Prosit.
Jag sliter in i det sista och försöker hålla allt flytande. Ibland är det lätt att glömma bort att andas. Slå hjärta slå. Kanske andnöd på grund av stress men mest på grund av nya stora saker att hantera som ramlar över. Fast inte som tegelstenar, mer som gigantiska moln av nyspulver. Så man nyser, blundar, spritter till och nästa gång man öpnnar ögonen är allt nytt och det gamla borta. Jag nyser, blundar, spritter till och plötsligt är SM över och jag minns knappt att det hände. Jag nyser, blundar, spritter och när jag ser mig omkring är pjäsen verkligenhet med trycka program och radiointervjuver och orden på gatan som sprider som löpeld. Jag nyser, blundar, spritter till och bara sådär kommer ett antagningsbesked från Fridhems skrivarlinje och allt jag fantiserat om blir liksom påriktigt. I augusti flyttar jag till Svalö och försvinner ner totalt i skrivandet. Och hjärtat tror det fortfarande inte riktigt men alla säger grattis så det måste ha hänt. Och jag nyser, blundar, spritter till och jag närmar mig slutet av skolan och vid den här tiden nästa vecka har jag det där slutbetyget som dragit mig fram på magen det senaste året. Jag skrev en gång om livsverk. Jag tror det är sådana jag når fram till, kanske att det är det som faller över mig. Och allt jag behöver göra är att dra ut tröjan och fånga dem. Visst är bilden fin? Som plupp i håret och tröjan full av livsverk. Vi sparar den bilden, fram till att jag nyser nästa gång. Vi sparar dem i några dagar. För nu ska jag åka på festival och dansa själen ur mig till Placebo. Vi ses på andra sidan. Eller med andra ord på söndag.
Kyss!
Kyss!
Sm i Poesi. (Om jag ska försöka summera)
Om jag försöker summera, pussla ihop sm då. (Fast just nu går allting i 160 så sm känns miljoner mil bort och kanske att det finns en liten sorg i mig för det.)
Det var mycket som var alldeles otroligt fantastiskt med årets sm och lite som fick mig att vilja spotta och fräsa och bara springa därifrån. Det är så himla svårt att skriva allting i flödande meningar så jag tänker att vi gör helt enkelt en punktlista av det. Det låter väl kul, eller hur?
Fantastiskt och stormande:
Och sen sånt som fick mig att spotta och fräsa:
Men nu går vi vidare.
Vi rör oss alltid framåt.
Det var mycket som var alldeles otroligt fantastiskt med årets sm och lite som fick mig att vilja spotta och fräsa och bara springa därifrån. Det är så himla svårt att skriva allting i flödande meningar så jag tänker att vi gör helt enkelt en punktlista av det. Det låter väl kul, eller hur?
Fantastiskt och stormande:
- Min och Matiss 50-års fest. (Poeter som ger en kramar och presenter och Matiss som säger att "nu ska vi supa te skjorta står rätt ut!". Jag tog honom på orden och vilket ledde till tokdans och extrem bakfylla.)
- Jons första placering i första boutet (UFF! UFF! UFF!)
- Karl Magnus show " Ericsonsyndromet" (Han översatte Europe klassiker till svenska och jag tycker han att är menad för större scener.)
- Pernillas läsning andra boutet (Gåshud ända ner på knäna.)
- Uppsalas triathlon
- Alla efterfester (kärlek och värme. Kärlek och värme.)
- Sanna Carlstedt (Citat "Jag är bara en fitta på en barstol. Slappnar jag av, glider jag ner." Hur kan man säga nej?)
- Kung Henrys insatas som MC
- Oskars Hanskas vinst av hela skiten (världens största grattis. Jag har väl ingen rätt att komma med åsikter, men fan vilken välförtjänt vinst.)
- Det asbra arrangemanget ( En high-five till hela kaosföreningen. Jag vill kyssa er allihop.)
- Alla vänner och all familj som kom dit och stod ut med mig. (KÄRLEK)
- Min läsning av min nya text "Historier" (Jag gav mig själv gåshud och därmed : MISSION COMPLETED)
- Malin Jakobsson (Häftigaste bruden någonsin. Bara rätt upp och ner.)
- Sam Kessel (Jävlar i min lilla låda vad den man mannen kan spela ukulele!)
- Häng i allmänhet (Det finns så många fina poeter. Det får tiden att gå snabbare.)
- Improesin (Där folk diskade sig själv snabbare än vi hann resa på oss och säga "UFF! UFF! UFF!)
- Grymma läsningar överlag. (Det var hög klass i år. Jo, jag tycker faktiskt det)
- Östgötalaget (Finaste någonsin. Bästa peppen och grymmaste poetvännerna. Jag kan bara resa på mig och vråla UFF! UFF! UFF!)
- Stämningen. (Ibland lyftes nästan taket under bouten. Det var häftigt.)
- Att Josef kom till final. (Att se den glädjen. Fan vad fint.)
- FUCKING ANDRA PLATSEN I LAGFINALEN!
Och sen sånt som fick mig att spotta och fräsa:
- Mansgriseriser (Jag skiter i hur stora era kukar är. Ta era egon någon annan stans.)
- Backstabbing ( Det finns ett fenomen inom poetry slam världen, det går ut på att man aldrig ALDRIG någonsin ärligt kan unna en annan poet något. Alla har åsikter, och de MÅSTE vädras. Det är ungefär som ett tics. Det finns alltid ett men och poeter i allmänhet har en uppfattning om att alla vill höra deras bästa coachingtips. Det handlar om att ta ner varandra på jorden, ingen får ju tro att de är bra påriktigt. Iallafall inte bättre än vad man själv är. Detta leder till att man aldrig ger en annan poet ett ärligt grattis. Det leder även till att vissa poeter går runt och talar vitt och brett om att den eller den poetens läsning var bra men det här och det här skulle kunna förbättras. Och att poeten ifråga förtjänar ju inte riktigt den placering hon eller han fick. TA MIG I RÖVEN, säger jag. I fortsättningen, håll era förbannade teorier och åsikter för er själva. Jag vill inte höra något annat än beröm när det gäller mig själv eller andra poeter. Inga mer sarkastiska kommentarer, menande blickar eller konspirationsteorier. Jag vill inte vara med på det. Alls. Håll mig utanför det där. Var vänlig ge mig gemenskap på ett annat sätt. Vill jag ha kritik ber jag om den. Så enkelt är det. Är vi överens? Bra. Tack. Förihelvete.)
Men nu går vi vidare.
Vi rör oss alltid framåt.
LYCKOTJUT
AND NOW IT'S TIME FOR CRAZY FUCKING HAPPYDANCE!
FÖR JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM, FRIDHEM, FRIDHEM! FÖR JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM! FRIDHEM! FRIDHEM! JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM! F-F-F-R-I-I-I-I-D-H-E-M!
HURRA!
Ett snapshot i ett ögonblick av total lycka.
