Skrivardagen har resulterat i 4 olika monologer. Jag är nöjd med en av dem. Uppgiften för den här veckan var att skriva en monolog till ett poträtt. Personen på bilden skulle prata med någon som antingen inte svarar eller inte befinner sig i rummet. Jag valde en bild av en kvinna som sitter vid köksbord och ser allmänt whitetrash sliten ut. Det här var en svår uppgift, jag har inte gjort något annat än att försöka skriva idag. Men tillslut kom det. Och självklart delar jag med mig till er. Som vanligt, ett utkast. Och nej, den handlar inte om mig. Eller som bullen skulle säga "självklart är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet." Mycket nöje!

Maggan:

 

Du lämnade mig som om ingenting hade hänt. Som om ingenting spelat någon roll. Du lämnade mig vid köksbordet och här sitter jag än idag. Min hud har vuxit fast i stolarnas furu, mina ögon har lärt sig tapetens struktur utantill. Mitt hår är längre nu, gråare.

Paus

 

Jag äter socker för att överleva...

Paus

 

Jag vill att du ska komma tillbaka. Inte för att älska mig, jag har blivit älskad nog. Utan för att se mig. Jag vill att du ska se alla mina urdruckna vinflaskor, alla mina fimpar, alla dukar med brännmärken, alla flottiga bestick. Tvn står på och någonstans i ett annat land pratar människor om riktiga problem. Jag har aldrig haft några problem. Du var mitt enda och största svek och sen dess har jag aldrig kunnat hantera något annat, resten har bara flutit mig förbi.

Vrider på ringarna på högerhanden.

 

Jag klär mig varje morgon, det gör jag. Jag lånar mina döttras kläder som för att förhindra tiden från att gå. Jag frysa fast, precis som du fastnat i mig. För ja, jag drömmer om dig fortfarande. Jag känner varenda valk i dina händer, jag kan mönstret i ditt iris. Hur skulle jag kunna glömma dig? Människan väljer inte vad hon vill förtränga. Jag vill att du ska komma tillbaka. Inte för att älska mig.  Utan för att jag vill visa dig vad du lämnat. Vad du skapat. Du har skapat ett monster. Du har skapat en krökt rygg och tusen ensamma dagar. Ensamheten är nog det jävligaste. Jag har arbetat sönder min själ. Varje vaken stund har jag arbetat, bara för att göra dig mindre verklig. Bara för att laga alla sprickor i fasaden. Pengarna du aldrig skickade, tystnaden, skammen och återigen, ensamheten. Jag tror det var pengarna som sårade mig mest. Skuld och skam och ensamhet är något som en människa lär sig hantera. Men att vara utan pengar, att tvingas skrapa fickorna efter småmynt för en liter mjölk. Att behöva lämna tillbaka varor i kassan, att aldrig kunna unna sig någonting. Det lär sig en människa aldrig leva med.

Skakar uppgivet på huvudet och ler bittert.

 

Du bara gick din väg. Du lämnade mig vid köksbordet och du lämnade två barn i deras kammare. Vad gav du dem? De minns knappt hur du ser ut, jag minns men inte de. Jag vill helst glömma dig, än hellre vill jag resa mig ur förfallet och börja om pånytt. Men du har kedjat fast mig här. I en lägenhet som samlar alldeles för mycket damm och som aldrig går att få ren. Jag lånar mina döttras kläder, jag vill att tiden ska upphöra.

Ser ner i kaffekoppen som står framför henne. Tittar sedan upp bestämt.

 

Jag lever på kaffe, för att hålla mig vaken om nätterna så att jag slipper vakna till ännu en ny dag. Allt det här är ditt fel. Jag vill inte förstå dig, du är för simpel för sånt. Jag vill att du ska lida. Jag vill att du ska se mitt förfall och känna dig ansvarig. Men jag gråter inte längre. Jag har tystnat. Det enda som hörs är Tvn och kaffekokaren. Du gick ur rummet som om ingenting hänt. Du lämnade mig vid köksbordet, där sitter jag än. Jag vill att du ska återvända. Jag vill att du ska dö.  Jag vill att du ska se mig. Se mig.

Paus

 

Jag äter socker för att överleva...