Och bara sådär lyckades jag ådstkomma något. Det blev en dikt om döden (bara för att uppfylla alla klichèr på en gång. Jag borde se till att komma bakfull med rödvinsläppar till skolan imorgon också) som jag saxat ut ur ett längre projekt samt ändrat lite i. Jag vet att jag i det tidigare inlägget skrev att dikten helst skulle handla om något konkret. Haha, och här kommer jag med en dikt om döden. Höhö. Men så kan det gå. Jag tror nästan att det blev riktigt bra, att jag är riktigt nöjd. (Den heter alltså döden ironiskt nog)

DÖDEN

 

Jag är van vid att människor kanske dör jag

 

minns inte alla gånger jag varit rädd för det

 

men jag hittar bra på sjukhuset jag

 

kan det som min egen ficka

 

 

Jag visste att när hjärtslagen kändes i magen då skulle någon

 

dö skulle någon komma till en bättre plats och allt det där

 

jag sprang oftast och gömde mig hos någon tant

 

och blev nästan lika trygg som hemma

 

 

 

Om ingen dog när jag var liten blev jag

 

alldeles besviken all oro i onödan

 

”ge mig lite drama!” sa jag och mamma

 

stängde in mig på rummet

 

 

 

På filmer från barndomen är nästan alla döda

 

Jag var aldrig rädd för döden

 

Jag lekte kurragömma i kulvertarna

 

En gång åkte en bår förbi med någon som var död

 

 

Idag är har jag en hälsosammare relation till döden

 

Jag vill bara ha lite lugn

 

Men när den väl kommer är det okej

 

Jag hittar iallafall på sjukhuset

 

 

Jag lyssnar sönder "kings of medicine" på Placebos nya skiva "Battle for the sun" och försöker skriva. Men det går inte så bra som jag skulle önska. Det blir mest sentimenalgegga om barndom och vistelser på psyk och identitetskriser och sånt där. Fast kanske att jag behöver få det ur systemet. Som en slaggrensning ungefär. Ja, faktiskt precis så. Slagg.

Blir lite svårt att filmatisera bara.*














*På måndag börjar vi vårt samarbete med filmlinjen här på skolan. Uppgiften att skriva en dikt på max en halv a4 som filmlinjen sedan ska göra en diktfilm av. Sjukt svårt. Dikten får gärna handla om konkreta saker. Abstrakta saker blir så svåra att filmatisera. Som känsloslagg tillexempel.

Det här kan vara den hetaste bilden som tagits på mig. Någonsin.


Om ni inte håller med kan ni ju jämföra med den här bilden:


Eller den här:


Sen förstår ni kanske att man får vara glad för det lilla.

Såhär ser det ut från mitt fönster förresten:


Då vet ni.

Jag trivs här nu. Det är höst i luften och jag känner verkligen att jag trivs. Det finns inte så mycket att göra bara. Inte så mycket att hålla sig a jour med. Några tips? Finns det någon rafflade kulturdebatt därute som jag just nu missar på grund av Svalöv? (För det är Svalövs fel, allt är Svalövs fel.)

Fast jag kom nyligen hem från Göteborg och bokmässan. Eller det där var ljug. Mestadels hängde jag hos min syster och drack alldeles för mycket te och pratade om KÄRLEKEN och BITTERHETEN. Det var fint. Men jag var på bokmässan. Iallafall en dag, på torsdagen. Min ekonomi tillät mig inte riktigt att köpa ett seminariekort så istället köpte jag böcker för samma summa. Det är logiskt? Ja. Jag kan såhär i efterhand konstatera att varje bok var ett bra inköp och därför vill jag tipsa er om dem:

• Tove Jansson - Sommarboken
• Tove Jansson - Pappan och havet
• Tove Jansson - Det osynliga barnet
• Solja Krapu - Mogen för skrubben
• Nanna Johansson - Fulheten
• Helene Delilah och Malinda Flodman - Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer
• Chuck Palahniuk - Fight club

