Nu tar vi fredagens kretivitet och skapande. Fast det var inte min egen. Det var en alldeles fantastisk konsert med Mixie och mor. Och Thåström. Som en knarkad kråka på scenen med fingrarna fladdrande i luften. Och han spelade "saker som hon gör" och jag och mamma sjöng från magtrakten och han spelade "ungefär såhär" och jag vrålade med för fjortonåringen.
Jag stod nästan längst fram och energin från scenen slog mig nästan baklänges och det fanns ett brus i ryggraden och explosioner och ilningar i hela kroppen.
Inspirationen i musiken, i scenspråket, i orden. Som vatten som sköljer med allt och renar.
Ibland blir det inte mer magiskt än så. Ibland blir inte luften högre, ibland blir man inte mer levande.
Ja, ungefär så.

Jag har grävt ner mig i kreativitet och skapande de senaste dagarna. Underbart.
Var börjar vi?
Vi börjar på Haga högstadieskola i norrköping dit kaosföreningen åkte för att öppna lite dörrar till poesin, promota SM och kicka slam. Jag kan med gott samvete säga att vi utförde dessa tre punkter briljant. Jag såg dörrarna öppnas i ögonen på killen i randig tröja som inte kunde hålla tillbaka tårarna och som inte kunde samla sig. Jag såg uppsparkade dörrar och träflisor som yrde överallt i hållningen hos killen som satt längst fram tillsammans med tjejen vars namn han skrivit i sitt block tusen gånger. Jag hörde hur alla 7or och 8or tystnade när vi sa att poesi är allt, ALLT! Allt du beskriver med ord, alla känslor du vill förmedla. Jag hörde hakor tappas i golvet när de insåg att man får skrika och applådera.
Vi visade lite vägar till poesin genom SM (20-23e Maj, arbis, norrköping) och delade ut klistermärken med SMloggan på (som btw  blev en dunderhit, kidsen klistrade fast dem på tröjorna, på bänkarna och i sina pannor, så vi hade en egen "SM i poesi" armé som gick runt på skolan) vi berättade om hur man gjorde och att alla får vara med och du, du och DU! får tävla när du vill i ett poetry slam.
Och vi kickade poetryslam. I en pytteliten musiksal med ungar fram till tåspetsarna, åttio kids i, två lärare och världens stämmning. Det kan vara det bästa slammet någonsin. Med alla jubel, alla applåder och ögonen hos dem som faktiskt förstod. Vad det påriktigt handlade om.
Det var grymt.
Det var så fett värt att gå upp halv sex, åka till norrköping och en missa en dag i skolan för den känslan. Jag gör det lätt igen. Anytime.

Och sen, dagens guldkorn. Visst minns ni de där skrämselpropaganda affischerna man fick göra i skolan mot rökning, alkohol etc. Eller hur? Bra. Här mina kära vänner, har vi nostalgi utan dess like. Med en stor gnutta humor. Enjoy!





De är för fyndiga de där barnen alltså!

Lovin'

Det morgon. Fönstret vid datorn är inte så ljust för igår kom det snö och förstörde våren. Jag blir så trött av sånt. Men jag lyssnar på Thåströms nya skiva (sjukt bra, kolla upp!) "Kärlek är för dom" och det finns ett pirr någonstans i maggropen för snart ska jag se honom på scenen som en kråka med armarna runt omkring sig tillsammans med min mor och och Mix. Ibland är har man guldkorn. De ska man hålla hårt i.

Jag ska snart åka till min farmor och farfar och plugga den sista delen av matten och sen är jag klar. Jag har tänkt på att jag skriver väldigt mycket om min familj men inte så mycket om min farmor och farfar. Det är synd. Mycket av orden och poesin kommer från deras bibliotek där farfar lär mig sista raden i vildanden av Henrik Ibsen (Fan tro't sa Rellingen!) eller första raden i hemsöborna av August Strindberg (han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen).  Det är i det biblioteket jag tittat i gamla poesiböcker och lärt mig vad allitration är (Kräftor Kräva Dessa Drycker), det är på den mjuka mattan med bruna mönster jag suttit i timmar med böcker upp till hakan samtidigt som jag ibland tittat upp och frågat farfar olika saker. Farfar kan alltid svara på saker. Det är farfar som spelar in gamla journalfilmer om skidåkning där reporten i en sekvens säger: Kommer han att vinna? Ja, vad var det nu Rellingen sa?