Sm i poesi 2009
Så, nu är det färdigt. En liten tom känsla i bröstet och den där tanken "var det allt?". Jag bygger upp så många förväntningar varje år och sen är det bara över helt plötsligt. Årets sm har varit annorlunda från de tidigare på många sätt. Och just nu har jag miljoner känslostormar och funderingar att hantera, det är bara dagen efteråt och en stor del av mig befinner sig fortfarande på arbisteatern i norrköping, bland jurypärmar och poeter och dyr öl och nervositet och jubel och efterfest och glädje. Men den största känslan överlag är: Bra och jävlaranamma. Jag återkommer imorgon med en närmre reflektion av läsningar, stämmning och sånt. Men innan jag säger godnatt bör detta nämnas: Östergötland knep en andra plats i lagfinalen HURRA!, jag är stolt och alldeles överlycklig jag ställer mig upp och brölar "UFF! UFF! UFF! för mitt lag.
Tävlingstider
På allmän begäran kommer här de tider som yours truly tävlar i poetry slam sm.
Självklart är hela tävlingen värsta grejen, så egentligen borde ni komma på allt.
Men iallafall:
Onsdag:
16.40-18.00 Inviduell
Torsdag:
19.40-21.00 Inviduell
21.10-22.00 teampiece
Fredag:
16.30-17.50 Inviduell
Lördag:
Då är det finaler.
Kommer jag till final lär ni märka det, ok?
Men kom! Kom mina älsklingar! Kom!
Bilden är lånad från cruella
Självklart är hela tävlingen värsta grejen, så egentligen borde ni komma på allt.
Men iallafall:
Onsdag:
16.40-18.00 Inviduell
Torsdag:
19.40-21.00 Inviduell
21.10-22.00 teampiece
Fredag:
16.30-17.50 Inviduell
Lördag:
Då är det finaler.
Kommer jag till final lär ni märka det, ok?
Men kom! Kom mina älsklingar! Kom!
Bilden är lånad från cruella
Vilska efterlyser sin storebror
Har någon sett min storebror? Han är ganska lång, har världens finaste händer och röker benson hedgets. Han har en tendens att tappa bort sina mobiltelefoner, men utöver det är han världens bästa och jag saknar honom jättemycket.
Om någon har sett honom eller har hans nya mobilnummer, så säg till mig.
Svar till:
"lillasyster"
CAN I GET A "WOOP WOOP" ?
OKAY!
VAD ÄR KLOCKAN?
TIM FOR HAPPYDANCE!
FÖR JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR DET TRE-E-E-E-DJE UTKA-A-A-A-A-STET!
OH YEAH BABY!
VAD ÄR KLOCKAN?
TIM FOR HAPPYDANCE!
FÖR JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR DET TRE-E-E-E-DJE UTKA-A-A-A-A-STET!
OH YEAH BABY!
Kvällens bästa
Bilden är lånad från fulheten, en brud som kan vara världens bästa serietecknare.
Titta på bilden, ta in den, andas, känn att "Så är det. Så är det."
Hush, it's okay.
Jag lyssnar på Placebo och hetasäter dadlar samtidigt som jag skriver det sista på pjäsen. Det finns en spirande lycka i mig. Jag börjar få koll på saker och snart är det sm i poesi. Våren rycker i mina knän och vi skulle kunna se det här som en vändpunkt. Eller brytpunkt, som Tuss skulle sagt. Karaktärerna dansar runt runt i mig och känslorna svallar lågt ikväll. Den 6e augusti, då vill jag att ni ska sitta i publiken tillsammans med mig. För då är det premiär. Vi andas in, andas ut. Vi känner stoltheten i ryggraden. Nacken högt.
Dagens rubrik behöver inte tolkas. Det är okej. Det är okej.
Dagens rubrik behöver inte tolkas. Det är okej. Det är okej.
She stold the keys to my house and then she locked herself out.
Jag sitter och hetsskriver det tredje utkastet till 28 kvadrat. Jag nästan nästan helt klar fast inte riktigt och det ska vara inne på fredag för då ska det delas ut. Då ska det vara i princip klart. Och det är i sådana här tillfällen jag skrapar ihop det naggade självfötroende jag har tillsammans med all positiv respons jag någonsin fått och sedan tänker jag "du klarar det, du klarar det, du klarar det". Och sen somnar jag. Tre personer i mig och nära-på-huden-skapande tär på krafterna. Något oerhört.
Tolka ovanstående rubrik fritt och vrid den tolkning den tolkningen ett varv. Då får ni en ungefärlig bild av hur känslorna ligger just nu.
Tolka ovanstående rubrik fritt och vrid den tolkning den tolkningen ett varv. Då får ni en ungefärlig bild av hur känslorna ligger just nu.
Tävlingsbidrag nummer 6
(Även denna tror jag kommer sållas bort. Jag har tävlat med den till leda, och man har väl någon slags värdighet.)
Gardell
Jag såg Jonas Gardell gå över gatan
det var -95 tror jag.
Han sneddade över gatan och allt slask frös till is.
Jag var sex år.
och jag såg snöklumparna som fastnat under bilarnas stänkskärmar förvandlas till diamanter.
Jag var sex år och olyckligt kär i Niklas på min lekskola.
Han var tillsammans med min bästis, de höll varandra i handen och jag var mycket olycklig.
Jag var sex år och det här var långt innan jag visste något om bakfylleångest, BUP,
multinationella företag eller fick stryk för att jag lyssnade på Hanson.
Jag hade fått en ny bävernylonoverall som gick i blått och grönt.
Tyget var fortfarande blankt och jag minns att jag satt på knä i en snödriva när jag såg honom.
Antagligen åt jag snö för det är sånt barn gör
antagligen var jag alldeles lycklig och normal
för det är så jag vill minnas det.
Snön knarrade under mina knän, han gick över gatan och allt frös till is.
Jag tror bestämt att det var 1995.
Tio år senare skulle jag få tabletter till maten och hjälpa tjejen i rummet bredvid att klippa sig lugg
Tio år senare skulle min pappa flytta till Thailand
och köpa kor för sina pengar och jag skulle vara allt annat än fri.
Men just då var jag sex år och jag var kanske inte fri
men jag hade åtminstone en ny bävernylon och en bästis
och det är mer än de flesta.
Innan min första dag på lekis lärde min mamma mig att
tuff
tuff det är man när man inte är som alla andra.
Så därför var mitt bidrag till vår klassträdgård en kaktus.
Min pappa lärde mig inget förutom att man inte ska slå för hårt i köksluckor.
De går sönder då.
Det hade precis börjat skymma när han kom och allt frös till is.
Plötsligt förvandlades snön som jag antagligen åt till vassa små kristaller som stack mig på tungan
och skar in i mitt tandkött.
Och jag började blöda.
Jag spottade blod och precis då vände han sig om och såg på mig.
Granskade mig och jag förstod att han såg rakt in i mig,
rakt in i mitt sexåriga hjärta
Och jag blev så jävla rädd.
Jag blev så jävla förbannat skiträdd.
Jag reste mig upp och sprang
sprang allt vad min ben bar
halkade nerför backen ner mot vår port.
Med svetten kliandes i nacken och pulsen hårt bultande sprang jag ändå in i mitt rum
och gömde mig under täcket.
Med bävernylon och allt.
Där låg jag tills min mamma hittade mig flera timmar senare
febrig och panikslagen.
Det är först nu, flera år senare som jag insett
att det var Gardell jag såg den där vinterkvällen 1995 när allt frös till is.
Men om någon frågar
var jag där när allting hände
om någon frågar
vågade jag stanna kvar
om någon frågar
var jag aldrig rädd
Jag var aldrig någonsin rädd.
Gardell
Jag såg Jonas Gardell gå över gatan
det var -95 tror jag.