Som ni kanske förstår är jag ett stort Tove Jansson fan och därför blev jag alldeles sprudlande glad när jag trillade över muminståndet det första jag gjorde, där spenderades även mest pengar. Solja är en en fantastisk scenpoet och jag har redan börjat läsa "mogen för skrubben" såhär långt kan jag konstatera att den på sitt egna sätt är en mysik bok, vilket kan vara lite svårt att motivera eftersom att den handlar om en utbränd medelålders kvinna som blir instängd i ett kopiatorrum över en helg. Men mysig är den. Nanna är en grym seritecknare som V avgudar och därför lät jag henne signera boken till honom. Boken i sin tur skickade jag till Umeå och har på sätt garanterat mig ligg även i fortsättningen (eller så gjorde jag det av ren kärlek beronde på hur man ser det). Stora sexboken var nog ändå mässans bästa köp. Jag tycker varenda kvinna där ute i vårt karga land som någon gång känt sig attraherad av en annan kvinna bör äga ett ex av denna bok. Den är alldeles underbar. Och den är för alla. Bi, flata, FmT (female to male som fortfarande har vissa kvinnliga attribut kvar) MtF (male to female, jag tänker att jag skriver ut vad det betyder så att du förstår mamma), förstagångssexare med kvinnor eller inbiten butch. Jag älskar den. Den är en gudagåva. Den är alldeles...alldeles...underbar. Fight club köpte jag mest för att den är cool att ha i bokhyllan.

En kort sammanfattning bara. Förutom att jag sprang omkring som en dåre och spenderade pengar så gick jag på en uppläsning av Ida Linde. Vi har precis läst hennes diktsvit "maskinflickan" på skrivarlinjen och jag blev grymt imponerad av både hennes uppläsning och av sviten. Rekommenderas.

(Shit, jag känner mig som värsta kulturtanten just nu. Hihi)

Vad hände mer? Jo! Jag såg Jan Gulliou. Det var kul. Jag gick förbi honom på ett argt och demonstrativt ogillande sätt. Bara för att visa vart skåpet skulle stå.

Bortsett från det händer det inte så mycket här just nu. Iallafall inte ikväll. Men imorgon är en ny dag, som det heter. Och nu nalkas sömn.

Nattens

Fem vänner i en bil (soundtrack: logh-the passage)

 

0,5

Vi har 2.5 sekunder till godo. Vad händer innan smällen?

 

1.

Marie:

Saker jag ser när jag tittar framåt:

 

Vägen

Solljuset som reflekteras i backspegeln

Den öppna cocacola flasken mellan dina ben

Hastighetsskyltar

Din hand i hans

 

Vad jag ser om jag tittar ner:

 

Mina byxor

Skräp på bilens golv

Den hotade avgrunden och alla saker jag aldrig tagit itu med

Döden

 

Vad jag känner när jag ser dessa saker:

 

Illamående

Illamående (jag blir inte bländad och ser inte vad som kommer hända härnäst)

Ilamående (över den alltmer tilltagande kommersialismen och en viss grad av törst)

Illamående (farten som tycker i varendsa kroppsdel, mina ben som sakta spricker)

Illamående (bara)

Illamående (jag borde tvätta)

Illamående ( chokladen som vänder sig i magen som i sin tur slits sönder)

Illamående (Ånger. Skam. Skuld. Ge mig en chans att börja om)

Illamående (men på ett oförklarligt sätt lugn)

 

Avgrunden är djupare än vad vi tror men det är ingen fara så länge vi bara balanserar på avgrunden på kanten bara bara stå där på kanten kanske kasta ner en sten vänta på ekot men vi kastar oss inte i vi mest bara står där och funderar lite tankspritt vad ska jag laga till middag? men vi ramlar inte ner i avgrunden vi vänder ryggen mot djupet sträcker ut armarna kanske flaxar lite bara på skoj så det är ingen fara det är okej det är ingen fara det är okej det är ingen fara det är okej det är ingen fara

 

2.

 

Ludwig:

 

Jag vevar ner rutan.

 

Farten som snart spränger sönder oss alla

 

Men mitt i rörelsernas centrum står allt stilla

 

Vetenskapen säger att det är så

 

Utanför flyger husen och träden och barnen i sina barnvagnar runt som papper

 

Men jag sår stilla

 

Bara

 

Alldeles stilla

 

 

3.

Sofie:

(Tankar innan man somnar)

Sänk musiken

Sänk musiken

Sänk musiken

Sänk musiken

(Jag hatar er)

 

Sänk musiken

Sänk musiken

(kukhelvetesjävlastroppfitta)

 

Sänk musiken

Sänk musiken

(jag överlever er inte)

 

Sänk

(Jag ska bli oberörbar)

Sänk farten

(Jag ska bli oberörbar)

Sänk fart en

(Jag ska bli oberörbar)

(Tankar precis innan man vaknar och inser att allt snart är över)

 

Det var inte meningen. Förlåt.

 

4.

Han som kör (Johan):

Hans hand i min.

