ska åka.

Ni är framme vid ung scen/öst en halvtimme innan föreställningen

börjar, för så säger farmor att man ska göra och du tänker att

visst, det ska man säkert. Du bryr dig egentligen inte så mycket för i

det samhället där du kommer ifrån bryr man sig inte så mycket och

du spanar mest efter snygga killar som du kan berätta om för Sara,

Linn, Malin och de andra tjejerna i skolan.

Du står ute i foajén tillsammans med din farmor, och hon har

också klätt upp sig lite i röd kofta för det är ju ändå kultur och det

är trevligt med det där lilla extra. Kanske att du skäms lite när du

ser dig omkring och inser att din farmor är äldst av alla som är där

och att du är yngst och du tänker att du kanske borde valt att gå

på bio istället. Du står och väger på den ena foten efter den andra,

tycker det är pinsamt och skäms lite mer. Din farmor tycker att ni

ska köpa ett program och sen blir klockan sju och ni går in i teatersalongen.

Ni får ganska bra platser långt fram, ljuset släcks och

allting börjar.

Publiken sitter på läktare i en ring runt scenen och du ser allting

ovanifrån. Pjäsen handlar om två flickor som lever lite liksom utanför

det man ska leva innanför. Det finns en pojke också och kärlek

och ilska och uppgivenhet. Det finns osäkerhet och jävlar anamma.

Det finns sparkar på hm:s skyltfönster och en Fröken Sverige som

kräks offentligt. Men mest av allt finns det en värld utanför den

man ska vara innanför.

Du sitter där på din ganska bra plats och känner någonting bubbla.

Någonting längst ner i ryggraden som stiger uppåt och kittlar

i nacken. Plötsligt märker du att du har slutat andas. Ditt hjärta

slår knappt, ditt huvud är helt blankt och det enda du känner är

det där pirret. Egentligen förstår du inte riktigt vad pjäsen handlar

om. Scenerna flyter ihop men det pirrar. Det pirrar i hela din rygg

och du vet att nu, nu händer det något. Och varje gång ljuset släcks

och en spotlight riktas mot flickan som sitter i mitten av scenen och

skriver ord med en gatkrita i cirklar omkring sig tänker du att de, de

är utanför, man kan vara utanför, jag vill vara utanför. Och pirret

har blivit ett dån.

Du är tolv år, det är jullov, du har bestämt att ni ska gå på teater,

du kommer från ett litet samhälle cirka 30 minuter från Linköping

och du har lärt dig att man aldrig får ifrågasätta något. Man får

aldrig undra varför. Men nu sitter du där, på en ganska bra plats

bredvid din farmor med ett pirr som dånar och undrar om det finns

något annat. Ditt hjärta slår knappt längre, ditt huvud är blankt

och inuti dig börjar något ta form. En knappt märkbar förändring,

men det är något. Din ryggrad är nästan bortdomnad och det lilla

pirret har börjat sjunka in i dig. Inte längre ett dån, bara ett tyst

hummande.

När föreställningen är slut börjar alla applådera. Först märker du

inget. Du stirrar bara rakt fram, blinkar inte ens. När din farmor

puttar till dig i sidan hajar du till, samlar dig och ni reser er för att

gå ut.

Väl ute säger din farmor att pjäsen var intressant och väldigt aktuell.

Du säger ingenting. För du minns inte vad den handlade om.

Allt du minns är pirret. Och känslan, känslan av något annat. Men

du är bara tolv år och orkar inte reflektera över saker längre än

nödvändigt, så när ni återigen står i foajén börjar du skämmas igen

och tycka det är pinsamt. Du vet inte riktigt varför men tolvåringar

ska skämmas så därför gör du det. Din farfar kommer och hämtar

er och ni åker hem, du sover över.

Dagen efter ska du tillbaka till det lilla samhället men nu är det

kväll och du ligger i gästrummet hos din farmor och farfar. Du

håller på att somna men precis innan du gör det kommer pirret tillbaka.

Du känner att någonting har hänt, du kan inte sätta fingret

på vad, men du vet att någonting blev annorlunda där inne i teatersalongen.

Programmet din farmor köpte innan ni gick in ligger i din

väska och du böjer dig över sängkanten och plockar fram det. Sedan

tänder du sänglampan och läser. Först en gång, sedan en gång till

och sedan en gång till. Du läser det så många gånger att klockan har

hunnit bli fyra innan du somnar. Och hela tiden pirrar det.

När du vaknar på morgonen finns det något annorlunda i din

hållning. Det är svårt att märka, men du vet det. Du är tolv år och

har insett att det finns något mer. Snart ska du åka hem, svänga i

rondellen och åka mot samhället du har vuxit upp i. Men nu kan

de inte längre lura dig. Nu vet du. Man får undra varför. Det finns

något utanför. Och dit är du på väg, till utanför. Du är tolv år och

det har börjat. Det märks knappt. Men du vet, det är något nytt i

dina steg. Du är på väg att bli oberörbar.

Det är så du minns ditt första möte med teater. Och det är så du

blev efter. För du blev något mer den kvällen. Något mer än en ljusblå

stickad polotröja och rosa läppglans. Först var det ingen som märkte

något. Det fanns ju bara i dina steg. Men med tiden växte det.

När du fyllde fjorton åkte du buss in till stan varje dag och satt

på Elsas café, drack svartvinbärste, tittade på människor och var

utanför det som är innanför Och det som från början bara synts i

dina steg, syntes nu i allt mer. Och du försökte med hela din kropp

och själ få resten av världen att förstå vad du redan visste. Därför

bar du stormhatt i papp som din mamma köpt åt dig på Toys R' Us.

Du kunde inte ha den när det regnade, men när du bar den var du

allt annat än innanför.

När du fyllde sexton slutade du högstadiet, undkom med ett

amen och började gymnasiet. Nu behövde du inte längre åka buss in

till stan, och du satt på ett annat förnamnsfik med pojkar som ville

vara lika miserabla som du. Ni drack påtår på påtår, var utanför,

skrev poesi och drömde om att en dag se vad som fanns bortanför

den här staden.

Nu har du fyllt arton, du har blivit vuxen och skaffat telefonbank.

Men fortfarande har du programmet i en låda vid sängen.

Och varje gång du undrar vart du är på väg och vad som händer

tar du fram det och läser. Först en gång, sedan en gång till och till

sist en gång till. Ända tills klockan är mer än fyra på morgonen och

dina ögon är trötta och du minns den där första gången du vågade

undra. Och du tänker att vågade du då, vågar du nu. Och hela tiden

pirrar det.