Han sneddade över gatan och allt slask frös till is.
Jag var sex år.
och jag såg snöklumparna som fastnat under bilarnas stänkskärmar förvandlas till diamanter.
Jag var sex år och olyckligt kär i Niklas på min lekskola.
Han var tillsammans med min bästis, de höll varandra i handen och jag var mycket olycklig.
Jag var sex år och det här var långt innan jag visste något om bakfylleångest, BUP,
multinationella företag eller fick stryk för att jag lyssnade på Hanson.
Jag hade fått en ny bävernylonoverall som gick i blått och grönt.
Tyget var fortfarande blankt och jag minns att jag satt på knä i en snödriva när jag såg honom.
Antagligen åt jag snö för det är sånt barn gör
antagligen var jag alldeles lycklig och normal
för det är så jag vill minnas det.
Snön knarrade under mina knän, han gick över gatan och allt frös till is.
Jag tror bestämt att det var 1995.
Tio år senare skulle jag få tabletter till maten och hjälpa tjejen i rummet bredvid att klippa sig lugg
Tio år senare skulle min pappa flytta till Thailand
och köpa kor för sina pengar och jag skulle vara allt annat än fri.
Men just då var jag sex år och jag var kanske inte fri
men jag hade åtminstone en ny bävernylon och en bästis
och det är mer än de flesta.
Innan min första dag på lekis lärde min mamma mig att
tuff
tuff det är man när man inte är som alla andra.
Så därför var mitt bidrag till vår klassträdgård en kaktus.
Min pappa lärde mig inget förutom att man inte ska slå för hårt i köksluckor.
De går sönder då.
Det hade precis börjat skymma när han kom och allt frös till is.
Plötsligt förvandlades snön som jag antagligen åt till vassa små kristaller som stack mig på tungan
och skar in i mitt tandkött.
Och jag började blöda.
Jag spottade blod och precis då vände han sig om och såg på mig.
Granskade mig och jag förstod att han såg rakt in i mig,
rakt in i mitt sexåriga hjärta
Och jag blev så jävla rädd.
Jag blev så jävla förbannat skiträdd.
Jag reste mig upp och sprang
sprang allt vad min ben bar
halkade nerför backen ner mot vår port.
Med svetten kliandes i nacken och pulsen hårt bultande sprang jag ändå in i mitt rum
och gömde mig under täcket.
Med bävernylon och allt.
Där låg jag tills min mamma hittade mig flera timmar senare
febrig och panikslagen.
Det är först nu, flera år senare som jag insett
att det var Gardell jag såg den där vinterkvällen 1995 när allt frös till is.
Men om någon frågar
var jag där när allting hände
om någon frågar
vågade jag stanna kvar
om någon frågar
var jag aldrig rädd
Jag var aldrig någonsin rädd.
Tävlingsbidrag nummer 5
(Denna är det most likely att jag inte kör. Jag är så sabla trött på den.)
Rebeller på frusen mark
Vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att du är vackrast när det töar
står vi kvar och väntar på att isen ska smälta.
På att Peter Pan ska flyga förbi med tingeling i släptåg och gala
-Vakna! Vakna! Det är vår! Det är vår!
Men han kommer inte.
Så vi tänder varsin cigarett.
Det enda som hörs är ljudet av glöden som flammar upp och våra andetag,
partiklarna som rullar ut över halsdukarna,
fastnar i fransarna och får oss att böja oss för varandra mycket mer än vi borde.
Vi är rebeller på frusen mark.
Och det är inget annat än tjälen som stoppar våra idèer från att slå rot.
Så därför står vi kvar och pratar om saker som
ingen orkar tänka på.
Som ingen bryr sig om.
som känns helt irrelevanta.
Som färgen på våra trosor, vårt sexliv eller att vi borde ses någon dag
ta en fika eller så.
Vi borde verkligen ses någon dag.
Vi borde verkligen prata med varandra.
Jag borde verkligen luta min panna mot din och skriva i imman på dina ögon
typ hej eller
Jag saknar dig varför ringer du inte?
Men vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att våra skor bara finner fäste i torrt gräs står jag kvar.
Tillräckligt nära för att du ska känna dig besvärad.
Men såpass långt bort för att du inte ska kunna be mig flytta på mig.
När du känner dig besvärad säger jag oftast ganska dumma saker.
Och nu står vi ju bara här
Och det i sig känns ganska dumt
särskilt med tanke på att allt runt omkring oss rör på sig
du tittar på det, du tittar på det som om du vill vara en del av det
och återigen vill jag luta min panna mot din
och skriva i imman på dina ögon
-Nej! nej! De är inte rebeller, det är vi som är det! Lämna mig inte, jag fryser så mycket mer när jag är ensam.
Och den här gången, den här gången gör jag det.
Jag lutar mig fram, höjer fingret
och då rör du dig
som genom att trollslag rör du dig
Som om tingeling varit framme och spridit älvstoft.
Men här finns inga glada tankar.
Så du flyger inte.
Du bara går.
Du bara går .
Och jag står kvar.
Mina ben skakar.
Jag fryser mer när jag är ensam.
Rebeller på frusen mark
Vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att du är vackrast när det töar
står vi kvar och väntar på att isen ska smälta.
På att Peter Pan ska flyga förbi med tingeling i släptåg och gala
-Vakna! Vakna! Det är vår! Det är vår!
Men han kommer inte.
Så vi tänder varsin cigarett.
Det enda som hörs är ljudet av glöden som flammar upp och våra andetag,
partiklarna som rullar ut över halsdukarna,
fastnar i fransarna och får oss att böja oss för varandra mycket mer än vi borde.
Vi är rebeller på frusen mark.
Och det är inget annat än tjälen som stoppar våra idèer från att slå rot.
Så därför står vi kvar och pratar om saker som
ingen orkar tänka på.
Som ingen bryr sig om.
som känns helt irrelevanta.
Som färgen på våra trosor, vårt sexliv eller att vi borde ses någon dag
ta en fika eller så.
Vi borde verkligen ses någon dag.
Vi borde verkligen prata med varandra.
Jag borde verkligen luta min panna mot din och skriva i imman på dina ögon
typ hej eller
Jag saknar dig varför ringer du inte?
Men vi är rebeller på frusen mark.
Och eftersom att våra skor bara finner fäste i torrt gräs står jag kvar.
Tillräckligt nära för att du ska känna dig besvärad.
Men såpass långt bort för att du inte ska kunna be mig flytta på mig.
När du känner dig besvärad säger jag oftast ganska dumma saker.
Och nu står vi ju bara här
Och det i sig känns ganska dumt
särskilt med tanke på att allt runt omkring oss rör på sig
du tittar på det, du tittar på det som om du vill vara en del av det
och återigen vill jag luta min panna mot din
och skriva i imman på dina ögon
-Nej! nej! De är inte rebeller, det är vi som är det! Lämna mig inte, jag fryser så mycket mer när jag är ensam.
Och den här gången, den här gången gör jag det.
Jag lutar mig fram, höjer fingret
och då rör du dig
som genom att trollslag rör du dig
Som om tingeling varit framme och spridit älvstoft.
Men här finns inga glada tankar.
Så du flyger inte.
Du bara går.
Du bara går .
Och jag står kvar.
Mina ben skakar.
Jag fryser mer när jag är ensam.
