Jag ska lämna min barndomsstad bakom mig. Ja, jag vet vad ni tänker och ja, det är dags för lite Linköpingsnostalgi. Eller kanske ett fuck you rakt i ansiktet och ett hejdå snarare. Jag blev aldrig kompis med den här staden. Jag är kompis med väldigt många städer, jag är tjenis, hejsan och hallå med Malmö, Borås, Göteborg, Karlsstad, Lund och Stockholm. Men jag är verkligen inte polare med Linköping. Jag har vuxit upp här. Jag har åkt bussen in från sturefors och smugit bland sminkhyllorna på HM, jag har vandrat omkring med en stormhatt i papp och suttit på samma förnamnsfik alldeles för längre. Jag har blivit äldre, bytt förnamnsfik och börjat dricka kaffe. Jag har supit både här och där och haft sex på konstiga ställen. Jag har demonstrerat, affischerat och tyckt saker. Jag har gått i alla skolor man kan gå nästan och jag har föraktat, förälskat mig och förstått. Jag har blivit av med oskulden, kysst flickor och skaffat bästisar. Jag har legat på psyk och skolkat. Ja, ni förstår. jag har spenderat ett tonår i Linköping. Men vi är fortfarande inte kompisar. Det är inte så att jag tycker illa om den här staden. Jag kan se dess charm, jag kan uppskatta tinnerbäcken och yngves. Trädgårsföreningen är fin och domkyrkoparken kan ju vara trevlig. Glassen på Bosses är god och gamla Linköping är vackert. Jag fattar grejen, helt klart. Det är inte det det handlar om, jag kommer återvända hit och tycka om stället. Det är mer det att jag undrar vad Linköping någonsin gjort för mig. Ända från starten i berga så har Linköping aldrig någonsin gett något tillbaka. Och jag har försökt, jag har vid min gud försökt. Jag gjorde allt man skulle och inte skulle när jag växte upp. Jag lyssnade på Lars Winnerbäck och läste Tage Danielsssons "paket", jag åt min jävla glass på Bosses och jag drack mina trefemmor i domkyrkoparken. Och vad fick jag tillbaka? Ingenting. Aldrig någonsin att Linköping gett mig en skjuts på vägen. Aldrig någonsin att den här stan har visat mig lite uppskattning. Inte ett tack eller "jag uppskattar avd du gör för mig". Istället har jag fått snålblåst och tarvliga slut på ännu tarvligare förhållanden. Jag har fått många ensamma timmar på linköpings bibliotek och blivit tvingad till att byta skola. Vet du vad Linköping? FUCK YOU. Jag har inte dig att tacka för något. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Du har ingenting att vara stolt över. Jag är inte ett barn av dig och när jag har lyckats, sätt inte mitt namn på nån jäkla buss. Spara det till någon som du faktiskt hjälpt på vägen. För jag har tagit vartenda steg på egen hand, visserligen har människor puttat på ibland men det är för att jag har bett dem, inte för att du har fått dem att göra det. Visst, jag kommer sakna Linköping, men bara på grund av dess innehåll, på grund av människorna du gömmer i alla hus och på alla cafèer. Staden i sig kvittar mig lika.

Så. kära Linköping när 28 kvadrat har premiär på fredag, bry dig inte om att dyka upp. Du kan låta din "anda" fylla någon annan plats. Dina applåder rör mig inte ryggen. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Jag tänker lämna den här staden med en smäll. En smäll som träffar dig så hårt att du kommer ångra att du aldrig kom ihåg vem jag var.  Och sen ska jag vända dig ryggen. Och sen ska jag ta mig härifrån, på alldeles egna ben.

Nej, jag blev aldrig kompis med Linköping. Men jag är inte bitter, det ligger inte i min natur. Jag är bara...en aning skeptisk. Och nu lämnar jag staden bakom mig. För Lund, för svalöv, för fridhem. And it feels good. Goddamn it feels god!

Några sista rader bara:
And when I dream, I dream of your lips
And when I dream, I dream of your kiss
And when I dream, I dream of your fists
your fists



MVH/ Amanda Vilska Lindgren 12, 14, 15, 16, 17, 19 och 20 år.