Nu är det dags för ytterligare en novell. HURRA! Denna gång aningen mer korräst än den förra (det är ju pinsamt hur dålig jag är på att korrläsa, PINSAMT!) Denna gång är det en novell baserad på ett bibelcitat. En veckouppgift som kommer att diskuteras på måndag. Enjoy!

Med mod uthärdar man sjukdom,

men missmod, vem uthärdar det?

Ords 18:14

 

Det är åldern säger de. Åldern och det klena hjärta och de värkande benen och lungorna som inte längre tar in luft. Det rökningen och cancern och huden som så lätt får blåmärken. Det är livskraften som sakta rinner ur händerna. Det är minnet som tappas och det är alla veckodagar man inte längre kommer ihåg. De säger att det är åldern men han vet att det är döden. Åldern är bara en ursäkt för att vänta in döden. Han tänker att döden kommer när den kommer. Tills dess bär han huvudet högt. Han riktar sin skalliga hjässa rakt upp mot den blåa himlen. Och så ska han stå, tills döden behagar komma. Om inte yrseln få ner honom på knä först förstås.

 

 

Han har tagit sig igenom mycket, upplevt både ett och annat. Krig, ransonering, börskrascher och liknande. Sjukdom. Sjukdom är något hans kropp känner till, som har etsat sig fast i hans muskelminne. Hans leder knaknar numera självmant, han behöver inte ens anstränga dem. Ett tag tänkte han att han skulle överleva allt. Han var naiv. Numera tänker han att han ska överleva tills han dör. Men fram tills dess ska han vara stark, aldrig låta svagheten ta över. Han går med på att döden existerar men han tänker själv välja när den ska komma. Därför ligger han vaken. Det är natt på avdelningen för människor som väntar på döden. Syster har gett honom en tabelett att sova på. Han tycker inte om de där tabletterna. De tar ifrån honom en av de få kroppsfunktioner han fortfarande styr över själv, sömnen. Han kan inte längre gå utan stöd, tomma sin blåsa eller tarmar, äta själv, knappt andas utan maskin. Men han kan själv älja när han vill sluta ögonen och falla i sömn. Eller rättare sagt han kundet det, fram tills att doktorn ordinerade en tablett varje kväll för kemisk sömn. Kroppen behöver vila, förklarade doktorn. Själv hade han bara suttit tyst och i sitt inne förbannat denna människa som tog ifrån honom ännu en uns av hans värdighet. Han tänkte inte somna på beställning, särskilt inte inatt. Det ligger något i luften, en slags unken odör som får honom att förstå att det närmar sig slutet. Han håller ögonen öppna, han väljer själv när det är över.

 

 

Han minns först gången yrseln kom. Det var ett par år sen, han höll på att laga Janssons frestelse  och skulle bara springa ner till ICA för att köpa extra grädde. Men i tamburen hade han tappat fotfästet och och plötsligt sett allt som i en tunnel. Hjärtat hade bankat så han nästan trodde att det skulle hoppa ur bröstet och svetten hade runnit ner över nästippen. Flämtande hade han fallit ner på knä och skräckslaget frågat sig själv var det var som hände. Efter ett par minuter hade yrseln gått över och han hade samlat sig och gått  för att inhandla sin grädde. Men den kom tillbaka, först sporadiskt men sen allt oftare. Det var första steget, sen dess har det bara gått utför.

 

 

Tabletten har börjat lösas upp och leta sig ut i hans kropp. Han känner hur hans händer och fötter börjar domna. Han tror på att överleva. Att överleva kräver ett slags mod.Trots att dåsigheten börjar omfamna honom så är han är fortfarande vaken. Maskinerna som kontrollerar hans mående piper i otakt och bildar tillsammans en slags melodi. Melodin tränger igenom dimman och han använder all sin kraft för att fokusera på den. Han tänker inte somna. Han tänker härda ut. Den här sjukdomen äter upp honom. Sakta men säkert plockar den isär honom del för del. Men han tänker inte ge efter. Han tänker hålla fast i alla sina bitar så hårt han förmår fram tills att sjukdomen sliter dem ifrån honom. Den har redan tagit mycket. Ett värdigt liv med familj och utflykter. Känslan av självständighet. Han kan höra hans frus hjärta brista varje gång han glömmer bort vem hon är. Han kan inte hjälpa det, det finns så många saker att minnas, att frun råkar ramla bort är inget han vill, det bara blir så. Plötsligt kallar han henne för sin mors namn och då fryser handen som smeker kinden till. Han försökt förklara, hur huvudet plötsligt blir tjockt och tankarna förvandlas till fåglar som flyger iväg. Men hon förstår inte. Och det blir svårare och svårare att se henne i ögonen när hon kommer för att hälsa på och lämna veckotidningar på torsdagar. Eller var det tisdagar? Han minns inte längre. Men han minns att andas, spänna börstkorgen, dra in luft i lungorna, andas ut. Synd bara att han numera tvingas göra det genom en mask. Han saknar känslan av havsluft.

