• Den spontana fridansen till The Doors klockan halv två på natten i Gläntan. Fem poeter, väldigt mycket öl och 16 minuters filmbevis.
• Mannen (a.k.a gammlurven) som inledde sin uppläsning med att vråla "FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN!" i två och en halv minut.
• Malins improvisation som inspirerades av ovannämnda man kring smala springor, berg och byxlinningar.
• Rijals min när han blev påkommen med att dansa till Michel Jackson i bar överkropp. 
• Insikten att det var John Ajvide Lindqvist som skjutsade oss till närmsta mack när vi höll på att dö av hunger första dagen.
• Matiss trailer ur hans föreställning "Det är inte världen som är galen, det är du."
• Poetmusikalen.
• Dan Viktors lycka över att få se kukbonaden Mikalea gjort till mig.
• Det faktum att Malin raggade med två småknott till efterfesten första kvällen för att de sagt till henne "Är inte du hon från talang?"
• Malins fyllor överlag.
• Isaks historia om när han var på renmärkning.
• Frukosten. Furkostbuffè! Frukostbuffè! Frukostbuffè!
• De desperata försöken att hålla tillbaka skrattattacker under de seriösa läsningarna.
• Snubben (vars namn jag inte kommer på just nu) som läste åtta fantastiska dikter om sin farmor som var kigsbarn från karelen.
• Ölen kostade bara 30 kronor.
• Alla långa snack om kreativitet, konst och Poetry slam (såsom det alltid blir när poeter umgås i längre perioder.)
• Mia Ajvides uppläsning ur diktsamlingen "om en flicka vill försvinna"

Jag lämnade en kommentar på 365saker och sen insåg att den där kommentaren handlade om ett av de finaste minnena jag har. Så jag kopieradede den och klistrade en den här också. Bara för att vissa saker bör bevaras.

En gång spenderade jag och några kära vänner en eftermiddag med att låta människor måla något som betydde mycket för dem på marken med gatkrita. Det blev himla fint. Det fanns allt från fredsduvor till uppsala tecknat mitt i stan. Men sen blev någon arg och ringde polisen. Polisen skällde ut oss och sa att "nu får ni banne mig tvätta bort det där!" då hämtade vi en massa vatten och gjorde vattenfall medan vi skrubbade gatan och sjöng gamla proletärvisor. Man skulle kunna kalla det ett vackert minne.

Ibland vill bara hitta något som känns. Inte som bara bränner på utsidan av huden, utan som mer ristar tag i hela kroppen och som slungar en tusen miljoners kilometer från den punkt där man började. När hålet i magen skriker efter känslor brukar jag låta fjortonåringen i mig komma fram. Hon kan skrika hon. Hon tar tag i alla väggar omkring sig och välter dem med full kraft. För att det ska kännas. För att marken ska skaka så människor tappar balansen. Men man får inte prata med henne. Man ska bara stå bredvid och se henne skapa känslosvallningar som får knäna braka samman. Det spelar ingen roll vad som känns, bara det exploderar. Exploderar någonstans djupt inne i kroppen, någonstans längst bakom hjärtat. Hon vill att det ska kännas som tusen konfettiregn eller som miljoner nålar. Det spelar ingen roll. Bara det känns. Hon hoppar i alla sängar hon hittar och letar fnitter i ögon som råkar gå förbi, hon vet hur man får människor att känna. Hon är bra på det.

Just nu sitter jag och skriver om 28 kvadrat. Mest är det Tuss repliker jag tittar på. Under arbetets gång har jag märkt att det just nu är den där fjortonåringen i mig som skriver. Hon tar tag i alla ord och sliter dem i bitar. Hon ville att varje stavelse ska vara en tankestorm. Jag tror jag ska försöka lugna ner henne lite. Som det ser ut just nu skulle människor dränkas av känslosvallningar. Kanske att jag ska sätta ner foten och säga stopp. Det behöver ju inte bli mer pubertalt än vad det redan är. Fast det är så det ska vara. Tuss ska vara pubertal. Fast på det där fina sättet, det där sättet man själv minns. Minnen som nu får en att böja på huvudet och säga "Nämen plutten..." Eller, inte så. Mer att man blir lite stolt för att hon för en gång skull agerar, sen så spelar det ingen roll åt vilket håll hon gör det. Eh. Jag vet inte. Men kanske att jag ska låta fjortonåringen ha makten ett tag till. Hon tycker det är kul. Dessutom förstår de varandra. Ibland vet jag bara inte riktigt vart det är påväg. Men jag försöker hålla blicken rakt fram. Alldeles alldeles rakt fram.