Det händer tusen steg härifrån. Det är det svårt att tro att man inte är oberörbar onåbar. Jag kan inte dö. Jag kan inte dö. Inte när allting precis börjat gå i rätt riktigt. Men handen i min och jag är bara nitton år. Mamma säger alltid bara nitton och jag tänker att hon kanske har rätt mamma hade rätt varför gav jag henne aldrig rätt? Och den nya tiden den nya människan. Jag delar inte allt de här med dig. Vi dör för varandra. Vi dör med varandra. Jag har inte valt mig själv färdigt och jag har inte valt dig, jag har inte valt det här jag har inte valt framtiden och jag har definitivt inte valt det här slutet.

(Andetag andetag andetag)

 

Släpp mig. Jag väljer inte dig. Jag väljer inte dig.

 

Jag

 

Väljer

 

Inte

 

5.

Hon som sovit hela resan men vaknar av smällen:

Yes. Nu dör vi.

 

5.5

Och bilens hjul som snurrar runt. Vända rakt upp mot himlen. De snurrar runt men undviker iallafall avgrunden. Vänder ryggen till och låter den vara.

 

 

Jävla Linköpingsnostalgi. Nu sitter jag här och lyssnar på Lars Winnerbäck. Fanfanfan. Innan jag vet ordet av kommer jag säkert gå och sparka löv längs den där jävla stångån. Helvete.





...fast det lät ju ganska mysigt, någon som är på?

Jag åker till tåg och är helt fascinerad över hur cool man känner sg när man har en bärbar dator. Värsta statussymbolen. Jag funderar på att börja bära min dator (som heter Linus f.y.i) i ett snöre kring halsen. Jag tror att människor skulle se mig på ett annat sätt då.

Iallafall så är jag påväg hem till linköping. Påväg hem till linköping, jag vet inte om det är rätt att skriva så för fridhem börjar banne mig bli hem nu. Med ett rum som är helt lila pow pow pow lila och vänner som man kommit närmre än vad man någonsin trodde att någon kunde göra på en månad. Det är galet häftigt.
Fast självklart är linköping mest hem av allt, för där har jag KÄRLEKEN. Ni vet de där människorna, som vet hur man mår bara genom att hålla en i handen. Fast den sortens hem finns överallt så länge KÄRLEKEN finns där. Så just nu finns ett sånt hem både i linköping, stockholm, karlshamn, göteborg, umeå och i stora delar av skåne.

Men jag är påväg hem iallafall. Till Bitterfittorna och modern och familjen.

På något sätt det bästa jag kunde göra just nu.

Verkligen.

Lali krävde att få läsa "Vem ska trösta Anders" And well, här är den.  Ett litet försvarstal först bara:

Jag har aldrig skrivit på rim. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var bra på det. Det här är en övning. Inget mästerverk. Det tror jag inte ens själv. Men det är kul. Och visst behöver människan även lättsinning underhållning Annars skulle Tv4 inte sända auditions från idol. Så det så.
Here goes...

Vem ska trösta Anders?

 

Det var en gång en man som bodde

alldeles ensam i ett ensamt hus

Han var precis så ensam som han trodde

på kvällen när TVn var hans enda ljus

och han kröp ner i soffan alldeles för sig själv

för ända sedan Ann drog fanns det inte någon speciell

Därute körde ungdomarna gummit av nån moped

och stackars Anders gnydde, han ville bara sova sked

Men vem ska trösta Anders och säga gamle man

du blir aldrig lyckig, om du inte kommer över Ann

 

Anders somnade i soffan, precis som varje kväll

och vaknade med munnen full av grus

Han visste att om Ann varit här, så hade han  fått skäll

Han hade somnat utan att spotta ut sin snus

Innanför byxorna kände han något som kunde vara  erektion

han blundade , tänkte på sin fru, gjorde något åt sin situation

med satsen i handen, insåg han att botten nu var nådd

och bitterheten växte, ja han kände sig förråd

Men vem ska trösta Anders med att Ann i samma stund

blivit bedragen av en vacker grek i en okänd olivlund

 

 

Och Anders bara  gick och gick

runt runt i cirklar i sitt stora hus

kollade telefonen, fast han inga samtal fick

och den obetalda TVn var hans enda ljus

Anders var väldigt deprimerad, men spriten fanns alltid där

I ruset träffade han flickor, sex ja, men han blev inte kär

En dag så berättade någon om ett fantastiskt paradis

Sprit, sol och flickor, allt till ett billigt pris

Det var som om Anders sorger plötsligt bara försvann

Han tröstade sig och sa ”Nu reser jag till Thailand!”