Tävlingsbidrag nummer 4
Tidningsrubriker
När vi var mindre brukade vi klippa sönder tidningsrubriker
Plockade ner sensationerna i biståndsdelar,
spred ut dem på golvet och
pysslade nya meningar
försökte göra något vackrare än det var innan
nya rubriker, nya meningar, nya ord
något nytt som vi kunde greppa
För vi kunde aldrig greppa någonting alls
När vi var mindre brukade vi klippa sönder
tidningsrubriker
memorerade våra personummer
placerade ut dem bredvid papperslapparna
klippte sönder dem
för mer än allt annat var vi personnummer
mer än allt annat var vi siffror blandade med bokstäver
vi klippte nya rubriker, nya meningar, nya ord
Något nytt som vi kunde greppa
skapade egna sensationer
gjorde något lite vackrare
lade ut, pysslade, lade ut, pysslade, lade ut
klistrade in våra dofter mellan bokstäverna
spretade ut mellan siffrorna
blev något mer
Vi kunde aldrig greppa något alls
men vi fortsatte lägga ut, pyssla, lägga ut pyssla
Gjorde något lite större än vad det var innan
Lite mer verkligt
Lite tryggare
Gjorde världen lite mer begriplig
Vi samlade rubriker från våra mammor som sa;
Det där är inte bra.
Ni kommer tappa bort er själva.
Men vi satt i timmar i mitt rum, med våra
huvuden lutade mot de gula väggarna och
plockade med de halva orden kring fötterna
De kunde aldrig förstå, att allt vi ville var
att någon skulle känna doften av
våra personnummer
Göra oss lite vackrare
lite tryggare
göra oss lite mer begripliga
Att vi någongång skulle kunna greppa någonting
Att vi någongång skulle klippa sönder meningarna tillräckligt och skapa en sensation
och vi lade ut, pysslade, lade ut och skrev
Känn doften!
Vanilj och mekaniska smultron.
När vi var mindre brukade vi klippa sönder tidningsrubriker
Plockade ner sensationerna i biståndsdelar,
spred ut dem på golvet och
pysslade nya meningar
försökte göra något vackrare än det var innan
nya rubriker, nya meningar, nya ord
något nytt som vi kunde greppa
För vi kunde aldrig greppa någonting alls
När vi var mindre brukade vi klippa sönder
tidningsrubriker
memorerade våra personummer
placerade ut dem bredvid papperslapparna
klippte sönder dem
för mer än allt annat var vi personnummer
mer än allt annat var vi siffror blandade med bokstäver
vi klippte nya rubriker, nya meningar, nya ord
Något nytt som vi kunde greppa
skapade egna sensationer
gjorde något lite vackrare
lade ut, pysslade, lade ut, pysslade, lade ut
klistrade in våra dofter mellan bokstäverna
spretade ut mellan siffrorna
blev något mer
Vi kunde aldrig greppa något alls
men vi fortsatte lägga ut, pyssla, lägga ut pyssla
Gjorde något lite större än vad det var innan
Lite mer verkligt
Lite tryggare
Gjorde världen lite mer begriplig
Vi samlade rubriker från våra mammor som sa;
Det där är inte bra.
Ni kommer tappa bort er själva.
Men vi satt i timmar i mitt rum, med våra
huvuden lutade mot de gula väggarna och
plockade med de halva orden kring fötterna
De kunde aldrig förstå, att allt vi ville var
att någon skulle känna doften av
våra personnummer
Göra oss lite vackrare
lite tryggare
göra oss lite mer begripliga
Att vi någongång skulle kunna greppa någonting
Att vi någongång skulle klippa sönder meningarna tillräckligt och skapa en sensation
och vi lade ut, pysslade, lade ut och skrev
Känn doften!
Vanilj och mekaniska smultron.
Tävlingsbidrag nummer 3
Natträdd
Det här är en text om idioti.
Om händerna djupt nerkörda, hårt knutna, fingrarna slutna om nycklarna.
Det här är en text om idioti.
Om händerna djupt nerkörda, hårt knutna, fingrarna slutna om nycklarna.
Det här en text om rädsla.
Naglarna borrar, du kan slåss, du vet hur man gör
Du har ickså gått självförsvar.
Händerna i fickan, nycklarna, ramsan i stegen
Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä. Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä.
Stegen ekar, pulsen, hjärtat är nästan ute ur bröstet.
Det är bara
tvåhundra
hundra
femtio
meter kvar hem.
Femtio meter någon är bakom dig
pulsen slår
någon skriker
STANNA JÄVLA HORA JAG SKA FAN KNULLA DIG!
Men du stannar inte, kan slåss
Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä...
Det här en text om rädsla.
Det är femtio meter kvar hem och du är livrädd.
Någon går lite för nära.
Någon har suttit på sista bussen hem och smetat sin andeträkt i din nacke.
Du andas inte.
Du andas inte men fingrarna är runt nycklarna,
låtit naglarna växa.
Det var tre år sen men du kan slåss.
Blodet rusar runt i cirklar och du går nästan sönder av
blodet blodet blodet.
Det här är en text om idioti.
Du famlar med handen som inte är runt nycklarna
tänker
jag ringer någon,
någon som kommer springande och lägger armen ovanför andedräkten som sliter i hårrötterna.
Du blir trygg för det är en han och det är idioti.
Du kan slåss.
Det är idioti att du måste ringa någon när det är femtio meter kvar hem
för du vill inte ringa någon vill inte knulla vill inte gå fortfare.
Vill ha nacken högt utan andeträkt, ångestandetag
och det är inte så långt kvar hem nu
nu är du snart hemma.
Någon, någon som ropar svänger där du går och du är på din gård nu.
men någon går efter och du sväljer stoltheten.
Sväljer allt.
Du kan inte slåss inte alls och du ringer en han som kommer springandes.
Bara barfota men mer skrämmande -jag kan fan spöa!- dig än du.
Och du kan slåss.
Kunde kan inte vill inte
är bara rädd.
Det här är en text om idioti.
Tretton trappor upp.
Han går framför med sin hand i din.
Bara barfota men mer rädsla än du.
Han är alltid mer rädsla än du.
Fast du kunde slåss.
Fast handen inte släppt nycklarna.
Bara barfota och du har kängor.
Tretton trappor upp.
Varje steg kan sången.
Men du hör inget.
Ser inget.
Det här är en text om idioti.
Tävlingsbidrag nummer 2
Historier
Han säger: Jag har saknat dina historier.
Han säger: Lägg dig här bredvid.
Han ber mig berätta något.
Han säger: Dina händer är alldeles för mjuka.
Du måste slåss mer.
Han säger: Du måste få mer skinn på näsan.
Jag berättar en historia om när jag slogs för mitt liv och fick mer skinn på näsan.
Han säger att jag ljuger, men det är det som gör mina historier så bra.
Jag säger att jag har finskt påbrå.
Det är det som får mig att överdriva.
Därför är mina historier så bra.
Men jag skulle aldrig ljuga.
Han säger att det enda jag slagits för är mina diagnoser.
Jag säger att åtminstone huden under mina fötter är hård.
Han säger att det är för att jag går min väg istället för att hantera det som gör mig ont.
Överallt annars är din hud så mjuk att man kan se din puls slå.
Då lägger jag mig bredvid, säger jag, så nära att du inte ser.
Berätta om skulden säger han.
Skulden kan jag leva med, säger jag, det var oskulden det gjorde mig ont att förlora.
