Jag fortsätter att gräva ner i mig i novellträsket, och jag vet inte vad ni har att säga om saken men jag tycker att det går framåt, heja! Denna gång handlar novellen om flickan Hillevi. Återigen baserad på en skoluppgift. Denna gång fick vi fem rubriker som vi skulle skriva fem kortare texter till. Sen skulle vi pussla ihop texterna till en lång sammanhängande text. Liksom tekniken bakom att bygga en novell och så. Iallafall, låt mig presentera, Hillvevi och hennes konturer.

Hillevi sparkar på saker. Hon utstöter små korta vrål och hon skulle verkligen verkligen vilja slita sitt hår men det gör för ont. Hon är vad hennes morfar skulle kalla för rosenrasande. Hon går kors och tvärs över sitt vardagsrum och svär tyst för sig själv. Ingenting stämmer, ingen ramlar rätt och hur mycket hon än försöker så får hon inget sammanhang. Bestämd går han fram till skynket i rummets vänstra hörn, lyfter på det och slår till TVn som står där bakom. Tre gånger slå hon, men det känns inte bättre. Allt är rutineras fel. Hon har tappat sig själv totalt och det beror på att rutinerna brutits.

 

Hon hade klätt av sig igår. Hon hade spenderat hela dagen på universitet och därefter tagit en fika med en kursare och när hon kom hem var hon alldeles färgad. Hon hade knappt kommit innanför ytterdörren innan hon slitit av sig kläderna och börjat leta efter sminket. Men sen hade något gått fel. Kroppen hade kliat sönder sig själv och hennes fötter hade inte velat ligga stilla. Hon hade spenderat natten ihopkrupen i ett tomt badkar och idag fanns det inte tillstymmelse till sammanhang. Hon kändes sig alldeles suddig, det var som om hon flöt ut över hela sin lägenhet. Hennes kropp smetade av sig på möblerna, tygerna och fönstrena. Och det fanns ingen som kunde se hur arg hon var just nu. Hon har valt att vara ensam resten av veckan, hon har stängt av telefonen och sjukanmält sig. Men nu ångrar hon sig, hon vill att det ska finnas någon där som kan se hennes ilska. Någon som kan hålla om hennes axlar och säga att det inte var någon fara. Att alla känner såhär ibland och det innebär inte att man går i tusen bitar. Det bara känns så. Hon sprakar i luften. Det bara känns så. Det är känslorna som är hennes problem. De ligger och skvalpar precis utanpå huden och hindrar henne från att hålla ihop sig själv. Hon håller andan och svimmar nästan. Hon blir bortdomnad. Hon lägger sig ner på golvet och försökte slappna av. Tänker att det här är bara känslor, de går inte att ta på. Sen somnar hon. Fortfarande med händerna knutna.

 

Morgonen efter vaknar hon och tänker på sin barndom. Hon har en grundläggande tro på att allt som hände i barndomen har format henne till den människa hon är idag. Barndomen är hennes grundsten. Därför tänker hon ofta på den, den är viktigt att inte glömma bort. Som tröst efter gårdagens fall sätter hon vid sitt köksbord och försöker minnas händelser ur barndommen i detalj. Hur morfars kaffe luktade på morgonen, vilken låt som spelades när Isac i klassen över frågade om hon ville dansa, hur mycket den första tröjan hon köpte för egna pengar kostade och vilken färg den hade. Hon försöker minnas allt. Ibland är det svårt, minnena blir som lösryckta meningar framför ögonen och hur mycket hon försöker kan hon inte nå dem, men just nu går det bra.

