Ska man uppdatera lite då kanske kanske? (Och, här var min röst nasal.)
Var börjar vi?
Läsningen i Skövde gick ju alldeles fantastiskt och jag har redan publicerat ett litet mail från min nya favoritbibliotikarie.
Inte bara för att hon skrev det mailet, utan också för att hon kan konsten att diskutera barnbokslitteratur över en lunch.
Det ska jag också kunna när jag blir stor.
När jag hade läst för sammanlagt kanske 200 gymnasieelver gav hon mig dessutom en barnbok med afrikanska folksagor.
Och jag menar, om du vill vinna mitt hjärta är det antingen det, mat eller öl du ska ge mig.
Och sen då?

Sen var det ett möte med ung/scen öst i förra veckan och de älskade uppenbarligen mig text så mycket att de vill ta med mig ut på turnè.
Ack, lilla ego, lilla ego. Vart ska vi göra av dig?
Saken är den att berömmet bestod liksom inte bara av "din text var bra, vill du följa med oss på tunrè när vi promotar boken?" utan det var mer som "Det är det bästa vi någonsin läst, den är enastående och vi vill att alla ska få chans att höra den"
Och egot långt därinne i bröstet slog ut med ett brak och ett dunder och en Vilska som glittrar hårdare än hårdast.
Bara sådär.
Fast inte bara sådär. För den där texten låg banne mig långt in i hjärtat med en famor som plockar med mig på teater, lyfter upp mig och börjar forma mig redan när jag var tolv.
Fan vad jag älskar min farmor.
En liten parentes bara.
Men iallfall, turnè (datum kommer senare) och boken har precis lämnat tryckeriet och vill ni veta lite mer kan ni gå in på ung/scen östs hemsida.
De blev en väldigt fin bok. Den är alldeles röd och min namn står på framsidan.
Jaja, lilla ego.
Snart ska du få vila.



Och sen hade vi ordkrig. Klapp på axeln och high five till hela kaosföreningen scenpoesi! Ett grymt arrangemang och ett knippe grymma poeter. Jag konstaterar precis som Matiss att standarden var väldigt hög i år och finalen var nervslitande och pirrig och wow för vissa poeter som var alldeles nästan nya som tilexempel Amanda Lindholm som gick upp på scenen och bara liksom svepte den med sig. Och dessutom knep andraplatsen. Grattis. Och grattis till Henrik Bergkvist!
För att du vann. För att du vågade sluta vara rolig.

Det fanns många stora ögonblick det här ordkriget. Många fina dikter och massa vänner,en bästis som dansar med mig när nervositeten tar överhanden och insikten att jag har blivit ännu en liten större människa.
Det fanns många stora ögonblick.
Och jag har gått vidare, blir inte längre helt knäckt av prestationer och förväntingar. Jag kom femma, det känns bra. Det gjorde mig ganska lycklig. Två placeringar sämre än föra året, men jag gråter inte blod.
Jag är stolt.
För i finalen, när jag tog steget upp på scenen, uppför trappan och gick upp och läste "idioti" som jag aldrig gjort förut. Det var stort. Det var nästan magiskt. Utan papper, sådär intensivt, jag tror nästan att mina ögon var med också. Som aldrig förut. Och orden haglade ur mig. Jag skrev något om stenar efter Hultsfred. Nu kom de. Samma sak när det gällde "Gardell" den fick en grande finale. För nu är det slut med den. Det var kanske inte sista gången jag läste den, men något i den stilen. För den känns nästan lika förlegad som "rebeller på frusen mark". Killing my darlings.
Och jag har massa nya texter nu. Som är bra. Som känns. Som kittlar det riktiga i mig. Och det kommer mer. Jag känner att det kommer mer.
Och det här är första större tävlingen någonsin som jag inte brutit ihop efter. Som inte lett till att jag velat kasta allt jag någonsin skrivit.
Det känns bara bra. Helt okej liksom. Jag gillar den känslan. Helt okej.
Så ordkrig var bäst. Fina promenader med. Och öl. Mycket öl. Jag tycker om öl.


Och jag fortsätter kampanjen "Jag skulle aldrig vilja ligga med någon som kan se ut såhär..."
Bilden är för övrigt från giget på Nykvarnsfestivalen, linköping.