Han säger: Då gick du?
Jag svarar: Då gick jag.
Jag lägger mig bredvid.
Så du älskar att basta och klarar sprit bra, frågar han, jag tänkte eftersom att du är finsk.
Jag är lika mycket finsk som jag är kvinna, svarar jag.
Det mesta är bara en illusion.
Han säger: Så du ljuger.
Jag svarar: Jag ljuger bara när jag måste.
Han säger: Berätta något mer.
Han säger: Prata tills din kropp är tung och du aldrig mer kan lämna mig.
Sedan lägger han handen på min.
Jag rycker till.
Min hud är så mjuk att det gör ont in i hjärtat.
Slå hjärta slå, tänker jag.
Men säger inget.
Hellre ljuger jag än ger honom ett rätt.
Jag ligger nerkilad mellan hans kropp och soffan.
Han säger: Jag känner pulsen slå i dina händer.
Jag säger att det är inte min puls som slår.
det är alla slag jag sparat.
Ifall jag någon gång skulle behöva slåss för mitt liv.
Våra kroppar börjar bli trötta.
Hans av ansträngning för att hålla illusionen om trygghet vid liv.
Det är så mycket vi lämnat bakom oss.
Min av att prata, och det är bara mina läppar som rör sig.
När jag föddes var jag menad för något större, berättar jag.
Jag skulle växa upp och ta över varje hörn av världen. Så jag började gå. Jag ville upptäcka allt innan jag började härska. Det enda jag gjorde var att samla smuts. Vid 5 års ålder var jag så smutsig att inte ens det renaste vatten kunde tvätta mig.
Och nu ligger jag här.
Med pulsen utanpå kroppen och slagen samlade i handflatorna.
Jag blev aldrig större än så.
Jag kom ju iallafall tillbaka.
När jag tystnat inser jag att han somnat.
Med munnen öppen och svaren dinglande på tungspetsen.
Jag slår honom några gånger hårt i bröstet för allt han gjort mig ont.
Sedan reser jag mig.
Han är alltid rädd för att somna.
För att varje tyst minut ger mig en chans att försvinna.
Jag går.
Utanför har det börjat regna och jag tar med mig min skuld.
Imorgon kommer åtminstone han vara ren.
Varsågod.
Tävlingsbidrag nummer 1.
Godnattsaga för Hisingsbacka
Det går alldeles utmärkt att ha ångest i Göteborg med.
Jag vet inte om du trodde något annat.
Cigaretterna blir för många här med.
Det är något med magen säger vi.
Nyckelhålsmaten stakar sig i halsen.
Vi får aldrig ur oss orden.
Musiken trasslar i öronen och det är alltid fel personer som ringer eller inte ringer eller
vi är i iallafall inte olyckligt kära längre.
Vi känner bara ingenting alls.
Det är sådana vi är.
Det är inte så att vi inte är lyckliga.
Det är bara det att vi glömt bort hur man gör.
Din lägenhet är ny och du vet inte hur man blir hemma.
Inte jag heller.
Men vi försöker.
Bara för att vi kan övertyga oss själva.
För nu liksom då tror vi att världen kan bli lite vackrare.
Så vi gör det.
Och det regnar på oss.
Men vi ställer ut våra saker och säger "nu bor vi här".
Jag dricker alldeles för mycket kaffe.
Det är något med lungorna.
Något som sticker.
Du tar en öl till.
Jag försöker låta bli att dricka för att bevisa något för någon som inte bryr sig.
Mig själv gör jag ändå bara besviken.
Men jag försöker.
Jag kan iallafall övertyga dig.
Så jag gör det.
Det är något med ryggen.
Vi flyttar dina kartonger
gör labyrinter.
Den som hittar ut först överlever.
Och det är lite kul och spännande.
För ingen av oss vill ju dö
påriktigt.
Bara nästan sluta andas.
Du tittar på mig
du vågar inte fråga
men jag undrar också
vad gör vi om det slutar vara kul och spännande?
Men vi vill leka.
Så vi försöker.
Vi kan iallafall övertyga varandra.
Så vi gör det.
Du tar en öl till.
Det är verkligen något med ryggen.
Vi går liksom framåtböjda.
Den som vågar titta upp först överdriver.
Blicken är kvar.
Kanske är vi rädda för att snubbla.
Men försöker.
Kanske kan vi övertyga andra.
Så vi gör det.
Vi har byggt labyrinten för högt
så vi måste stanna över natten.
Jag dricker mer kaffe så att jag kan hålla vakt-
Du slipper försöka.
Jag gör det.
Så har det alltid varit.
Jag tar hand om dig.
Och det regnar.
En sista cigarett.
Det är dags att somna nu.
Tävlingsreportar
Sm närmar sig. Och jag har kanske bestämt vad jag ska läsa. Så följande inlägg kommer bestå av de dikter jag väljer mellan att tävla med. Allt för att roa massorna!
Konst!
Vi donar om i länkarna.
Stormhatt är dålig på att blogga och därför kan man hitta hennes fabulösa konst här istället:
stormhatt
Vackert vackert vackert.
Enjoy.
Stormhatt är dålig på att blogga och därför kan man hitta hennes fabulösa konst här istället:
stormhatt
Vackert vackert vackert.
Enjoy.
Sturefors 19.34
Jag försöker skriva något vettigt men jag har en lillasyster som pratar oavbrutet samtidigt som hon sjunger Amy Diamond. Hjärnan håller på att explodera för jag kan inte formulera någonting och jag tänker att jag också vill prata oavbrutet. Men luften räcker liksom inte till så jag gör inte det. Lillasystern har gjort en loppa alldeles själv och istället för straff står det olika sötsaker man får äta. Jag tycker det är en alldeles underbar tanke. Jag vill också prata oavbrutet. Lillasystern gör en ny loppa som hon tycker att jag ska skriva straff i och jag tänker att det är banne dags för mig att knipa min käft och sluta ge henne dumma uppslag. Jag borde sluta prata oavbrutet. Och istället för att försöka formulera något ger jag fan i det här och gör en loppa. Det känns mycket mer kreativt.
Vilska och Amanda
Jag har gått runt och tänkt på en sak i en massa dagar. Det är egentligen världens fånigaste grej men någonstans i mig skaver det och jag vet inte hur jag ska kunna släppa det. Det är det här med namn. Som de flesta av er antagligen vet har jag två namn. Det ena är Vilska. Det andra har varit hemligt för nya människor i evigheter. Jag har länge inte tyckt om mitt andra namn för att jag förknippat det med en massa dåliga saker som jag inte vill bli förknippad med. Vilska är den person jag vill vara. Jag kallar mig Vilska när jag läser poesi,när jag åker på festival, när jag skriver och när jag träffar nya människor i allmänhet. Vilska är allt jag är stolt över och på något sätt har det andra namnet fått symbolisera allt jag skäms över. Allt jag vill gå vidare från, allt jag inte vill kännas vid. (det här är något jävligt dumt för mitt andra namn fick jag med kärlek och jag borde bära det med kärlek men det har varit lite komplicerat.) Mina två namn har också skapat en del förvirring när gamla vänenr träffar nya vänner och jag måste förklara varför vissa känner mig som Vilska och vissa som något annat. Den förklaringen har alltid inneburit att allt det där jag inte vill kännas vid dragits upp till ytan i små doser, det är svårt att få människor att förstå att trots de känner till mitt gamla namn så vill jag inte bli kallad det. Särskilt inom poesivärlden har detta varit väldigt viktigt. Jag vill vara Vilska, hon är jävligt stolt och fruktansvärt bra, i alla avseenden. Jag har varit så nitisk gällande användandet av mitt gamla namn att jag nästan sagt upp kontakten med personer som med flit kallat mig vid mitt gamla namn.