Och det är farmor som kan vara den starkaste kvinnan jag känner. Som har hjälpt sin granne att föda barn, som av misstag blev ett krigsbarn från Finland, som var sju år och bara tänkte att det kunde vara kul att åka tåg men som sen hamnade i Sverige, i Göteborg. Orden kommer från min farmor som läst sagor högt tills hennes hals var alldeles torr. Hon som sitter  med den senaste boken från bokias bokklubb i solen framför  huset där det alltid blir så varmt. De kommer från alla resor runt i Sverige till olika gamla kyrkor (Domkrykan i Lunds klockspel är sjukt överskattat)  eller arkeologutgrävningar. De kommer från allmänbildning som förs vidare från farmor till mig. Från resor till Kina eller Polen. De kommer från första besöket på teater med farmor och lärdomen om hur man beställer fika pausen. Orden kommer därifrån.

De kommer från förståelse. Från uppmuntran.
Från pluspoängen man kan samla på svenskalektioner när man bara sådär kan droppa hela första versen i tomten av Victor Rydberg. Man vinner mycket på sånt. Man vinner orden.
Och meningar som flyter omkring, som fastnar på pappret. Och plötsligt skriver jag inte bara för mig själv, utan för att göra andra stolta.

Nu ska jag snart åka. Farfar kan inte bara svara på alla frågor man kan komma på om ord, han är en jäkel på matte också. Så här ska pluggas, och sen
ska det skrivas på en pjäs.

Ja, jävlar!

Nej. Det blir banne mig inget mer tävlande än Poetryslam SM. Jag ger helt enkelt Borås open kalla handen. Så är det bara. Jag har varken tid, lust, inspiration eller ork till att åka.
Så tyvärr Borås, bättre lycka nästa gång.

Det är faktiskt vår snart. Fast fortfarande håller staden andan lite grann. Som att stå på högsta och tänka "vågar jag hoppa? vågar jag hoppa?". Människor ser fortfarande lite sura ut som för säkerhets skull, fortfarande tjocka vantar och stora jackor. Fast igår kände jag den, våren. Jag gick i berga vid det där vattnet som ser lite ut som djungel tillsammans med Goodwill och V och plötsligt kände jag den. Som ett slag i magen. Så jag tog lite kort. Bara för att vara säker på att känslan skulle stanna kvar.








Visst känner man den? Eller jag gör det iallafall. Liksom hur luften inte är lika blöt längre och hur man inte längre fryser enda innanför musklerna. solen behöver inte ens lysa, det finns liksom bara där.
Ni vet hur våren känns? hur armarna liksom blir trötta av värmen och hur det sitter en liten gnista inuti bröstet som bara är glad och nästan lite kaxig. Hur håret blir trassligt av vinden som blåser, för man har ingen mössa på sig längre och fingrarna blir nästan lite frusna men man tar inte på sig vantar. Och snart kan man sitta på marken och röka en cigarett medan man väntar på bussen och när man kommer in innanför dörren ser man nästan inget för ögonen har vant sig vid solen som nästan spräcker pupillerna.
Ni vet hur det känns?

Den känslan tog jag med mig hem igår.


Och ibland
är man bara glad.

Ibland vaknar man av att man gråter. ibland är det morgonångest som river i hela kroppen och man duschar man vet ändå inte riktigt vart man ska ta vägen. Ibland kommer gråten för att man kvällen innan träffat människor som bara genom deras existens lyckats riva upp miljoners miljaders sår och ibland förvandlas man till fjorton på ett ögonblick. Då är det inte kul att finnas. Då är det klåda i knäna i hyperventilation och man vet inte hur man ska kunna reda sig ur det och tänka "mitt liv är bra nu, de kan inte komma åt mig."
Ibland har man bestämt att man ska träffa en av världens käraste vänner i norrköping som är på besök med sitt band från Karlstad. Men när man gråter av att koka kaffe så orkar man verkligen inte åka. Ibland är man bara fem och vill gömma sig under täcket för världen utanför är alldeles för stor och läskig för att vara hanterbar. Ibland känner man så, det är inget konstigt. Ibland vaknar jag av att jag gråter.

Imorse vaknade jag av att grät. Igår blev det alldeles för mycket förflutet och imorse var jag bara fem eller fjorton och jag kunde inte hantera någonting. Men Ellen var på besök från Karlstad via Göteborg till Norrköping och jag vet att fjortonåringen tycker så mycket om henne. Så vi åkte dit. Med ömtålig hud och gråt i ögonen, för ibland kan man inte samla ihop sig hur mycket man än vill.

Ibland är det skönt att byta stad.
Ibland hamnar man på ett cafè med fina människor och man känner hur huden blir hårdare igen och ibland reder man ut sig själv på tåget och ibland växer man och blir nästan tjugo.
Ibland är jag faktiskt nästan tjugo.

Ellen är nästan lite magiskt. För det räckte med en kram så samlade alla mina bitar ihop sig igen. Ibland är det så bra att sådana människor finns.

