Dialog

Här har det visst varit rätt segt på senaste tiden. Jag ber så mycket om ursäkt. Jag har farit till huvustaden och sett Placebo och grejor, men det berättar jag mer om sen. Viktigt nu är att jag återigen lyckats skapa något. Denna gång är det en dialog. Imorgon ska vi börja ett samarbete med teatertvåorna, de ska spela upp en scen för två personer som vi skrivit och det hela ska redovisas på fredag. Det är lite läskigt fast med kul. Här kommer iallafall mitt biddrag.

Monolog

Två barn sitter under ett bord, de är i 8 årsåldern, de har byggt något som kan liknas vid en koja och de sitter inbäddade bland kuddar och filtar.


Peter: Kan du berätta om kriget en gång till?


Katja: Kriget kom. Som ett stort täcke la det sig över oss. Alla skrek.


Peter: Vaddå? Hur skrek alla?


Katja: Alla skrek som hundar. Det var massor av soldater och de hade gevär och knivar och handgranater, de hade bomber som kunde spränga hus! Och alla kvinnorna grät.


Peter: (beundrande) Handgranater alltså… varför grät kvinnorna?


Katja: För att soldaterna skar upp dem knivar, (pekar på sitt underliv) ända nerifrån dit till (pekar på munnen) ända upp hit. Ritsch! Bara. Och så dödade de alla deras barn. (härmar en panikslagen kvinna) ”Nej! Skrek de, nej! Inte mitt barn! Mitt barn!”


Peter: (Härmar Katja) ”Mitt barn! Mitt barn” Vad gjorde de mer?


Katja: Jag minns inte riktigt, du vet det var krig väldigt länge så det var många hemskheter som hann hända. Jag såg många dö.


Peter: Du skojar! Vaddå? Har du sett en död människa påriktigt? Det tror jag inte på.


Katja: Gjorde jag visst. Jag såg jättemånga döda människor! De låg i högar längs gatorna. Och vet du vad? Vissa levde fortfarande! Och de kved såhär ” ooo aaa hjälp mig, hjälp mig…pomoc’, skrek de POMOC’!”


Peter: Vad betyder det? Berätta vad det betyder Katja.


Katja: Det betyder hjälp. Hjälp kved de, för de låg underst i likhögarna.


Peter: Det är så häftigt att du kan bosniska. Det kan inte jag. Jag menar du kan både bosniska och svenska. Var det inte svårt att lära sig det, bosniska alltså? Jag menar det är ju ett helt annat språk än svenska.


Katja: Ja, det var det kanske. Fast jag kunde bosniska innan jag kunde svenska.


Peter: Vaddå? Varför lärde du dig bosniska först? Det var väl dumt? När du ändå skulle komma hit.


Katja: Det visste jag inte när jag föddes pucko. När jag föddes var det inte krig och alla tanter och farbröder var glada och köpte bröd hela dagarna för det är sånt tanter gör. Sen kom kriget och alla blev ledsna och sen kom jag hit och nu kan jag svenska.


Peter: Berätta lite mer om kriget, berätta om serberna.


Katja: Min pappa tyckte inte om dem och sen försvann han. Nu vill jag inte prata mer om det.


Peter: Men! Du kan inte bara sluta sådär mitt i, när det är som mest spännande. Varför försvann han?


Katja: För att han inte tyckte om serberna sa jag ju!


Peter: Är din pappa död?


Katja: De torterade honom säger mamma så jag tror det.


Peter: Konstigt, vad gör man när man torterar?


Katja: Man drar ut naglarna på folk och så. För att dom ska säga saker som dom inte vill säga. Ibland bränner man dom med cigaretter också.


Peter: Min pappa är inte död. Fast han är full ibland. Då pratar han massor och skriker och då säger mamma ”nej, tyst, inte så att grannarna hör!” Är det samma sak tror du?


Katja: Kanske.  På ett sätt. Han säger i alla fall saker som han inte vill säga. Som förra helgen när han sa alla de där sakerna om din mamma och dagen efter mådde han jättedåligt. Det gör man visst av tortyr med. Så det är nog samma sak.


Peter: Så man kan säga att våra pappor blivit torterade?


Katja: Det kan man nog.


Peter: Berätta om natten när ni flydde.


Katja: Jag vill inte prata mer om det säger jag. Kan vi inte prata om något annat istället? Som förra helgen när din pappa var full. Han är konstig.


Peter: Är han inte alls det! Han bäst, fast ibland luktar han äckligt och är full. Mamma säger att så är det bara, det är inte så mycket att lägga vikt vid.


Katja: (härmar peter) ”lägga vikt…? Vad betyder det?


Peter: Jag vet inte riktigt, men jag tror att det betyder att det inte är så viktigt. Fast om nu menar det borde man faktiskt säga det.


Katja: Precis.


Betänksam tystnad uppstår


Peter: Såg du några döda som rörde sig då? Där i högarna? Var det några som rörde sig?


Katja: Var det väl.


Peter: Åh vad äckligt, berätta!


Katja: En gång var det en pojke som hade blivit skjuten säkert hundra gånger i magen och hans tarmar låg liksom och flöt på gatan och han skrek massor och det var samma dag som vi flydde och jag råkade snubbla på honom när jag sprang.


Peter: Fick du hans blod på dig?


Katja: Massor.


Peter: Du…jag tycker inte det här är roligt längre. Jag får ont i magen nu. Ska vi leka något annat istället?


Katja: Jag har haft ont i magen hela tiden. Ska vi gömma din pappas nycklar istället? Han sover ändå bara hela tiden och så luktar han illa.


Peter: Kan vi väl. Men du får inte säga så om min pappa. Aldrig mer, okej?


Katja: Okej.


Kommentarer
Postat av: Conrad Luckett

helt superfantastisk jättebra och det tycker jag verkligen bara så du vet.

2009-11-19 @ 01:02:40
URL: http://conradluckett.blogspot.com/
Postat av: Ida

Jag tror du har hittat din thing. Och du har till och med lättat på scenhänvisningarna! Måste varit svårt ;)

2009-11-23 @ 17:18:24
URL: http://ikaserdig.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0