Som ni kanske förstår har hela namngrejen nästan gått till överdrift. Och det som från början skulle göra saker okoplicerade har bara gjort allting mer komplicerat. På senaste tiden har jag börjat fundera på varför det spelar så stor roll vad jag blir kallad, spelar det ens stor roll? På ett sätt ja, absolut, Vilska har blivit mitt trademark. Människor kommer ihåg namnet och de förknippar det med poetissan, och det tycker jag om. Och på ett sätt nej, det spelar väl ingen jäkla roll, jag är mer okej än någonsin med allt var jag är och har varit så då borde ett sketet litet namn inte göra någon skillnad. Jag vill inte fly längre och jag bär ingen skam. Därför borde jag kunna kalla mig vid mitt gamla namn med stolthet. Men det tar emot. Det tar emot på så sätt att det gamla namnet innebär att Vilska får ett förflutet. Jag är okej med att mitt gamla namn har ett förflutet, men inte riktigt med att Vilska har det. Men det är väl sånt jag måste lära mig helt enkelt.
Sen kommer nästa stora fråga; är jag redo att tillåta mig själv att gå upp på scenen bärandes mitt gamla namn? Vill jag tillåta henne att ta del av den världen. Ska jag låta Vilska lämna plats åt det gamla? För det handlar om så mycket mer än namn,. vilket jag tror att ni vid det här laget förstått.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna, själva problematiken. Som jag tidigare nämnde har jag alltid använt namnet Vilska och sammanhang som på ett eller annat sätt har med mitt skrivande att göra. Alltid. Människor som är intresserade av min poesi är intresserade av Vilska. Men, i marknadsföringen gällande pjäsen har namnet Vilska fallit bort och fått lämna plats åt mitt gamla namn. Under presskonferensen i fredags delades det ut broschyrer där varje teaterakt under sommaren fått en egen plats. Det var jättefint. Bortsett från att under rubriken "dramatiker" stod det Amanda Lindgren. Inte Vilska. Amanda. Någonstans i donandet med broschyren glömdes det bort att jag skriver som Vilska och plötsligt tvingades Amanda fram i ljuset. Och nu kan jag liksom inte gå in och ändra det, och det känns extremt barnsligt att börja tjata om att jag faktiskt vill bli kallad Vilska. Om man bortser från komplikationen i att allt jag tidigare publicerat har blivit publicerat i namnet Vilska och att det kan bli rörigt att jag nu gör det i namnet Amanda så finns det något mer. Det där känslomässiga, det där oj nu tog jag steget och lät Amanda kliva upp på scenen utan att jag egentligen valt det. Och det är fruktansvärt läskigt att bara släppa taget. Någonstans i mig finns det ett obehag i att låta Amanda träda in i min skrivarvärld. Det är ju Vilskas plats, hennes forum. Men nu kan jag ju inte göra så mycket åt det. Kanske är det dags att lämna Vilska lite bakom. Inte som att förneka henne eller låta henne försvinna. Utan mer som att låta henne lämna plats åt Amanda. Det kanske inte spelar så stor roll. Jag vet att allt det här låter ganska löjligt, men det är ett stort steg. Och jag är någonstans mitt i det. Jag har gjort en kompromiss med mig själv så just nu är jag Vilska Lindgren Poet och Amanda Lindgren Dramatiker. Vi börjar där.
Så från och med nu är det inte bara Vilska man ska hålla koll på, det är Amanda också. Eller det räcker om man håller koll på mig, jag är lika mycket både och. Och en dag är det kanske Amanda som klicer upp på scenen, men det är nog en bit kvar. Vi börjar med dramtiken. Så låt mig presentera mig, Amanda Lindgren, dramatiker.
Som ni kanske förstår har hela namngrejen nästan gått till överdrift. Och det som från början skulle göra saker okoplicerade har bara gjort allting mer komplicerat. På senaste tiden har jag börjat fundera på varför det spelar så stor roll vad jag blir kallad, spelar det ens stor roll? På ett sätt ja, absolut, Vilska har blivit mitt trademark. Människor kommer ihåg namnet och de förknippar det med poetissan, och det tycker jag om. Och på ett sätt nej, det spelar väl ingen jäkla roll, jag är mer okej än någonsin med allt var jag är och har varit så då borde ett sketet litet namn inte göra någon skillnad. Jag vill inte fly längre och jag bär ingen skam. Därför borde jag kunna kalla mig vid mitt gamla namn med stolthet. Men det tar emot. Det tar emot på så sätt att det gamla namnet innebär att Vilska får ett förflutet. Jag är okej med att mitt gamla namn har ett förflutet, men inte riktigt med att Vilska har det. Men det är väl sånt jag måste lära mig helt enkelt.
Sen kommer nästa stora fråga; är jag redo att tillåta mig själv att gå upp på scenen bärandes mitt gamla namn? Vill jag tillåta henne att ta del av den världen. Ska jag låta Vilska lämna plats åt det gamla? För det handlar om så mycket mer än namn,. vilket jag tror att ni vid det här laget förstått.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna, själva problematiken. Som jag tidigare nämnde har jag alltid använt namnet Vilska och sammanhang som på ett eller annat sätt har med mitt skrivande att göra. Alltid. Människor som är intresserade av min poesi är intresserade av Vilska. Men, i marknadsföringen gällande pjäsen har namnet Vilska fallit bort och fått lämna plats åt mitt gamla namn. Under presskonferensen i fredags delades det ut broschyrer där varje teaterakt under sommaren fått en egen plats. Det var jättefint. Bortsett från att under rubriken "dramatiker" stod det Amanda Lindgren. Inte Vilska. Amanda. Någonstans i donandet med broschyren glömdes det bort att jag skriver som Vilska och plötsligt tvingades Amanda fram i ljuset. Och nu kan jag liksom inte gå in och ändra det, och det känns extremt barnsligt att börja tjata om att jag faktiskt vill bli kallad Vilska. Om man bortser från komplikationen i att allt jag tidigare publicerat har blivit publicerat i namnet Vilska och att det kan bli rörigt att jag nu gör det i namnet Amanda så finns det något mer. Det där känslomässiga, det där oj nu tog jag steget och lät Amanda kliva upp på scenen utan att jag egentligen valt det. Och det är fruktansvärt läskigt att bara släppa taget. Någonstans i mig finns det ett obehag i att låta Amanda träda in i min skrivarvärld. Det är ju Vilskas plats, hennes forum. Men nu kan jag ju inte göra så mycket åt det. Kanske är det dags att lämna Vilska lite bakom. Inte som att förneka henne eller låta henne försvinna. Utan mer som att låta henne lämna plats åt Amanda. Det kanske inte spelar så stor roll. Jag vet att allt det här låter ganska löjligt, men det är ett stort steg. Och jag är någonstans mitt i det. Jag har gjort en kompromiss med mig själv så just nu är jag Vilska Lindgren Poet och Amanda Lindgren Dramatiker. Vi börjar där.