Ibland åker man till en annan stad för att det är lättare att tänka där. Ibland är det Norrköping. Ibland går man på en promenad och håller någon i handen och ibland slutar man gråta utan att man märker det.

Vi fikade på ett cafè som kändes som ett vardagsrum men de stängde så vi gick på en promenad. Ibland ser man bara det som är fint.

Ibland börjar man titta på detaljer. Ibland ser jag bara detaljer, så kan man nästan bli lite knäpp. Och ibland ser man sånt som bara är vackert. Som Norrköping, som målningarna på bilderna nedanför.




Ibland ger andras kreativitet sprak i knäna. Ibland blir andras kreativitet som popcorn runt hjärtat. Ibland går man vidare och inser att det inte är någon fara. Ibland glömmer man varför man vaknade och grät på morgonen. Ibland är skapade min drivkraft.

Ibland missar man tåget hem. Ibland får man tid att tänka.

Jag missade tåget hem, så jag köpte en kaffe och satte mig i solen. Jag klapapde lite på fjortonåringen och plötsligt var allt bra igen. Och det var nästan som vår fast jag frös om händerna och jag skrev en text om ibland och sen kom tåget och sen åkte jag hem.

Ibland kommer man hem och allt är annorlunda än på morgonen. Ibland tappar man bort sig själv och hittar sig själv och ibland är det ett jäkla meck. Men ibland är luften hög och går att andas och ibland ser man det stora i det lilla. Som vänner, som kreativitet, som lite sol på kinderna som blir nariga som äpplen.

Ibland är kreativitet det största.
Idag är skapande min drivkraft.

När jag vaknade imorse var jag så stel att jag bara låg raklång i sängen och tänkte. Jag hade ju inte så mycket att att göra eftersom att jag inte kunde röra mig. Hade jag kunnat skulle jag nog onanerat istället, bara för att få tiden att gå liksom. Men nu kunde jag som sagt inte röra mig och därför började jag fundera.
Det är ett jävla hitte-på att fundera på morgonen. Det kommer ingenting vettigt ur det. Antingen får man morgonångest för att man inte skapar tillräckligt, eller pluggar eller städar eller räddar världen. Just nu gör jag inget av det. Så morgonångest ligger nära till hands.
Men så blev det inte, jag trillade istället in på det andra spåret som man kan trilla in på när man morgonfunderar. Den där totala euroforin (brainfreeze, HUR stavas det egentligen!?) , när det blir sådär att man ligger i sängen och känner sig alldeles odödlig och dagen är en lång ljus sträcka och nu jävlar i min lilla låda ska det hända grejor. Och sen tappar man bort tiden och upptäcker att man morgontänkt för länge så nu måste man rusa upp ur sängen (vilket jag inte kunde göra utan jag ropade på V som fick lyfta mig) men det gör liksom inget för dagen är en ljus sträcka och man skrattar nästan lite när man tvättar ansiktet. Sån är jag idag. Jag låg och tänkte, och det blev en massa fina ljusa saker. Som att min mor ska följa med mig och Mix på Thåström och min lillebror spöade mig på knäbrottning igår igen och jag håller banne mig på att skriva en pjäs, fan JAG HÅLLER PÅ ATT SKRIVA EN PJÄS och helt plötsligt är jag inte alls lika mörkrädd för mitt manus längre. Det ska nog gå bra. För jag tror på mina ord och jag vet ju hur bra jag är och med lite handledning från Malin Axelsson (som skrev kladdet, som är en fantastisk manusförfattare) så kanske jag tillochmed kan reda ut det.
Dagen är en ljus sträcka.
Vi fortsätter att gå framåt.

Jag hade nog ingen djupare analys än så. Jag ville bara dela med mig. Bara liksom, spraka lite. Jag gör ju inte det så ofta nuförtiden. Dumt det där, jag borde sluta med att inte spraka.
Jaja.
Nu är jag sen, nu ska jag gå.
Adjö

Något som är helt utanför ramarna. Något som inte har något alls med skapande att göra. Men det är såhär va, att smsfunktionen på min mobil lagt av igen.
Så, vill ni berätta hur fin jag är eller fråga efter en fika så ring istället.
För annars får jag inte reda på det.

(Och ja, jag använder min sms-funktion-är-trasig ursäkten som förklaring till att min mobil varit så tyst de senaste dagarna. Det måste vara så att alla miljontals sms bara inte kommit fram. Eller hur? ELLER HUR!?)

Jag tänkte såhär, att stormhatt behöver en spark igång. Hon behöver få igång sin blogg och nå ut med sin konst, så därför tänkte jag att jag lägger upp bilder på den fantastiska tavla hon målat åt mig, och sen kan hon sno dem och lägga upp dem på sin egen blogg.
Som en morot.