 

Hon har några minnen som hon brukar tänka på som sina favoriter. Minne nummer ett: Känslan av trappan som knarrar på femte och sjunde trappsteget i mormor och morfars hus. Golvet är ganska kallt och det drar om benen. Köksdörren är stängd och innanför hörs radiomummlet. Mummlet som åker rakt in i hjärtat och bygger ett tryggt bo där. Morfars kokkaffe och doften av frukost. Nummer två: Klassresan i sexan. Alla tjejerna delar på en barack med våningssängar. Hillevi har lyckats få tag på en översäng och hon ligger och kollar i smyg på hur klassens populära tjejer över in en dans de ska visa upp för killarna senare på kvällen. Hon gräver ner ansiktet i kudden, håller andan och inser att hon inte behöver dem. Hon klarar sig alldeles utmärkt själv. Nummer tre: Det finns inga mer. Hillevi blir alldeles sorgsen och vill gråta när hon inser att favoritminnena tar slut där. Därför tänker på de två hon har jätteintensivt. Hon tänkt på dem många gånger förut och kan dem utantill nu. Trots det tänker hon på dem om och igen. Det är barndommen som har skapat den hon är idag. Hon försöker komma på vad som gör att de där två minnena känns så bra, varför de känns så rätt. Och resten så fel. Det måste ha hänt något särskilt de där två dagarn, något som gjorde att allt föll på plats. För visst har hon flera fina minnen, men inga som hon känt sig så närvarande i. Hon vill veta varför hon var så närvarande. Så hon upprepar dem i sitt huvud om och om igen. Försöker komma på vad som gick rätt. Försöker bräcka koden. Försöker göra allt rätt en gång till.

 

Hon reser sig från köksbordet, lämnar kaffet vid köksbordet och går fram till TVn. Funderar på att sätta på den. Det var ett tag sen hon skaffade den nu men hon brukar inte direkt titta på den. På sin höjd sätter hon på den när hon känner sig för ensam. När hon vaknar på golvet med ett decinums sparade sminkprodukter utsmetade i ansiktet, då brukar hon sätta på den. Men bara för sällskapets skull. Hon blir lugn av bilderna och ljusen som fladdrar förbi. Hon brukar skruva ner ljudet så att rösterna förvandlas till ett svagt mummel, lite som att lyssna på radio. Hon tänker återigen på radiomummlet i mormor och morfars kök. Det spelade ingen roll hur tidigt hon vaknade, morfar var alltid vaken med radion på låg volym och kaffekokaren igång. De kokade kaffe. Det är det ingen som gör längre. Hon funderar på om idag är en sån dag som hon borde sätta på TVn. Men hon känner instinktivt att det inte är värt det. Hon har så lätt för att tappa sina konturer. Hon flyter ut i kanterna och blir uttuschad bara efter några minuter av tittande. Det tar sån tid att samla ihop sig själv. Om hon dessutom fortsätter att titta på TV efter att hon suddats ut blir det hopplöst. Katastrofen är ett faktum och hon är förlorad i dagar, om hon har otur, veckor framöver. Trots detta sätter hon på den när hon känner sig ensam. Det är inte det att Hillevi inte tycker om att vara ensam, tvärtom. Men det finns en gräns för hur mycket ensamhet en människa klarar av och Hillevi når lätt sina gränser, de ligger så nära inpå henne. Henner favoritkanal är kunskapskanalen. Hon tänker att om hon skulle råka fastna med blicken och tappa bort sig själv så skulle åtminstone möjligheten finnas att hon lärde sig något under tiden. Dessutom brukar det oftast vara gamla farbröder som pratar och Hillevi känner sympati för gamla farbröder. Det har nog med hennes morfar att göra.

TVn är placerad på en brun pall bakom ett skynke. Skynket har hon hängt upp för att göra världen mjukare i kanterna, hennes egna är så skarpa. När hon inte blir utsuddad förstås. Och TVn har hon gömt där bakom för att den är ful. Hon tycker verkligen att den är genuint ful. Hon tänker att hon liksom straffar TVn för dess fulhet varje gång hon får kämpa för att titta på den. Det krävs också väldigt mycket ensamhet för att hon ska orka göra den ansträngningen. Det är bra, då känner hon sig inte ensam lika ofta.

 

Hon ger upp tanken på TV och sätter sig ner, stirrar rakt ut i luften och försöker komma vad som gick fel igår. Hon gjorde som hon alltid gör när hon är ensam. Hon brukar hon klä av sig alla kläder, men först brukar hon sminka sig. Hon plockar fram allt smink hon har sparat ända sedan mellanstadiet och lägger på dem i olika lager. Glitter, blå ögonskugga, max factor foundation, kajal, eyeliner, körsbärs läppglans, aprikos färgat läppstift från make up store och så vidare. Därefter klär hon av sig. Hon lägger alla plaggen i en lång orm på golvet, precis som i den där leken man lekte när man var liten. Det var alltid killarna mot tjejerna, man tävlade om vem som kunde skapa den längsta klädormen och lekens drivkraft var att få se varandra nakna.