 

Anders kom dit en tisdag, när solen sken som mest

Här tänkte han leva ett bättre och ett roligare liv

Men sen så fanns där spriten och  ”livet är en fest!”

och allt gick åt helvete med riktigt stora kliv

Några veckor senare satt han utblottad på en bar

Räknade sina småmynt, de enda pengar som fanns kvar

Han suckade och tänkte ”vem kan älska en sån som jag?”

””Vad är det bästa sättet att ta sitt liv, har någon några förslag?”

Men vem ska trösta Anders och förklara en stark karaktär

är viktigare än pengar, om någon ska bli kär

 

En dag bestämde sig Anders för att se sig lite kring

När han ändå rest så långt kunde han likaväl se nåt nytt

I smyg snodde han en cyckel diskret med en harkling

och försökte på ett desperat sätt ta tillbaka de dagar som flytt

Men det enda som han stötte på var utanförskap och  ännu mer misär

överallt var människor glada, han verkade vara den enda som kände såhär

På avstånd betraktade han människorna som verkade må så bra

Han kände ett hål i sin hjärta  han saknade nåt väsentligt , som han ville ha

Men vem ska trösta Anders och säga som det är

du kommer aldrig hitta lyckan om du fortsätter leva såhär

 

Tillslut kom Anders fram till en vacker vidsträckt  strand

och inom sig kände han en glädje över att ha hittat just dit

han lutade pannan mot marken och fyllde sina händer med sand

var tacksam över lunget, över avståndet till all skit

Det var så tyst på stranden, det hördes inte ett knyst

och för första gången på månader var Anders  hjärta  tyst

Men i tystnaden insåg han hur förfärligt ensam han faktiskt var

och han varit ensam i alldeles för många år och alltför många dar

och vem ska trösta Anders med att säga lille vän

vad gör man med en inre frid, om man ej får dela den?

 

Några timmar senare vaknade Anders upp ur sin rus

från sanddynerna blickade han sakta opp

tänkte att han nog aldrig borde lämnat sitt hus

och bakfyllan fyllde varje del av hans kropp

med ens mindes han vad han insett inatt

och plötsligt kändes tanken på hemmet väldigt platt

men mitt i dysterheten, fångade något hans blick

en lapp i sanden som han inte mindes att han fick

mödosamt vecklade han upp och började läsa vad som stod

meddelandet fick honom att hoppa upp cykeln, fylld av nytt mod

 

I huvudet upprepade han lappens tre små ord

”Jag kommer tillbaka” han undrade från vem den kom

och  hur han hade fått det var något han inte förstod

men han brydde sig knappast, kanske var det Ann som ville börja om?

Han cyklade till närmsta kioskliknande butik

lånade telefonen, ja, Anders var  sig inte lik

Sån här beslutsamhet hade han aldrig kännt förut

och han tänkte att från och med nu så är användandet av spriten slut

Han ringde sin svärmor och sa ”koppla mig til Ann”

han visste att hon gett henne sitt nummer innan hon försvann

 

Och Anders hörde signalerna ringa över alla hav

han hade inte pratat med Ann sen dagen hon drog

han saknade henne förfärligt, hon hade varit hans nav

och när han tänkte på henne märkte han att han log

telefonen slutade att ringa när en man svarade ”hallå”

Anders kände att hjärtat sjönk och i missmod la han på

vad Anders inte visste vad att denna mystiske man

var samma man som tidigare övergivit Ann

Kan du kära läsare berätta hur det står till?

Så att Anders kan bli lycklig och få vad han vill

 

(Kan du kära läsare försöka ge Anders mod att ringa igen? Skicka ett sms till 071546157 och förklara för honom att Ann visst vill ha honom tillbaka. Om du vill kära läsare också vill vara så vänlig att tipsa om en bra äktenskapsrådgivare, det är bara att slå i de gula sidorna. Innan klockan 17 på vardagar är det gratis.)

 

Anders tappade all sin nyfunna glädje

och cyklade tungt tillbaka till sitt hotell

att han inte förtjänade det kan du väl ändå medge

han kröp ner i sängen och låg där tills det blev kväll

Men precis innan han skulle somna så knackade det på hans dörr

Halvt medvetslös öpnnade dörren och där stod Ann lika vacker som förr

Hon grät så våldsamt att hon knappt kunde prata, men det behövdes inga ord

Anders kunde knappt tro sina ögon, men inne bröstet var det som om hans hjärta förstod

Att  hon var där, alldeles verklig och  alldeles sann

De kastade sig i varandras armar och lovande att aldrig mer lämna varann...

