Det går alldeles utmärkt att ha ångest i Göteborg med.
Jag vet inte om du trodde något annat.
Cigaretterna blir för många här med.
Det är något med magen säger vi.
Nyckelhålsmaten stakar sig i halsen.
Vi får aldrig ur oss orden.
Musiken trasslar i öronen och det är alltid fel personer som ringer eller inte ringer eller
vi är i iallafall inte olyckligt kära längre.
Vi känner bara ingenting alls.
Det är sådana vi är.
Det är inte så att vi inte är lyckliga.
Det är bara det att vi glömt bort hur man gör.
Din lägenhet är ny och du vet inte hur man blir hemma.
Inte jag heller.
Men vi försöker.
Bara för att vi kan övertyga oss själva.
För nu liksom då tror vi att världen kan bli lite vackrare.
Så vi gör det.
Och det regnar på oss.
Men vi ställer ut våra saker och säger "nu bor vi här".
Jag dricker alldeles för mycket kaffe.
Det är något med lungorna.
Något som sticker.
Du tar en öl till.
Jag försöker låta bli att dricka för att bevisa något för någon som inte bryr sig.
Mig själv gör jag ändå bara besviken.
Men jag försöker.
Jag kan iallafall övertyga dig.
Så jag gör det.
Det är något med ryggen.
Vi flyttar dina kartonger
gör labyrinter.
Den som hittar ut först överlever.
Och det är lite kul och spännande.
För ingen av oss vill ju dö
påriktigt.
Bara nästan sluta andas.
Du tittar på mig
du vågar inte fråga
men jag undrar också
vad gör vi om det slutar vara kul och spännande?
Men vi vill leka.
Så vi försöker.
Vi kan iallafall övertyga varandra.
Så vi gör det.
Du tar en öl till.
Det är verkligen något med ryggen.
Vi går liksom framåtböjda.
Den som vågar titta upp först överdriver.
Blicken är kvar.
Kanske är vi rädda för att snubbla.
Men försöker.
Kanske kan vi övertyga andra.
Så vi gör det.

Vi har byggt labyrinten för högt
så vi måste stanna över natten.
Jag dricker mer kaffe så att jag kan hålla vakt-
Du slipper försöka.
Jag gör det.
Så har det alltid varit.
Jag tar hand om dig.
Och det regnar.
En sista cigarett.
Det är dags att somna nu.