Vad finns det mer att säga?
Lilla ego måste vila nu.
Jag har fått jobb med. Som personlig assistent. Åt världens finaste tjej. Men hon lyssnar på arvingarna. Eh va fan. Man kan ju inte få allt här i världen.

Puss

Tänkte att det kanske finns några arma själar av alla nio läsare där ute som skulle intressera sig för den dikt jag lyckades knåpa ihop i Göteborg.
En fruktansvärt vemodig sak faktiskt.
Men på något sätt tycker jag att den lyser och lyfter sig lite från pappret och det är ju alltid trevligt när en text gör så.
Särskilt den här.
Jag har börjat tycka väldigt mycket om den och den ingår som tidigare nämnt i min "systersvit"
(Vad spännande att jag har en sån, det visste jag knappt själv.)
Men hur som haver så tror jag att detta stycke blir det fjärde biddraget till ordkrig så att jag slipper läsa "Rebeller på frusen mark" ännu en gång.
Jag är så innerligt trött på den texten.
Men den här nya, jag tror den kan bli något. Låter jag den bara växa lite så.
Men, enough said.
Varsågoda!

P.s Kom till ordkrig som är i norrköping nu den 18-20 september. Annars är ni dödens lammungar!

Godnattsaga för Hisingsbacka

Det går alldeles utmärkt att ha ångest i Göteborg med.
Jag vet inte om du trodde något annat.
Cigaretterna blir för många här med.
Det är något med magen säger vi.
Nyckelhålsmaten stakar sig i halsen.
Vi får aldrig ur oss orden.
Musiken trasslar i öronen och det är alltid fel personer som ringer eller inte ringer eller
vi är i iallafall inte olyckligt kära längre.
Vi känner bara ingenting alls.
Det är sådana vi är.
Det är inte så att vi inte är lyckliga.
Det är bara det att vi glömt bort hur man gör.
Din lägenhet är ny och du vet inte hur man blir hemma.
Inte jag heller.
Men vi försöker.
Bara för att vi kan övertyga oss själva.
För nu liksom då tror vi att världen kan bli lite vackrare.
Så vi gör det.
Och det regnar på oss.
Men vi ställer ut våra saker och säger "nu bor vi här".
Jag dricker alldeles för mycket kaffe.
Det är något med lungorna.
Något som sticker.
Du tar en öl till.
Jag försöker låta bli att dricka för att bevisa något för någon som inte bryr sig.
Mig själv gör jag ändå bara besviken.
Men jag försöker.
Jag kan iallafall övertyga dig.
Så jag gör det.
Det är något med ryggen.
Vi flyttar dina kartonger
gör labyrinter.
Den som hittar ut först överlever.
Och det är lite kul och spännande.
För ingen av oss vill ju dö
påriktigt.
Bara nästan sluta andas.
Du tittar på mig
du vågar inte fråga
men jag undrar också
vad gör vi om det slutar vara kul och spännande?
Men vi vill leka.
Så vi försöker.
Vi kan iallafall övertyga varandra.
Så vi gör det.
Du tar en öl till.
Det är verkligen något med ryggen.
Vi går liksom framåtböjda.
Den som vågar titta upp först överdriver.
Blicken är kvar.
Kanske är vi rädda för att snubbla.
Men försöker.
Kanske kan vi övertyga andra.
Så vi gör det.

Vi har byggt labyrinten för högt
så vi måste stanna över natten.
Jag dricker mer kaffe så att jag kan hålla vakt-
Du slipper försöka.
Jag gör det.
Så har det alltid varit.
Jag tar hand om dig.
Och det regnar.
En sista cigarett.
Det är dags att somna nu.

Jag älskar skövdes stadsbibliotek.
Över allt annat.
Skövdes stadsbibliotek och sen ett hjärta runt.
(Särskilt när man får sådana här mail)

"Efter att ha "hittat" dig och dina texter på nätet kändes det hur bra som
helst att se och höra dig hos oss!
Du har scennärvaro, rytm, röst och texter som tar tag direkt!!
Se till att "publicera" några exemplar till Demoteket om inte annat.
Skövde stadsbibliotek vill köpa allt du ger ut!"

När jag blir stor ska jag bo där.
I biblioteket.
Åh, jag är så lycklig!

Puss på er!