Tavlan iallfall, är målad med låten "To the moon and back" av savage garden. Och med kärlek gissar jag.
Jag känner den iallafall.



I will fly you to the moon and back, if you'll be, if you'll be my baby.


Got a ticket for world where we all belong


So would you be my baby?




Och sen tar vi några utan blixt...
Jag lägger upp massor av bilder, så att stormhatt kan välja de hon tycker är bäst.


(Aningen suddig)







And still she's waiting for the right kind of pilot to come...

Det är dags att slå ett slag!
Först för denna blogg

crankycunts.blogg.se

Superhjältebloggen. Bitterfittebloggen. Där vi ska tycka massa saker och göra något åt det.
Den börjar röra på sig.
Så jag slår ett slag.
För snart kommer det smälla!

Och sen

stormhatt.blogg.se
Som förhoppningsvis kommer igång snart. Jag gör detta som en morot.
Bakom stormhatten döljer sig en konstnär.
Som borde komma ut ur garderoben.
Och hon gör ett tappert försök.
Jag peppar!

Nu jävlar, nu sak vi ge det en mening!

lovin'

Oh!
Jag älskarälskarälskar min syster.
Kan man göra något annat när man får något sånt här?
Gå väldigt gärna in och titta.
Sen kan ni bli lite avundssjuka för att jag har en sån fantastisk syster.
Särskilt klipp tre.
För där här hon, i ordens fulla betydelse, alldeles alldeles underbar.

Min allra käraste syster har lekt igen. Så nu har jag en ny banner, hurra!
Då är det min tur att leka med färgkoder...
isch.
De vill mig illa.
Jag ser det på dem. De vill att jag ska dö.
De tänker bilda en klubb.

Vi tänker oss ett samtal mellan två människor, förslagsvis en man och en kvinna. Vi tänker oss att mannen är väldigt upprörd på grund av ett tidigare möte på banken som uppenbarligen inte gick som han ville. Vi tänker oss att kvinnan försöker trösta lite och förstå. Vi tänker oss att mannen fräser åt henne. Vi tänker oss att hon säger "Men jag var ju inte där! Jag satt inte bredvid den där bankmannen, jag vet inte vad han sa!"
Vi tänker oss att mannen svarar "Nu var det ju ingen man tyvärr."

Och där stannar vi.

Och så läser vi sista meningen en gång till. "Nu var det ju ingen man tyvärr." Så tar vi ett djupt andetag. Och låter den borra in sig mitt mellan lungorna. Känner ni hur den liksom skjuter rakt in och klyver hud, kött, muskler och ben? Vi läser den en gång till "Nu var det ju ingen man tyvärr." Ovh vi känner hur meningen borrar sig ännu lite djupare in, hur den vrider sig varv och börjar svida. Känner ni hur det skär? Nu låter vi meningen sjunka in. Vi lämnar den i bröstet och låter svedan sprida sig ut i armar och ben.
Visst får man svårt att andas?

Visst gör det ont? Visst blir luften plötsligt tjockare och visst dras axlarna mot marken? Visst sticker huden? Visst väller det upp ett skrik? Visst dör det på vägen ut?

Visst blir man rädd?

Och vi kastas plötsligt tillbaka i tiden. Vi är inte längre likställda med männen. Vi blir lägre stående varelser som inte klarar av en mans uppgift. Vi blir fruntimmer som inte kan tänka själva och som hör hemma vid spisen vid barnen. Vi ska ha middagen på bordet klar nr han kommer hem. Vi ska inte fatta beslut sjäkva. Vi ska vara vackra och behagliga. Vi ska inte ägna oss åt räkenskaper. Vi ska sluta tjattra. Vi låta män vara män och kvinnor vara kvinnor. Vi ska inte tro att vi är något.

Vi ska inte tro att vi är något.

Vi ska inte tro att vi klarar av något.
Visst blir man rädd?

Visst trodde man att vi kommit längre än så. Visst känns schablonerna uttjatade? Visst trodde man att ingen längre sörjde det faktum att kontakten på banken var en kvinna? Visst trodde man att människor inte längre tänkte så? Visst trodde vi att man tänkte längre?

Ilska plockar fram det fulaste i människor.
I vissa fall är det så fult att man gråter.

"Nu var det ju ingen man tyvärr."
Visst är det så fult att man gråter?


Nu var det ju ingen man.
Tyvärr.

Och vi kastas tillbaka i tiden. Känner ni hur det svider? Känner ni hur vi inte kan göra någonting åt det. För att vi är kvinnor.
För att vi är ju inga män tyvärr.

Nehe. Jag som trodde vi var människor.
Och när vi vaknar imorgon, kommer våra hjärtan blöda.
Och när de slutat blöda, kommer det enda som återstår vara
Ilska.