Idag har jag donat runt i hela LInköping i ett försök att få iväg mina ansökningar. Efter många om och men lyckades jag. Så nu finns det en ansökan i postlådan vid pressbyrån i stan till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola och en ansökan till skrivarlinjen på Gotlands folkhögskola. Jag vill helst gå på Fridhem, jag vill vekligen verkligen jättegärna gå på Fridhem. Så Gotland är mest en backup, tillsammans med treårig genus utbildning i Lund. Iallafall, nu är det gjort. Mer djupgående analys kommer en annan dag. Jag är helt slut just nu. Jag tror det är stressen. Jag tror det är det där jävlar anammat som har tröttnat. Jag ska bara vila lite. Jag ska bara sova. Under tiden ger jag er en bild på vår. Vi tittar på den och imorgon är energin tillbaka.
KRAM

Ibland är man i göteborg. Ibland är det förfest. Ibland är man på en nyinredd balkong där solen skiner så mycket att man svettas. Ibland kör man på temaklädsel. Denna gång råkade det vara randigt.


Ibland säger någon "se stolta ut"


'
Och ibland säger någon (kanske jag) "se ut som äggkoppar!"

Och då gör man det.
Sen tittar man på bilderna, och så ser man att det är en gayflagga i bakgrunden.
Och så är det så fint.
Så blir man så glad.
Så lägger man upp bilderna på sin blogg för att andra ska se dem och le.

Le!

Jag befinner mig i Göteborg. Mest för att träffa min allra käraste syster och gå på gayklubb. Men också för att rymma lite från ansvar och sånt. Jag tänker att inspirationen kommer när jag inte pressar fram den, så jag tar en paus. Istället för att svettas framför datorn hemma sitter jag på systers balkong och lyssnar på 40-tals musik. Det är fint här. Jag börjar förälska mig i göteborg såsom så många andra och ja, jag har tagit kort på körsbärsträden vid järntorget.
Nu är det banne mig vår och jag har tagit stora steg. Jag har skrivit min ansökan till Fridhem folkhögskolas skrivarlinje. Jag vaknande imorse med hjärtklappning. En lätt panik i bröstet när insikten att det bara 6 dagar kvar tills ansökningstiden går ut. Så jag skrev det personliga brevet, imorgon skickar jag det. Stora steg mot framtiden.
Jag tänkte skriva mer någon annan dag.
Jag tänkte andas lite ifred. Låta hjärtat vila och så.

kram

Sms jag fick från Martin för ett tag sen:
"Nu är ytterligare ett namn klart för den populära tjejshowen ladies night. Det blir den nyblivne let's dance vinnaren, tillika världens starkaste man, Magnus Samuelsson."

För det första, ladies night MY ASS! Så, då har vi klargjort det.

För det andra, fan ta Magnus Samuelsson. Man kan inte bli folklig för att man är bra på att lyfta tunga saker. Nej! Man kan inte bli hyllad för att man kan bära en skittung sten från en plats till en annan, det går bara inte. Poetry slam SM är koolt. Inte världens starkaste man. Förstår ni? Poesi,ja. Tunga saker, nej. Och förstår ni vad det innebär att snubben gått och vunnit let's dance? Vilket lidande detta kommer utsätta en kisabo för?
Jag tror inte ni kan föreställa er. Ända sen han vann världens starkaste man typ 98, har han stått varje år på kisamarken och sålt tröjor med bilder på honom själv på. Som han signerat. Om han får den uppmärksamheten för lite tynglyftning, kan ni föreställa er vad som händer nu när han "kan" dansa också! MY GOD! Jag har fan läst poesi  snart fem år, och jag är nästan lite erkänd, men får jag någon uppmärksamhet på kisemarken? Icke. Den uppmärksamhet jag får är för att jag är "Larssons barnbarn". 
Åh, jag blir så arg!

 Och återigen, ladies night, MY ASS!

Helgen har spenderats med att ha ångest över att jag inte hinner med allting i skolan för att jag skriver en pjäs. Vilket i sin tur ledde till ångest över att jag inte kan skriva på min pjäs för att jag ligger efter i skolan. Mycket givande det där.
Det hela höll på att sluta med Pink Floyd (wish you where here, kolla upp!) och kedjerökande men någonstans lyckades jag ta mig i kragen och jag och V bytte ångest mot queer och åkte en sväng på PekingPride. PekingPride visade sig vara ett fantastiskt litet arrangemang som liknande det stora mäktiga underbara Pride fast i miniformat. I norrköping. Utan parad. Typ. Men jag hade trevligt. Jag såg en monologföreställning och tittade på fantastiska barnböcker från vombat förlag. När jag blir stor ska mina barn bara få böcker därifrån. Fast jag ska köpa dem till mig själv. Nu. För mina sista pengar den här månaden.