Så från och med nu är det inte bara Vilska man ska hålla koll på, det är Amanda också. Eller det räcker om man håller koll på mig, jag är lika mycket både och. Och en dag är det kanske Amanda som klicer upp på scenen, men det är nog en bit kvar. Vi börjar med dramtiken. Så låt mig presentera mig, Amanda Lindgren, dramatiker.
Presskonferens
Idag har jag varit i bergs slussar och haft presskonferens för "28 kvadrat". Min outfit för dagen bestod av jag-försov-mig-hår, baggy manschester byxor, batmantröja och en massa sjalar. Jag gissar att de förstod att jag inte är van vid media.
Men det gick bra.
De tog kort på mig och Tuja när vi åt glass för vi var yngst där och när de frågade om vad pjäsen handlade om ljög jag trovärdigt.
Jag är mycket stolt.
Men det gick bra.
De tog kort på mig och Tuja när vi åt glass för vi var yngst där och när de frågade om vad pjäsen handlade om ljög jag trovärdigt.
Jag är mycket stolt.
Tre personer i mig. (28 kvadrat)
Det är nästan sent och jag sitter och försöker skriva pjäs. Känslorna tvingas upp ovanför huden och jag skrattar och gråter omvartannat. Jag skriker på V och ber honom krama mig. Det är världens känslokräkning varje gång jag öppnar dokumentet som heter "28 kvadrat" ,det är helt absurt. Och jag är fem, femton, tio, två, arton, tjugo, tjugofem, fyrtiotvå, åttioåtta och hundra år gammal. Jag är övergiven och har åldersnojja. Jag är rasande och river sönder böcker. Jag hittar brytpunkter. Och jag gråter lite till. Jag har en syster som dog och en bästa vän som talar in meddelanden på mitt mobilsvar. Jag blev lämnad i skogen. Jag är barfota och kan inte bada badkar. Jag älskar regn. Jag skrattar åt min min syster, hon som överlevde och jag gråter ännu en gång. Jag är väldigt arg. Jag ser mig själv i ögonen för första gången. Jag springer för allt vad benen bär. Jag bär inte mig själv. Jag klarar mig inte. Och det är okej. Jag byter namn, jag flyttar in. Jag kan inte gå vidare. Vi blir okej. Jag föds. Vi dör. Vi älskar varandra innerligt.
Någonstans där är jag i skapandeprocessen nu.
Någonstans där är jag i skapandeprocessen nu.
SM i Poesi!
Nu börjar det dra ihop sig.
Poetryslam SM kommer allt närmre. Det är lite spännande och pirrigt.
Kolla in www.poetryslamsm.se
värsta grejorna på g.
Poetryslam SM kommer allt närmre. Det är lite spännande och pirrigt.
Kolla in www.poetryslamsm.se
värsta grejorna på g.
Historier
Jag lyckades skriva klart dikten. Läs den. Förundras. Se den som ett svar.
Svar på dina historier.
Han säger: Jag har saknat dina historier.
Han säger: Lägg dig här bredvid.
Han ber mig berätta något.
Han säger: Dina händer är alldeles för mjuka.
Du måste slåss mer.
Han säger: Du måste få mer skinn på näsan.
Jag berättar en historia om när jag slogs för mitt liv och fick mer skinn på näsan.
Han säger att jag ljuger, men det är det som gör mina historier så bra.
Jag säger att jag har finskt påbrå.
Det är det som får mig att överdriva.
Därför är mina historier så bra.
Men jag skulle aldrig ljuga.
Han säger att det enda jag slagits för är mina diagnoser.
Jag säger att åtminstone huden under mina fötter är hård.
Han säger att det är för att jag går min väg istället för att hantera det som gör mig ont.
Överallt annars är din hud så mjuk att man kan se din puls slå.
Då lägger jag mig bredvid, säger jag, så nära att du inte ser.
Berätta om skulden säger han.
Skulden kan jag leva med, säger jag, det var oskulden det gjorde mig ont att förlora.
Han säger: Då gick du?
Jag svarar: Då gick jag.
Jag lägger mig bredvid.
Så du älskar att basta och klarar sprit bra, frågar han, jag tänkte eftersom att du är finsk.
Jag är lika mycket finsk som jag är kvinna, svarar jag.
Det mesta är bara en illusion.
Han säger: Så du ljuger.
Jag svarar: Jag ljuger bara när jag måste.
Han säger: Berätta något mer.
Han säger: Prata tills din kropp är tung och du aldrig mer kan lämna mig.
Sedan lägger han handen på min.
Jag rycker till.
Min hud är så mjuk att det gör ont in i hjärtat.
Slå hjärta slå, tänker jag.
Men säger inget.
Hellre ljuger jag än ger honom ett rätt.
Jag ligger nerkilad mellan hans kropp och soffan.
Han säger: Jag känner pulsen slå i dina händer.
Jag säger att det är inte min puls som slår.
det är alla slag jag sparat.
Ifall jag någon gång skulle behöva slåss för mitt liv.
Våra kroppar börjar bli trötta.
Hans av ansträngning för att hålla illusionen om trygghet vid liv.
Det är så mycket vi lämnat bakom oss.
Min av att prata, och det är bara min läppar som rör sig.
När jag föddes var jag menad för något större, berättar jag.
Jag skulle växa upp och ta över varje hörn av världen. Så jag började gå. Jag ville upptäcka allt innan jag började härska.Det enda jag gjorde var att samla smuts. Vid 5 års ålder var jag så smutsig att inte ens det renaste vatten kunde tvätta mig.
Och nu ligger jag här.
Med pulsen utanpå kroppen och slagen samlade i handflatorna.
Jag blev aldrig större än så.
Jag kom ju iallafall tillbaka.
När jag tystnat inser jag att han somnat.
Med munnen öppen och svaren dinglande på tungspetsen.
Jag slår honom några gånger hårt i bröstet för allt han gjort mig ont.
Sedan reser jag mig.
Han är alltid rädd för att somna.
För varje tyst minut ger mig en chans att försvinna.
Jag går.
Utanför har det börjat regna och jag tar med mig min skuld.
Imorgon kommer åtminstone han vara ren.
Varsågod.
Svar på dina historier.
Han säger: Jag har saknat dina historier.
Han säger: Lägg dig här bredvid.
Han ber mig berätta något.
Han säger: Dina händer är alldeles för mjuka.
Du måste slåss mer.
Han säger: Du måste få mer skinn på näsan.
Jag berättar en historia om när jag slogs för mitt liv och fick mer skinn på näsan.
Han säger att jag ljuger, men det är det som gör mina historier så bra.
Jag säger att jag har finskt påbrå.
Det är det som får mig att överdriva.
Därför är mina historier så bra.
Men jag skulle aldrig ljuga.
Han säger att det enda jag slagits för är mina diagnoser.
Jag säger att åtminstone huden under mina fötter är hård.
Han säger att det är för att jag går min väg istället för att hantera det som gör mig ont.
Överallt annars är din hud så mjuk att man kan se din puls slå.
Då lägger jag mig bredvid, säger jag, så nära att du inte ser.
Berätta om skulden säger han.
Skulden kan jag leva med, säger jag, det var oskulden det gjorde mig ont att förlora.
Han säger: Då gick du?
Jag svarar: Då gick jag.
Jag lägger mig bredvid.