 

...Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar

 

Typ.

Ibland råkar man ut för kära återseenden till exempel hösten, en gammal kärlek eller doften av ett favoritte som man glömt bort var ens favorit och som man därför inte druckit på länge.
Idag hade jag ett sånt kärt återseende.

Postcard from Avalon

En blogg som gör dagen lite bättre.
Fast jag hade inte glömt bort att den fanns.
Jag hade bara väntat på att hitta den.

Imorgon är det onsdag och hela skrivarlinjen är ledig för att skriva. Vilket betyder att tisdagar är festkvällar. Men inte för mig. Jag är duktig och sitter på mitt rum och lyssnar på emmes blandskriva "tämligen tragiska tetrudelutter" samtidigt som jag skriver om "vem ska trösta knyttet" till en version för vuxna. Jag undrar om min tolkning: "Vem ska trösta Anders?" - en svit om en medelålders, deprimerad, nyskild man som reser till Thailand för att hitta lyckan, skulle göra Tove stolt. Jag är ganska stolt.

Nu, tepaus.

(Mina trogna läsare kan märka en viss likhet mellan den här texten och "historier" samt "ditt kök". Det är meningen. Tanken är att dessa de här texterna, plus andra, i framtiden ska bilda en svit. Spänningen är olidlig...)

 

 

Minnen av ljud

 

Jag har inga egna minnen, säger du

Allt jag minns är dina historier, säger du

Jag sitter på golvet med ryggen lutad mot dina ben

Vi har inte rört oss på flera timmar

Jag gick min väg men kom tillbaka

Allt jag någonsin hört är din röst, säger du

Jag vill ta dina minnen tillbaka

Jag vill ha mina historier ifred

Jag vill ge dig en egen punkt att cirkulera kring

Något som gör det tillåtet för mig att gå

Jag säger att jag vill gå dig något att hålla fast vid

Sedan ber jag dig släppa tyget i min tröja

Din hand har stelnat i sin rörelse så jag sliter mig loss

Och reser mig

I ett desperat försök att ge dig något eget

Och mig något privat

börjar jag springa runt i rummet och rycka i stolar, bord

Jag slår i köksdörrar och jag krossar tallrikar mot marken

Jag hoppar upp och ner så att ljudet från mina skor slår mot väggarna.

Hör du? ropar jag, hör du?

Jag håller krampaktigt handen kring en stol och drar den frenetiskt fram och tillbaka

Hör du ljuden? Alla ljud i det här rummet tillhör dig

Allting här är en möjlighet till ett minne

Jag ställer mig på tå för att öppna fönstret

Jag tänker slå sönder det, låta klirret av glas bli en del av dig

Och sedan ska jag släppa in alla ljuden utifrån

Men mitt i rörelsen stoppar du mig

Jag känner din hand runt min överarm

Du säger att jag inte ska inte tro att det här kan påverka vårt förflutna

Bortglömda minnen går inte att återuppleva

Låt tystnaden vara

Det är det enda vi har gemensamt

 

Tystnad är avsaknad av ljud

Jag vill säga att du har fel

 

Det är aldrig helt tyst omkring oss

En riktigt tystnad skulle göra oss galna

 

Det är svårt att i förväg förstå hur ett agerande kan påverka en annan människa

Det är svårt att i efterhand gottgöra något man aldrig förstod var fel

 

Men varje felaktigt handlande fastnar som smuts på kroppen

Du vägrar att hjälpa mig bli ren

 

Jag lämnar fönstret på glänt att återgår till platsen vid dina ben

Stanna kvar, säger du

 

Jag känner hur något rycker i mig

Och utanför

Ljudet av fåglar

Ditt kök 090830

 

Om vi talar tillräckligt lågt så kanske ingen hör oss.

Vi har placerat stolarna lagom långt ifrån varandra.

Vi sträcker ut våra händer men når inte.

Det är så mycket vi vill förstå

Varandra

Oss själva

Världen

 

Varför gjorde den såhär, frågar du.

Varför gjorde vad?,svarar jag och sträcker ut handen för att röra vid dig men misslyckas.

Världen, samvetet alltet, svarar du.

Du viskar och jag hör knappt vad du säger

Det är säkrast så.

Som safetyboxar stänger vi in våra röster

inget avslöjande får sippra ut

Det är så mycket vi vill förstå

Skulden

Skammen

Alltet

 

Jag saknar dig säger jag.

Du fattas mig och jag saknar att höra din röst.

Jag saknar doften av kaffe

Och jag saknar dina händers rörelser

Du svarar att jag är galen, du sitter ju precis framför mig.