Men iallafall. Lördagens höjdpunkt bestod dock av utställningen fittröra. Som var en utställning av just fittor. L-O-V-E-L-Y! Massa fittor, vaginor, muttor, murror, musar (eller vad nu vill kalla dem, dock inte snippor. Never ever. Snippor kan man inte kalla dem. Det går helt enkelt inte för sig.) som var presenterade precis som de är. Varken mer eller mindre. Håriga, geggiga, bulliga, stora, små, rynkiga, släta, ja allt! Jag gick omkring i utställningsrummet bland alla fittor och bara mös. Det var så fint. Och som de flesta vet så tycker jag väldigt mycket om min fitta (ja, jag kallar den så. Jag tycker det låter bra. Jag säger det nu, så slipper vi ta den diskussionen i kommentarsfältet och så. OK?) så jag blev alldeles överlycklig när jag såg ett anslag om att man själv kunde bidra. Whattheheck? tänkte jag. Varför inte? tänkte jag. Här ska fotas fitta! tänkte jag! och sen sa jag det ett par gånger, ungefär hundra. Dels för att jag var så stolt och dels för att det ligger så bra i munnen "jag ska fota min fitta" (Testa och säg det ett par gånger.) Tänkt och sagt och därmed gjort. Jag biddrog till utställningen fittröra. Det var inte alls läskigt, inte alls pinsamt, inte alls särskilt fantastiskt. Det var ett kort bara. Precis som det ska vara. En fitta är inget särskilt. En fitta är en fitta. Med allt vad det innebär, och det var precis det utställningen gick ut på. Fittor är inte skira, inte romantiska, inte mystiska. De är heller inte skamliga, äckliga eller konstiga. De är fittor. Man kissar med dem och man njuter med dem. Bra så.
Så nu är min fitta med i en utställning bland en massa andra fittor. Det känns bra. Och jag måste säga att jag har en väldigt söt fitta. Jag fick titta på kortet, och den gick minsann inte av för hackor. Mycket söt sak.
Det känns ju trevligt.
Så, innan ni somnar ikväll flickor, ta en titt. Har du en söt fitta? En punkfitta? Eller kanske en svår emofitta? Kom igen. Det är kul.
Och innan jag avslutar vill jag citera Maud Lindström

"Den där tjejen borde tänka lite mer på sin publik
Om hon ens vill ha applåder bör hon ändra sin taktik
eller spela för gelikar på nån kvinnosakskongress
där man speglar sina muttor och pratar mens och PMS"

Godnatt vänner!

Det är fint att man kan göra någon lycklig.

"så skickar jag ett brev i grötrimsform till dig"

Det känns liksom som att man förtjänar sin plats på jorden lite mer då.

Jag har lyckats tråckla mig ur eftermiddagslektionen och jag borde ägna den tiden åt att plugga, det var ju därför jag tråcklade. Men icke.
Istället är jag upptagen med annat som inte är riktigt lika viktigt och som inte avgör min framtid riktigt lika mycket. Typ poetry slam. Snart är det SM (I norrköping 20-23 maj, kolla www.poetryslamsm.se) och jag har verkligen ingen lust. Jag känner mig som ett barn som INTE VILL borsta tänderna. Det tar tid, är jobbigt, smakar starkt i munnen och dessutom sover jag nästan. Varför ska jag? Varför? Varför? Varför?

Det finns liksom ingen glöd, inget pirr, ingen gnista. Mest en molnande oro över att jag inte har några texter, såvida jag inte ska jag gå upp på scen och läsa en 30 sidors långt manus. För det är ju där skon klämmer. Jag har liksom redan använt all glöd och all inspiration. De går oavkortat till pjäsen (som frankt talat på något sätt känns miljoner gånger större och verkligare än ett SM). Just nu känns det som om att jag tävlar mest för att jag borde. Som att det behövs för att gigen ska fortsätta komma. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag har lust att stå på en scen. Jag tycker om att skriva manus. Ja, det är galet svårt och ja, det är ett jäkla meck, men på något sätt blir det så mycket mer. Och vetskapen om att det kommer sitta publik efter publik och som ser mina ord genom skådespelare känns så fruktansvärt mycket större än vetskapen om de ryggdunk av andra poeter en hyffsad placering i ett bout kan ådstakomma.

Om jag återvänder till den där liknelsen med barnet. Precis som knodden som verkligen har bestämt sig för att INTE borsta tänderna har jag bestämt mig för att tävla. Det är som ett barnsligt trots. Jag vet att det kanske vore bättre om jag inte gjorde det. Jag skulle kunna lägga min tid och kreativitet på manuset istället för att hetsa över att jag inte har några nya dikter. Men ändå ska jag bestämt tävla. Och jag ville ju från början, eller hur?
Visst var det så att jag satt i salongen på biblioteket och var nervös? För jag ville ju så gärna komma med i laget. Jag ville komma till SM i poesi 2009. Ja, så var det.

