Jag har lyckats tråckla mig ur eftermiddagslektionen och jag borde ägna den tiden åt att plugga, det var ju därför jag tråcklade. Men icke.
Istället är jag upptagen med annat som inte är riktigt lika viktigt och som inte avgör min framtid riktigt lika mycket. Typ poetry slam. Snart är det SM (I norrköping 20-23 maj, kolla www.poetryslamsm.se) och jag har verkligen ingen lust. Jag känner mig som ett barn som INTE VILL borsta tänderna. Det tar tid, är jobbigt, smakar starkt i munnen och dessutom sover jag nästan. Varför ska jag? Varför? Varför? Varför?

Det finns liksom ingen glöd, inget pirr, ingen gnista. Mest en molnande oro över att jag inte har några texter, såvida jag inte ska jag gå upp på scen och läsa en 30 sidors långt manus. För det är ju där skon klämmer. Jag har liksom redan använt all glöd och all inspiration. De går oavkortat till pjäsen (som frankt talat på något sätt känns miljoner gånger större och verkligare än ett SM). Just nu känns det som om att jag tävlar mest för att jag borde. Som att det behövs för att gigen ska fortsätta komma. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag har lust att stå på en scen. Jag tycker om att skriva manus. Ja, det är galet svårt och ja, det är ett jäkla meck, men på något sätt blir det så mycket mer. Och vetskapen om att det kommer sitta publik efter publik och som ser mina ord genom skådespelare känns så fruktansvärt mycket större än vetskapen om de ryggdunk av andra poeter en hyffsad placering i ett bout kan ådstakomma.

Om jag återvänder till den där liknelsen med barnet. Precis som knodden som verkligen har bestämt sig för att INTE borsta tänderna har jag bestämt mig för att tävla. Det är som ett barnsligt trots. Jag vet att det kanske vore bättre om jag inte gjorde det. Jag skulle kunna lägga min tid och kreativitet på manuset istället för att hetsa över att jag inte har några nya dikter. Men ändå ska jag bestämt tävla. Och jag ville ju från början, eller hur?
Visst var det så att jag satt i salongen på biblioteket och var nervös? För jag ville ju så gärna komma med i laget. Jag ville komma till SM i poesi 2009. Ja, så var det.

Jag undrar bara vart på vägen jag tappade lusten. Jag undrar varför jag började känna såhär. För ärligt talat, jag blir rädd när jag läser vad jag skrivit. Jag ska inte känna så. Jag är Vilska, framförallt poet och storasyster. Jag tror inte på någonting med jag fortsätter ändå ställa mig på scen. Jag kan ju inte vilja kliva av scenen. Det är ju där jag hör hemma.
Någonstans så hoppas jag väl att allt bara beror på stress. Att det blir lite mycket att jonglera skola, jobb, manusförfattande, skolsökande (siktet inställt på fridhem), arrangerande av SM, diktskrivande och lokala slams på en gång. Att det är därför jag känner såhär. Att jag på något sätt blivit fed up på allting (nu gör jag tecknet på teckenspråk: Slå med ovansidan av handen under hakan.) och snart blir jag kanske sugen igen. Jag har slutgiltig deadline på manuset ungefär den 10e maj. Kanske att lusten kommer tillbaka den elfte. Jag hoppas verkligen det. För jag vill tycka om det. Jag vill vara sprudlande och alldeles lycklig  på SM. För jag älskar det, innerst inne någonstans. Jag vet det. Egentligen vet jag ju det.
Vi avvaktar helt enkelt. Sitter uppe några nätter och dricker vin. Då brukar ju inspirationen komma har jag hört. Och cigaretter, långa cigaretter.
Jag kommer tillbaka, på ett eller annat sätt kommer jag alltid tillbaka.

Love