Kom då närmre, svarar jag

Sen tittar du på mig och fortsätter:

Det är ditt fel i vilket fall, det är du som går din väg, det är du som sänker rösten och det är du som

drar mig genom smuts.

Smutsen är min egen svarar jag,

så förlåt mig.

Förlåt för min tystnad.

 

Måste vi lära oss mycket? frågar jag.

Det enda som du är behöver lära dig är att stanna kvar, svarar du.

Ljudet från stolen när jag skjuter mig själv bakåt ekar mellan väggarna

Som slag

I dig

I mig

Jag reser mig

Förlåt för min tystnad

 

Jag tror skam är ett relativt begrepp

Jag tror att jag själv väljer när jag ska skämmas

Och jag tror att skuld är något vi alla bär med oss.

 

Så jag går.

Men innan jag lämnar rummet böjer jag mig ner och samlar ihop alla smuts i hörnen.

Jag tar den med mig och jag väjler min skam.

Smuts är något som jag åtminstone kan hantera.

Smuts är något jag kan förstå.

Och med händerna fyllda av det lämnar jag dig.

Och bakom

Ekot av skrapande stolar.

Det är höst ute nu. Det känns i knäna så jag vet det alldeles säkert. Jag skriver massor. Som ord som rinner genom ådrorna, ut genom fingrarna och ner på papper. Det är grymt. Just nu bakar jag bröd och lyssnar på musik som känns hemma. Jag tror att fridhem känns som hemma. Jag vågar inte riktigt känna efter, men jag är nästan övertygad. Fast jag ska åka tillbaka till linköping den 18e och sen ska jag till umeå. Jag ska till umeå och v och lugna ner kroppen som skriker och gråter efter någon (mest han) som kan ligga nära och som kan klappa och krama och allt sånt där. (okej då, bara han. Ja, jag är gay, ja.)

Vad funderar vi på mer idag? Kanske inte så mycket. Mest trygghet och hem och hur man gör och sådana saker. Men jag går i rätt riktning. Igår satt jag och några vänner i klassen och drack kanelte och åt russin och hade filtar (fast inte den störstaste lila, för den får man inte röka på för det har lillebroren sagt) och Per (jaja-och-nänä-Per) spelade lite gitarr och sen kom Henrik (nyfunnen vän från teaterklassen) och spelade ännu mer gitarr. Och jag rökte lite för många cigarreter och det kändes precis som det ska. Tryggt. Vi rör oss mot nya fasta punkter.

Annars så var jag i Malmö i helgen. Jag gick ut med Karin (hon som är äldst och bor i Malmö). Vi var på rockklubb som min mamma skulle älskat (de hade winds of change som rock'n roll karoke) och jag headbangade så mycket att jag sträckte nacken. Ordentligt. Jag kan inte vända på huvudet just nu.  All creds till min kära mor för det. På söndagen var jag jättebakfull och hade bara sovit tre timmar eller så men så missade jag tåget hem med en nanosekund. Då grät jag lite för jag var nästan bara fem men sen så ringde jag Anton (han som ser ut att gilla Ulf Lundell men inte gör det.) och vi gick till glassfabriken, som kan vara världens bästa cafe och åt tofumackor tills nästa tåg hem gick.

Och nu sitter jag här och snart ska brödet in i ugnen. Ibland hamnar man på plaster utan att veta hur man kom dit. Jag gillar det.

Om hemstaden.

 

Bussresan tar trettio minuter

Utanför  finns bara åkrar, kanske en bit himmel om man har tur.

 

Några skarpa högersvängar, busstoppet ”rökhålet”

Och sedan storstaden

 

Staden har ingen direkt siluett, istället en strålkastare från Harrys som pekar rakt upp

Som om den sökte liv på andra planeter

 

Något annat än de nertrampade trottoarerna

Något annat än de hållhakar som binder oss fast vid jorden

 

Domkyrkoparken, trådgårdsföreningen, Bosses glassbar, elsas hus

Ung scen öst, yngves cafè, 55an, stångån, tinnerbäcken

 

Vi har vuxit upp här, osedda men ändå genomskådade

All tonårstid med armarna knottriga av kyla

 

All tonårstid i väntan på vuxentid

Det fanns en redan given mall att fylla i

 

Det fanns en redan given mall att leva ut

Ett lexikon för kommunikation med människor av samma sort

 

Jag klarade aldrig av det

Jag sprang alltid med andan i halsen och fickorna skramlandes av växel

 

Tinnerbäckens vatten var alltid för kallt

55ans öl för dyr, Bosses glass för söt och domkyrkoparken för smutsig

 

Det fanns ingen plats att sitta på

All mark var redan täckt av tidigare generationers skräp

 

Linköping är en stad som stannat i tiden

Och jag föddes lite för sent

 

Linköping är en stad som redan skapat sig själv färdigt

Bryr sig därför inte om att skapa sina invånare

 

Bara de genomresande, de som inte tänker slå rot

De som lyfter sina huvuden mot frimurarnas byggnader och utbrister ett ååh...