 

 

Tankarna blir som är som fåglar flyger iväg. Bilder från livet han genomlevt visas upp som på en projektorduk. Stugan vid havet där de tillbringade första sommaren som gifta, vespan han sparade ihop själv till, mjölkboden och karamellerna, resan mellan Göteborg och Lund den där midsommarnatten som blev en vändpunkt, smaken av banan för första gången, klirret från fruns stickor som slår, färg TVn, milleniumskiftet och raketerna, de luktade krut i flera dagar efteråt, den första medicinen, den andra, den tredje, bröllopet, han kände sig vacker, fadern modern och knuten vid huset där han sprang ut och kissade om nätterna. Grannarna och städdagarna han fick aldrig några barn. Tanken stannar där. Fåglarna flyger tillbaka och landar. Natten går mot gryning och han är fortfarande vaken.

 

 

Luften i rummet har blivit tyngre. Han samlar all återstående kraft i kroppen, lyfter handen och gläntar försiktigt på syrgasmasken. Med visslande luftrör drar han försiktigt efter andan, får en hostattack och tvingas släppa masken. Kroppen skakar och häver sig liksom ut och in. Hostan griper tag i honom ända ner från knäna och tvingar ihop honopm i fosterställning. Den sliter sönder hans inre och det känns som om hjärtat ska explodera. Men han ger inte efter. Någonstans under all denna sjukdom finns en kärna av den han en gång var. Han håller hårt i den och kryper ihop ytterligare. Matt lägger han hande mot bröstkorgen och känner efter. Hjärtat slår fortfarande. Med stressade oregelbunda slag håller det honom vid liv. Han vet att det inte dags än, men ändå måste han se efter. Tabletten har nu tagit hela hans kropp i besittning och han är nära att ge efter för sömnen. Det vore så skönt, men nej. Lite till tänker han kämpa. För sin egen skull, för den han en gång var. Och främst för sin fru. Han gör allt detta för henne.

 

 

De träffades när han just tagit examen på realskolan. Han hade ansökt och kommit in på chalmers i Göteborg och skulle flytta dit från Lund i slutet av sommaren. Hon kom från Göteborg med skulle flytta till Lund för att studera till sjuksköterska. De träffades halvvägs i Halmstad. På väg till varsinn stad som den andre just lämnat. Eftersom att de kände till respektive stad mycket väl bestämde de sig för att byta adress och ge varandra lite tips via korrespondens. De skrev aldrig några brev. Han kunde inte glömma hur vackra händer hon hade och därför bestämde han sig för en midsommarnatt att åka med sin vespa från Göteborg till Lund iklädd endast sin sommarjacka. Han frös nästan ihjäl på vägen men när han kom fram insåg han att det hade varit värt det. Sedan dess hade allt han gjort varit för hennes skull. Just nu mindes han inte hennes namn, men han mindes hennes händer. Och så länge han kunde beskriva dem i detalj skulle han överleva. Det hade han bestämt sig för.

 

 

Plötsligt förändras luften i det lilla rummet på avdelning för de som snart ska dö. Tyngden försvinner och istället känner han en doft av något som kan liknas vid nejlikor. Han höjer blicken och ser sin fru stå vid sängen fotända. Han blir förvirrad. Klockan kan inte vara mer än fem på morgonen och han undrar vad hon gör här så tidigt. Han klipper med ögonen men hon står kvar. En avbild av den hon var för femtio år sen. Inte för att hon förlorat sin skönhet med tiden, men just nu är hon obeskrivligt vacker. Han tar sats för att fråga henne vad hon gör här så tidigt på morgonen. Och varför hon ser ut som hämtad från en sommar femtio år bakåt i tiden. Men hon tystar honom. Säger det är ingen idè låt mig tala till punkt. Han nickar knappt märkbart och hoppas att hon ska förstå att för hennes skull kan han vara tyst i en evighet.  Hon börjar prata. Hon pratar stressat och lite för snabbt för att han ska hinna med. Orden flyter in i varandra och han uppfattar inte ens hälften av det hon säger. Det känns som att hon pratar för alltid. Dom om hennes ord tar med honom på en resa framåt och bakåt i tiden. Han upplever allt på nytt, ser saker han inte sett och minns händelser han glömt. Till slut tystnar hon, drar efter andan och frågar ”Förstår du vad jag säger?” Han skakar på huvudet. Vad ville hon ha sagt? ”Jag orkar inte mer” säger hon. ”Den här sjukdomen äter upp mig med. Jag måste få leva. Om jag inte går dör jag med dig. Och jag är inte redo än.” Sedan böjer hon sig fram, kysser hans knän och går. Hon lämnar rummet som om hon aldrig varit där.

 

 

Hon var aldrig där.

 

 

Nästan gång någon tittar till patienten i rum 27 på avdelningen för människor som snart ska dö sover han djupt. Hjärtat har stannat och maskinerna stängs av. En efter en slutar de pipa.