Hillevi önskar att någon skulle se henne naken nu. Hon vågade aldrig vara med på de där lekarna som barn, men nu är hon vuxen och vågar. Så hon sminkar sig, klär av sig och därfter brukar hon spraya upp sitt hår. Hon gör olika frisyrer som tar timmar att reda ut. Till sist brukar hon lägga sig bredvid klädormen, andas lite och ta igen timmarna hon förlorat när hon umgåtts med andra. Hon tänker så, att hon förlorar tid med andra. Deras ord och känslor äter sig in i hennes ben och färgar hennes egna ord och känslor. Hon glömmer bort att vara sig själv och det är en lång väg tillbaka. Det är sånt hon tänker på när hon ligger där naken i sin ensamhet. Vägen tillbaka till sig själv och golvens kyla som sipprar in genom kroppens undersida. Hon ligger där och andas och tänker tills honom somnar. Sminket brukar torka fast och frisyrerna trassla till sig ytterligare. Hon får stå i duschen en evighet.

 

Men igår hade det inte fungerat. Sminket hade kladdat fel och kroppen återfick inte sina konturer. Hon reser sig, tar på sig ytterkläderna och går ner till busshållplatsen som ligger precis vid gathörnet. Hon tänker på vatten. Hon tänker att det är det enda rätta.

 

Hon åker ofta buss när hon ska någonstans. Hon tycker om kollektivtrafiken och människorna som åker med den. Ibland, när hon känner att hon vait duktig en längre period brukar hon ta bussen till vatten. Idag vet hon inte om hon varit duktig men hon tänker att det är värt ett försök. Vatten lugnar henne. Det spelar ingen roll vilket sorts vatten det är, så länge det är blött och någorlunda blått. I vanliga fall brukar hon åka till vattnet tidigt på morgonen och sen stanna där tills hon är så hungrig att hon nästan svimmar. Då åker hon hem och äter pasta med pesto och tänder levande ljus. Idag är inte i vanliga fall, idag tänker hon stanna tills hungern slår ut henne totalt, nollställer henne, ger henne en chans att börja om.

 

Hon går av den nästa sista håll platsen. Det är en bit att gå innan hon kommer fram, men redan efter ett tiotal meter hör hon bruset. Det här vattnet har hon besökt många gånger tidigare. Det är hit hon brukar åka när hon varit alldeles för duktig eller det har krisat på riktigt. Hon kommer fram och sätter sig ner. Hon trivs vid vattnet, det ger henne lugn och en känsla av sammanhang. Ibland tänker hon att det borde vara tvärtom. Vattnet är så stort och föränderligt, det rör sig fram och tillbaka på ett sätt som inte går att kontrollera. Fast sen tänker hon att det är just därför hon tycker så mycket om vattnet, det liknar henne på många sätt. Och vattnet försöker inte färga henne med massa ord och känslor. Det förstärker bara hennes egna och det är sånt hon behöver. Förstärkning. Hon har ett stark behov av förstärkning i sig själv, i sin egen person. Hon sitter stilla i kanske timmar och plockar ihop sina delar. Det är så mycket hon inte kan förklara, varför hon faller isär och varför det blir så här ibland. Men så är det, hon lärt sig leva med det och oftast vet hon hur hon ska hantera det. När hon åker bussen hem från vattnet känner hon sig förstärkt. Det är lättare att stå ut några dagar till. Egentligen tycker hon inte om när hon tänker så, det låter som att hon är en svag människa. Och det är hon sannerligen inte, hon är stark. Hon är bara lite suddig ibland. Hon har bara lite lätt för att tappa bort sig själv, det är allt. I grund och botten är hon stabil och fast. Men ibland glömmer hon bort det. Ibland är hon så duktig att hon nästan upphör att existera. Ibland blir katastrofen så stor att hon tappar bort sig själv. Sådana dagar är det bra att vattnet finns.