 

Att växa upp i Linköping att stå i klunga och lyssna på kråkornas dödskrik

Ett förinspelat band som spelas upp för att skrämma bort det levande

 

Det är att stå där fram tills stycket där bandet börjar hacka

Det är att inse att man själv hakat upp sig

 

Därför säger man hejdå

Förlåter Linköping för allt som är ogjort

 

Sedan, bussen hem

Det tar trettio minuter

 

I början av veckan åkte hela skrivarlinjen ut till en stuga vid havet. Det var nästan alldeles magiskt och vi lärde oss lyssna på ljud. Senare på kvällen blev det röjfest:



Vi är ett helt craaazy gäng alltså.
Eller så är vi bara för indie för att festa.
Jag vet inte riktigt än.

Det här... det här är bra skit.
Läs. Och njut.

Jag har en känsla för luft

Jag har en syster vart jag än går.

 

Vi lämnar liksom avtryck av lila vart vi än placerar våra händer. Som lila ringar på vattnet. Som att somna på kvällen svettiga, invirade i varsitt täcke och håret som täcker våra ansikten.

 

Precis som systrar.

 

Som att återigen leka barn. Hundens mjuka päls och vi smyger i skuggorna, med hockeyklubborna höjda högt över våra huvuden, händerna sträcka mot himlen. Dina prinesshänder och mina mer som en arbetares. Händerna kring skaften samtidigt som hunden skäller fast kanske mer gnyr. I våra öron blev alla ljud höga.

 

Sen blev vi äldre.

 

Hockeyklubborna som byttes ut mot knytnävsslag, riktade mot världen, alltet, framför allt oss själva. Knytnävsslagen mot allt som vi inte kunde förstå,som inte kunde förstå oss. Och nu när jag tänker på det förlåter jag oss själva. Jag förlåter varenda klump i ditt bröst och jag förlåter alla tysta telefonsamtal. Luren som ekar hallå hallå och vi som knappt vet vart vi ska vända oss, varken upp eller ner.

 

Som systrar med prinsesshänderna hårt lindade kring mina. Jag ser inte din mun. Jag ser inte läpparna som suger kring smygcigaretterna när du gömmer dem bakom sjalen från ryssland.

 

Som om vi inte riktigt hör hemma i våra kläder men jag tror verkligen att vi hade varit så mycket yngre utan varandra.

 

Låt mig nu beskriva dig för dig.

 

Världens minsta storasyster och världens största lillasyster. Världens äldsta kärlek och minnen som aldrig blir gamla. Du ler alltid när jag pratar om dem så därför tar jag upp dem gång på gång.

 

Det förgånga blir aldrig ogjort, inte med fotona uppradade längs fönstren i mitt gamla rum. Alla fotografier.  Jag visar ett:

 

Din kropp är halvt vriden från kameran, huvud är lutat bakom och din mun är öppen. Jag vet att du skrattar. Dina ögonbryn syns nästan inte, vi var tolv och hade börjat läsa frida, vi hade nästan noppat bort dem helt.

 

Som systrar, med barndommen i bakhuvudet och någonstans i mitten av allt bli vuxen. Som en trygghet att krypa upp i när världen blir för stor och kantig som doften av earl grey eller fröken vanilj eller bara saker som doftar lila.

 

Vi ska bara växa upp lite, lillasyster och jag.

 

Och återigen, tretton år senare lyfter vi händerna mot luften. Handflatorna öppna.

 

Som för att färga hela himlen lila.

Allting här i livet handlar om att ta plats. Det handlar om att förtjäna sin plats och ge bort den när läget är sådant. Det handlar om att inte ta för stor plats. Att veta sin plats. Att respektera andras. Det handlar om att dela med sig av sin plats. Att inte ta plats. Mest av allt handlar nog livet om det. Att inte ta plats.

Mer bullshit får man leta efter.