Kram

Som jag nämnde i förbifarten (Svensklärarstuderande, ska det vara särskrivet eller inte?) i föregående inlägg så uppstod det av någon anledning en hel del feministdiskussioner på siesta. Jag verkar ha någon slags förmåga att plocka upp förvirrade unga själar, för att sedan locka in dem i genusgyttret. Många av dem undrade varför just de skulle behöva engagera sig, det räckte väl med att eldsjälar som jag levde rövare och raserade könsroller.  Men jag tycker inte det. Jag tycker att varenda jävel därute ska resa sig upp slå omkring sig med en hammare och  rasera lite här, rasera lite där. Detta var något som jag försökte få de förvirrade unga själarna att förstå, men jag hittade inte ord nog för att förklara det. Det bästa jag lyckades komma på var "Det är viktigt! Alla måste vara med! Det gäller alla!" De flesta bara tittade på mig och det kändes som om jag inte riktigt lyckades nå fram. Men sen hittade jag Ani diFranco. Och som vanligt så säger hon det tusen gånger bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Så kära förvirrade unga själar, om någon av er mot all ni mot all förmodan skulle orka hitta hit, läs nedanstående rader, för det var precis såhär jag menade. Precis på pricken. Och kram på er alla. En dag välter vi staden.

"some chick says
thank you for saying all the things i never do
i say
the thanks i get is to take all the shit for you
it's nice that you listen
it'd be nicer if you joined in
as long as you play their game girl
you're never going to win"

När jag lagom har återhämtat mig från festivalmagen träder sjukdomen in med full kraft och jag är inte alls på topp just nu. Men stora saker händer. Eller, inte jämförelse med resten av världen men som jag redan poängterat så placerar jag mig själv i centrum för jag är det jag förstår mig på. iallafall är huvudet är fullt av bomull.

Iallafall, jag åkte till siesta för att spendera fyra dagar av fylla och bajjamajjor med min vän Emme a.k.a stormhatt samt för att se placebo. Festivalen i sig var en mycket trevligt tillställning bestående av slaskfitta, peppes bodega, sushibuffe', kalla nätter, feministdiskussioner, spontana poesiuppläsningar och en alldeles underbar kväll/natt/morgon tillsammans med människor jag aldrig träffat förut (Amanda, Johan, Jason och Elias thank you). Men egentligen var det inte själva festivalen som stod i cetrum det var ju placebo. Placebo oj. Påriktigt alldeles levande där på scenen på liksom tar musiken och ger den gestalter. Placebo som är sin musik och magin den där känslan av att snart lyfter jag från marken och armen som sträcks rakt ut, gråten nästan i halsen och jag skriker "I`M FOREVER BLACKEYED, A PRODUCT OF A BROKEN HOME!" Och finessen, talangen, Brian som utstrålar grace. Känslan av att jag kan nästan inte tro att det händer, men det händer och det är första tonerna till "Follow the cops the back home" eller första tonerna till "Bionic". Jag som säger innan att "de brukar inte spela låtar från första skivan" och sen bara gör de det. Bara sådär. Lyckan i emmes leende när de spelar "special needs", rivet i knäna när de spelar "infra red" och den totala mållösheten när jag knappt tror mina ögon för de spelar "special k". Och lyckan. Extasen och lyckan lyckan lyckan. Hur jag skakar efteråt, för min kropp gör ont och jag fryser och jag har precis förihelvete sett fuckning placebo.Jag känner mig som fjorton men det är ok, för känslan är större än allt. Ärligt talat kunde jag ha spenderat fyra dagar i ett hål med bajs, för den akt placebo framförde hade gjort det värt varenda sekund. Så bra var det. Så otroligt jävla skitfantastiskt var det. Hurra.

Förutom total eurofori så är jag idag officiellt klar med gymnasiet. Fyra år och inte en dag för sent. Jag fångar livsverk i min utsträckta tröja. Jag fångar livsverk.

Imorgon ska vi ha läsning för min pjäs, jag har utarbetat själva formen för pjäsen och nu är det dags att lägga krut på dialogerna. Någonstans i magen tycker jag att det ska bli himla spännande. Att höra Anna och Tuss komma till liv, resa sig från pappret. Tanken på att det inte är jag som lyfter dem, utan regissören och skådespelarna och alla andra i gravitation, är svindlande. kom den 6e augusti. Det kommer bli grymt.

Idag fick jag biljetter från Nässjö poesifestival också. Jag hade helt glömt bort att jag skulle läsa där, det har liksom varit så mycket annat som tagit så mycket plats. Men dit ska jag, och det tycker jag att ni också ska. Spektaklet går av stapeln den 11 juni och håller på till den 13e. Mig kan beundra i uppvisningslammet den 11e klockan 22.00. och självklart vill man det.

Till sist har jag bokat rum på fridhem. Allting händer påriktigt och jag har fortfarande lite svårt att tro det. Tydligen ska jag bo på nordhem. Finns det någon som har bott där som har något att säga om stället? Har det en fin utsikt? Spökar det? Luktar det konstigt? Blir rummen kalla på vintern och varma på sommaren? Är det mycket fest och världens sammanhållning? Come on! Tell me!

Ja, jag tror det var allt. Jag lovar att snart ta mig och kragen och sluta hålla käften i perioder. Jag ska bara bli frisk först. Sen jävlar!

Love