Så du älskar att basta och klarar sprit bra, frågar han, jag tänkte eftersom att du är finsk.
Jag är lika mycket finsk som jag är kvinna, svarar jag.
Det mesta är bara en illusion.
Han säger: Så du ljuger.
Jag svarar: Jag ljuger bara när jag måste.
Han säger: Berätta något mer.
Han säger: Prata tills din kropp är tung och du aldrig mer kan lämna mig.
Sedan lägger han handen på min.
Jag rycker till.
Min hud är så mjuk att det gör ont in i hjärtat.
Slå hjärta slå, tänker jag.
Men säger inget.
Hellre ljuger jag än ger honom ett rätt.
Jag ligger nerkilad mellan hans kropp och soffan.
Han säger: Jag känner pulsen slå i dina händer.
Jag säger att det är inte min puls som slår.
det är alla slag jag sparat.
Ifall jag någon gång skulle behöva slåss för mitt liv.
Våra kroppar börjar bli trötta.
Hans av ansträngning för att hålla illusionen om trygghet vid liv.
Det är så mycket vi lämnat bakom oss.
Min av att prata, och det är bara min läppar som rör sig.
När jag föddes var jag menad för något större, berättar jag.
Jag skulle växa upp och ta över varje hörn av världen. Så jag började gå. Jag ville upptäcka allt innan jag började härska.Det enda jag gjorde var att samla smuts. Vid 5 års ålder var jag så smutsig att inte ens det renaste vatten kunde tvätta mig.
Och nu ligger jag här.
Med pulsen utanpå kroppen och slagen samlade i handflatorna.
Jag blev aldrig större än så.
Jag kom ju iallafall tillbaka.
När jag tystnat inser jag att han somnat.
Med munnen öppen och svaren dinglande på tungspetsen.
Jag slår honom några gånger hårt i bröstet för allt han gjort mig ont.
Sedan reser jag mig.
Han är alltid rädd för att somna.
För varje tyst minut ger mig en chans att försvinna.
Jag går.
Utanför har det börjat regna och jag tar med mig min skuld.
Imorgon kommer åtminstone han vara ren.
Varsågod.
Brödbak
Appropå att jag bakar bröd. Jag är ingen tant. Jag är inte vuxen, ok? Och jag är absolut definitivt inte kvinnlig. (Jag spottar på det ordet, tvi! Tvi! Tvi! Tvi!) Inte för att jag antar att någon av er tror det. Jag ville mest bara klargöra det på en gång. Jag bakar när jag inte kan samla ihop mig själv. Som när jag druckit alkohol, har massor att göra, någon har dött, jag har bråkat med mamma eller när jag tävlat. Ta ordkrig tillexempel. Ordkrig 2008 var extremt känsloupptrasslande, det var sönderslitande och lyckopirr. Hur hanterade jag detta? Jo, genom att baka muffins, bröd och koka kräm. Sen var allt bra.
Nu har jag mycket göra, så jag bakar bröd. Logiken är slående, eller hur?
På bilden ser vi rågbröd, äpplemuffins och äpplekräm. Samt en stor dos ångesthantering.
Bilden är tagen dagen efter ordkrig 08.
Nu har jag mycket göra, så jag bakar bröd. Logiken är slående, eller hur?
På bilden ser vi rågbröd, äpplemuffins och äpplekräm. Samt en stor dos ångesthantering.
Bilden är tagen dagen efter ordkrig 08.
Art is why I get up in the morning
Ska vi försöka att samla ihop oss lite? Ja, det är dags nu. de sanste dagarna har varit fina men kanske att jag använt dem för att slippa samla ihop mig. Så nu bakar jag bröd och lyssnar på Ani di franco (första skivan som heter Ani di franco. Grym! Kolla upp!) samtidigt som jag i huvudet försöker reda upp vad det är jag ska göra. Vi gör en lista, jag har aldrig gjort en lista här innan. Vi testar. (Utan inbördes ordning)
Och lyssna på "not a pretty girl" med Ani di franco. Och sen ska jag skriva. Ja, jäklar!
Kram
- Ringa L (Hon ringde förut men jag sov då och jag är så otrevlig när jag precis vaknat så jag undvek att svara)
- Ringa systeryster (Jag har inte pratat med henne på två dagar och eftersom att vi pratar varje dag känns allt helt skevt nu.)
- Börja på min kultur och idéhistorie portfolie (Hela jävla världshistorien ska samlas ihop på papper. Idioti I tell you. Idioti. Den ska dessutom vara inne om två veckor. Skit.)
- Göra naturkunskapsuppgiften om matspjälkningsystemet (JÄTTEVIKTIGT!)
- Renskriva två labbar (Också ett jäkla hittepå. Jag är inte naturvetare, jag är konstär. KONSTNÄR!)
- Läsa igenom min pjäs och åsikterna till utkast två. (Kommentarerna kom för jättelänge sen. Ångest.)
- Försöka börja pilla lite på pjäsen, skriva åtminstone två nya scener. (Jag börjar få lite panik nu. Jag börjar på allvar fundera över vad det är jag gett mig in på. Tänk om det inte blir bra. TÄNK OM DET INTE BLIR BRA!)
- Förbereda mig inför mötet med Malin Axelsson på onsdag. (Världens coolaste brud som skrivit massor med pjäser blandannat "Kladdet" och ska agera handledare åt mig. Jag ska träffa henne och diskutera pjäsen. Jag tänkte också be om lite hjälp för det är vissa saker som jag faktiskt inte vet hur man gör. Min plan är att komma jätteförberedd till mötet och ha allt utskrivet och understryket och formulerat och färdigdonat. Man vill ju göra ett bra intryck.)
- Skriva klart den-där-dikten som jag började skriva på jobbet i onsdags. (En ny sak. Jag tror det kan bli något bra. Mycket skinn på näsan och berätta historier romantik. En fin känsla. Jag ska bara ta mig tiden. Koka lite te, sätta på ani di franco bland skivan jag fick av elin och sen ska jag skriva.)
- Börja repa in dikter till SM i poesi. (Jag har iochförsig inga nya dikter. Men jag kan ju repa de jag har. Det är tusan i mig dags att jag lär mig dem utantill.)
- Försöka skriva nytt till SM (Jag har massor av halvfärdiga. Massor av lösa meningar och sådant som jag tror kan fogas ihop. Det borde gå. Man är väl poet.)
- Försöka byta bort helgen den 11-12-13 juni på jobbet. (Mickie var intresserad. Men jag måste kolla. Tyvärr, tyvärr kan jag inte jobba. För jag ska nämligen läsa på nässjö poesi festival då. Katching!)
- Boka Öland roots biljetter. (Årets pepp. Årets pepp.)
- Boka tågbiljetter (Till siesta. För jag ska se placebo tillsammans med emme. Aaaaand...HAPPYDANCE!)
- Plantera om mina blommor. (De dör, frankt talat.)
- Ringa Mixie (Och säga att hon var världens bästa igår. Bitterfittorna var och såg hennes föreställning "Ruttet - ett prinsessliv" och hon var alldeles magisk. Alldeles alldeles underbar. Dessutom fyller hon år idag.)
- Deklarera (en sån där skitjobbig vuxensak. Jag förstår inte.)
Och lyssna på "not a pretty girl" med Ani di franco. Och sen ska jag skriva. Ja, jäklar!
Kram