För jag tror att det handlar om att claima hela jävla världen som sin egen. Att sätta sig på den med händerna i sidorna och säga: nej, jag tänker inte flytta på mig, jag tänker sitta här och ta min plats, jag tänker ta mer än vad du behagar och det finns inget som du kan göra åt det!  Jag har bestämt mig för att älska mig själv. Ohämnat. Och jag har bestämt mig för att bre ut mig på varenda ynka millimeter plats i den här karga världen och ta den aktivt, det har jag banne mig förtjänat.

Vilska är sex och har kvartsamtal för första gången. Fröken säger: Vilska tar för stor plats. Fröken säger:Vilska pratar för mycket på lektionerna. Fröken säger: Vilska måste lugna ner sig, annars kommer hon får stora problem när hon växer upp. Ingen tycker om en sån flicka.  Vilska säger ingenting.  Vilska tänker att hon aldrig mer ska prata, aldrig mer säga ett endaste knyst. Det tog tio år för Vilska att inse att fröken hade fel.

Tio år. Fattar ni hur många tysta minuter det blir?

Vilska är sexton när hon återvänder till sitt förflutna och ger fröken fingret. Rakt i ansiktet, pang! bara.

Fröken hade fel. Jag är mycket älskvärd och idag tar jag all plats jag kan få. Jag breder ut mig själv över golvytorna och skrattar alla rått i ansiktet som ber mig resa på mig. Det här livet är min plats på jorden. Och jag ska ta vartenda millimeter av det. Jag har bestämt mig för att älska mig själv, ohämnat.

Vill ni följa med?

Det är morgon i fridhem. Jag borde skriva ett sommarprat kan kan inte. Alla lösa trådar hänger i luften. Ni vet hur det ser ut, eller hur? Lösa trådar som hänger från taket och vajar i vinden från det öppna fönstret. Rummet känns som en söndagsmorgon och idag är det just det. Snart ska jag åka in till malmö och träffa L. Idag tror jag blir en bra dag, jag känner det i mina knän.

Jag tänkte, jag har lovat att lägga upp bilder på folket i min klass så att vännerna därhemma eller i stockholm eller vart de nu bor har något att orientera sig efter när jag pratar om klassen.

Here goes...


Josef. Behöver väl ingen närmre presentation. Men om jag måste...snubben jag tävlat massor med och som nu hamnade i samma klass som mig. Guds vägar äro outgrundliga.


Tidigare nämnda Josef och Pernilla. Pernilla som påminner mig en aning om mamma och som har en utstrålning som det säger POW! BAM! coh BANG! om när hon kommer in i ett rum.


Per. Som är den skånskaste mannen jag någonsin träffat och som har ett ordförråd bestående av "Jaja..." och "Nene..." Och bakgrunden syns även Johan. Som är för indie för att skriva kärleksdikter.


Karin som är äldst i klassen, bor i Malmö och tycker om pistoler.


Kerstin och Linnea. Kerstin är hon som har klippt mitt hår, en frisyr som numera är känd som "kersti-syndromet" och som också skriver dramatik. Linnea som kommer från halmstad och som har en underbart realistisk syn på kärlek.




Anton. (Ja, det är han som ser ut att gilla Ulf Lundell, men säg inte det högt, schh) som suger på ord som en gammal gubbe.


Amanda. Som skriver poesi som går rakt i själen som en bulldozer som är en jävel på sexyeyes.


Pernilla igen och Johan. Som inte bara är för indie för att skriva kärleksdikter han är också en jävel på att skriva dikter som får mig att tappa andan. Och så kommer han från stockholm.


Jonna. Som ibland har ett kroppsspårk som en liten tant som även besitter en sällan skådad glöd.


På den bilden ser vi även Sara (svart klänning med något som ser ut som vita prickar) som skiver grym prosa.

Sen finns det några till i klassen som jag råkade missa med kameran det är: Fredrik som dricker rödvin ur blommiga glasmuggar, Hilda som jag inte lärt känna så mycket än tyvärr, Lollo som bor i korridor och spelar bas och Mette som bor i Lund och svar sjuk under den här klassfesten.

Har vi koll på läget nu? JAA!

Och sen finns det såklart massor av annat folk jag hänger med såsom David, Henrik, Myra, Hanna, Embla, Maria...ja, ni förstår.

Men mer bilder kommer kanske sen.

Nu ska jag stänga av min spotify-söndags-spelnings-lista och åka till Malmö.

Tills dess, KÄRLEK!

Och vill jag tacka allra käraste systern för den nya bannern.

Summer-edition kan vi kalla den.
Lite sent kanske. Men vaddå? Det är ändå ingen som väntar sig att jag ska göra något på rätt sätt.

love