Om att försöka förstå "28 kvadrat"

Ibland vill bara hitta något som känns. Inte som bara bränner på utsidan av huden, utan som mer ristar tag i hela kroppen och som slungar en tusen miljoners kilometer från den punkt där man började. När hålet i magen skriker efter känslor brukar jag låta fjortonåringen i mig komma fram. Hon kan skrika hon. Hon tar tag i alla väggar omkring sig och välter dem med full kraft. För att det ska kännas. För att marken ska skaka så människor tappar balansen. Men man får inte prata med henne. Man ska bara stå bredvid och se henne skapa känslosvallningar som får knäna braka samman. Det spelar ingen roll vad som känns, bara det exploderar. Exploderar någonstans djupt inne i kroppen, någonstans längst bakom hjärtat. Hon vill att det ska kännas som tusen konfettiregn eller som miljoner nålar. Det spelar ingen roll. Bara det känns. Hon hoppar i alla sängar hon hittar och letar fnitter i ögon som råkar gå förbi, hon vet hur man får människor att känna. Hon är bra på det.

Just nu sitter jag och skriver om 28 kvadrat. Mest är det Tuss repliker jag tittar på. Under arbetets gång har jag märkt att det just nu är den där fjortonåringen i mig som skriver. Hon tar tag i alla ord och sliter dem i bitar. Hon ville att varje stavelse ska vara en tankestorm. Jag tror jag ska försöka lugna ner henne lite. Som det ser ut just nu skulle människor dränkas av känslosvallningar. Kanske att jag ska sätta ner foten och säga stopp. Det behöver ju inte bli mer pubertalt än vad det redan är. Fast det är så det ska vara. Tuss ska vara pubertal. Fast på det där fina sättet, det där sättet man själv minns. Minnen som nu får en att böja på huvudet och säga "Nämen plutten..." Eller, inte så. Mer att man blir lite stolt för att hon för en gång skull agerar, sen så spelar det ingen roll åt vilket håll hon gör det. Eh. Jag vet inte. Men kanske att jag ska låta fjortonåringen ha makten ett tag till. Hon tycker det är kul. Dessutom förstår de varandra. Ibland vet jag bara inte riktigt vart det är påväg. Men jag försöker hålla blicken rakt fram. Alldeles alldeles rakt fram.

Kram


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0