Jag undrar bara vart på vägen jag tappade lusten. Jag undrar varför jag började känna såhär. För ärligt talat, jag blir rädd när jag läser vad jag skrivit. Jag ska inte känna så. Jag är Vilska, framförallt poet och storasyster. Jag tror inte på någonting med jag fortsätter ändå ställa mig på scen. Jag kan ju inte vilja kliva av scenen. Det är ju där jag hör hemma.
Någonstans så hoppas jag väl att allt bara beror på stress. Att det blir lite mycket att jonglera skola, jobb, manusförfattande, skolsökande (siktet inställt på fridhem), arrangerande av SM, diktskrivande och lokala slams på en gång. Att det är därför jag känner såhär. Att jag på något sätt blivit fed up på allting (nu gör jag tecknet på teckenspråk: Slå med ovansidan av handen under hakan.) och snart blir jag kanske sugen igen. Jag har slutgiltig deadline på manuset ungefär den 10e maj. Kanske att lusten kommer tillbaka den elfte. Jag hoppas verkligen det. För jag vill tycka om det. Jag vill vara sprudlande och alldeles lycklig  på SM. För jag älskar det, innerst inne någonstans. Jag vet det. Egentligen vet jag ju det.
Vi avvaktar helt enkelt. Sitter uppe några nätter och dricker vin. Då brukar ju inspirationen komma har jag hört. Och cigaretter, långa cigaretter.
Jag kommer tillbaka, på ett eller annat sätt kommer jag alltid tillbaka.

Love

Bästa idag.

Återigen, saker man hittar alltså.
Ibland är någon bara så spot on.
Och man blir så glad.
Sen kommer ilskan i knäskålarna för att människor borde förstå, för det är ju precis så det är.
Precis så som han skriver.
Lali alltså.
Precis så.

När vi trodde som mest att världen är alldeles full av saker som är bra så hittar man den här:

somenfjaril.blogspot.com

och genast blir tillvaron ännu lite finare.


Mer poesi åt folket!

Pausen blev kort och jag hetsar istället. Dels hetsar jag vänner och släkt för att det är påsk och här ska firas! Men mest hestar jag en pjäs. Jag hetsskriver en pjäs. Jag har drabbats av den stora ÅNGESTEN och det är tusen tankar som går runt runt men mest är det tanken "det här skit, jag kan inte skriva en fucking pjäs" som går runt runt tusen gånger.

Och det är stress. Deadlinen låg lite tdigare än planerat så jag får liksom pressa ihop tidsschemat löte, bort med alla dagar som jag planerat att skriva på men som jag vet att jag inte kommer göra. De dagarna får istället bytas ut mot Aktivit Skrivande Till Tusen.
Det ska nog gå bra. Någonstans måste jag tänka att det blir bra. Att jag tar mig själv i kragen och fåt till de där sista scenerna. Att jag visst är världens bästa.
Någonstans måste jag ge mig en själv en jädra massa high-fives.
Jag behöver dem just nu. Men jag tror att det lossande lite ikväll, det är så attans svårt bara. Att hålla en idè flytande och hel fram tills att den fastnar klart på papper. Oftast byts den bara ut mot andra tankar. Jag måste hålla blicken rakt.
Eyes on the prize.

Att ha skrivit en pjäs.
Att sitta i publiken med det där pirret i ryggraden och veta att orden som säga på scenen är mina.
Mina mina mina.

Eyes on the prize kära vänner.
Eyes on the prize.

Jag har gått i ide och tagit en paus.
Jag tänker inte plugga, inte prestera och inte vara duktig på åtminstone tre dagar.
Istället ska jag ägna mig åt sånt här:


(Även fast det är V på bilden så är det jag som sysslar med det i vanliga fall. Att försöka brotta ner min lillebror alltså. Fast oftast är det han som vinner. Oh the shame.)

Eller möjligtvis sånt här:

(Gärna med bitterfittorna men jag tar vem som helst så länge det är vid ett cafèbord. Alla vänner uppskattas.)

Bara så att ni vet.
Pausen börjar från och med...NU!

Hurra!
Nu får vi, om vi vill gifta oss.
Påriktigt.
Och i magtrakten ett glitterrus och en liten liten fråga varför inte tidigare?

Varför inte bara kärlek?
Varför alltid så förbannat jävla komplicerat?

Men ja, giftermål för homos. Underbart.
Om jag någon gång träffar en flicka liksom.

Men jag är lycklig. Nästan lika lycklig som på pride. Med syster, med glittret med gaysen.
Men bara nästan.
Då behövde jag inte undra varför någon överhuvudtaget inte kan tycka det är rätt.


Jag och syster på paraden. Jag vill inte gifta mig med henne. Men hon är fin iallafall.