Ooops
Jag har börjat förbanna och "gå vidare". Jag har blivit bitter i ordets sanna bemärkelse och jag har krävt otroligt mycket bekräftelse av min pojkvän Jag har helt enkelt tyckt jävligt synd om mig själv.
Sen kom det fram idag att mitt sim-kort är trasigt och det inte tar emot sms.
Ojdå.
Så, nu ber jag ursäkt till de vänner som kännt konstiga smärtor i magtrakten alternativt fått svåra utslag. Kan jag ha utsatt er för voodo. Men ta inte illa upp. Det var inget personligt.
Tusenkänslostorm
(Fina söta Vilsk, när ska du skriva om något annat än dig själv?)
(Eh. Fuck you)
Jag har lov från vuxenskolan och på så sätt kan jag fortfarande leka barn. Lov innebär iochför sig icke rutiner och inga tider att gå upp till men jag gör mitt bästa och imorse hade jag min tredje ung/scen öst läsning. Denna gång för all personal på hela östgötateatern i norrköping och linköping. Det var som vanligt en kick ass känsla att stå framför en annorlunda publik än den som söker sig till poetry slam och jag tror att jag även denna lyckades klämma fram en tår eller två hos min publik. Jag vet inte riktigt vad det är som händer när jag läser teatertexten men något är det ju. Något som gör att texten inte bara lyfter sig från pappret utan mer kastar sig huvudstupa rakt ut. Och jag följer med den. Jag ramlar rakt ner med pannan före, över scenkanten och in i alla orden. Där tumlar jag runt några varv, fnittrar lite och kommer ut vid textens slut med knullruffs och bubbel i magen.
Det händer varje gång. Inte så att jag upphöjer min text över allt annat men den är vacker för mig. Vacker som peter pan och lillebror när han sover. Vacker som höst och regn och popcorn. Som glitter och snälla saker som luktar gott. Vacker som jag är ibland. Fast inte ikväll. Ikväll är jag arg. Som gnistror som bränner till när de träffar huden och knän som kvider. Inte spotta och fräsa arg. Slå, sparka nerslagen arg. Det handlar inte om min far. Jag blir knappt arg på honom längre.
Jag tycker om att läsa min text. Jag tycker om att läsa alla mina texter. Och jag har redan börjat ladda inför mer tävlingar och det finns massor av meningar som ligger och puttar på insidan av huvudet. Jag är i ett flow. (Åh, jag alltid velat säga så.) (Precis som jag alltid velat kasta mig in i en taxi och skrika: Följ efter den där bilen!)
Annars så åker jag till stockholm på fredag med micke och sover på vandrarhem och går på "kompledigt" Där ska ajg se Johan Johansson och Sanna Carlssted. Där ska jag rymma lite från linköping men inte dricka så mycket öl. Jag ska lägga av med det. Bärsen. För att tag iallafall. Bärs förstör sammanhang. Fast det borde jag ju kunnat klura uta för länge sen.
Annars så har vi fått våra visum till Indien. Och lukterna, färgerna och förväntningarna kommer allt närme.
Lite som som kylan utanför fönstret som finns precis bredvid min dator.
Nu måste jag kolla min mail. Nu måste jag ta tag i något. Skaka en kudde eller så.
All riot love/ Vilsk
Inköp
Men jag har ingen moral.
Och dagens inköp är alldeles för underbara för att ignoreras.
Två stycken helt bedårande Alfons Åberg bokstöd. ( För fem kronor styck på myrorna)
Femåringen i mig jublar och dansar indiandans av lycka!
Samt en alldeles fantastisk batman t-shirt.
Teckningarna ser precis ut som dem som var i tv-serien som gick när jag var liten!
Oh, the satisfaction.
(Och tack till min kära mor som sponsrade hela kalaset.)
Allra käraste syster.
Vi har umgåtts i två dagar. Och nu börjar vi bli demostrativt irriterade på varandra.
Det är ganska sött.
FAIL
Fast det är två olika sorters chips.
Och tortillachips är gjorda på majs.
Så det borde väl innehålla någon slags näring?
Eller?
Never mind the poetry.
Det kan väl inte vara så jävla svårt. Jag har skrivit nästan hela mitt liv. Faktiskt. Första orden skrevs när jag var sju och satt i mormors kök. Jag skrev en dikt i en blå skrivbok med lingon på framsidan, dikten handlade om kärlek och om smör som smälter i stekpannan. Jag kommer ihåg känslan, hur orden dök upp i huvudet, hur det liksom rann på insidan av pannan och jag bad mormor om något att skriva i. Jag minns det verkligen. Första meningen någonsin var "likadant smälter smöret i stekpannan".
I början var det mörker. Sen fanns det smör. Och det blev poesi. Sedan fanns där en poet. Och Gud såg att det var gott. Och boken var blå, jag tror jag har kvar den. Jag minns hur meningarna blev bilder och skrev om bilderna. Meningarna blev fler och det blev dikt. Sen fick mormor läsa och jag kommer ihåg att hon blev alldels till sig. Fan, jag föddes just där, just då. Så var det ju faktiskt. Goddamn.
Där har vi ett poopcorn vid hjärtat. Mormor i köket och jag som skriver. Det som känns spänannde är att jag visste vad jag skulle göra med de där första orden på en gång. Jag visste att jag måste skriva oavsett och sen fortsatte det. Det blev aldrig töntigt och tråkigt. Som nästan allt annat.
Framförallt är jag poet och storasyster.
Då, för länge sen, när jag bara var A var jag knappt poet. Jag var sju bast och skrev bara med stora bokstäver och utan punkt. Jag skrev en dikt om min kanin med. Sen vilade orden.
Men jag minns några år senare, jag var kanske tio eller elva. och satt i min mammas och pappas säng, jag hade blivit storasyster då med. Och jag hade en jätteliten bok med en bild av en korg med blommor i på framsidan.Vi skulle sova. Men jag kunde inte för det kom nya ord hela tiden. Jag känner hur tapeten klistrar mot ryggen och jag bara skriver. Jag minns att pappa blev sur för han ville sova. Men jag höll dem vakna. De var tvugna att höra vad jag skrev. Och orden rann. Kom som blixtar genom huvudet.
Var är de där blixtarna när jag behöver dem?
Jag borde ta allt A minns och göra en sjuhelvetes jäkla poesi av det. Eller någon roman. Eller nåt. Julklappsrim, limerickar. Något.
Fast jag får inte tänka "borde skriva".
Jag har gjort det alldeles för mycket. Det är ännu mörkare ute nu än det var förut.
Det fanns andra tankar jag tänkte när jag började skriva det här inlägget. Nu är de utbytta. Men jag måste minnas att andra glömmer. Men om du vill veta vad du hade på dig första gången vi sågs är det bara att fråga, eller vad vi pratade om. Jag minns allt. Ibland minns jag nästan lite för klart. Eller snarare A gör det. Men jag ska inte tänka på sånt nu.
Om jag inte börjar plugga snart ska jag nog diska istället.
Och koka kräm. Vi har fått massa äpplen av farmor.
Jag funderar mer och mer på hela tävla-i-poesi grejen. Vad jag egentligen känner och hur jag ser på mig själv genom tävlingen. Så som jag inte fick göra.
Hur mycket vill jag prestera?
Jag trivs så bra med att läsa inför en publik som måste lyssna på mig och som inte kan bedömma mig genom poäng. Jag trivs så bra med att stå på scen mer än tre minuter. För tittar alla på mig. Jag tycker om när de gör det.
Lilla ego blir så glad. Det är fint att lilla ego finns. Att det får finnas.
Allting är så mycket mer okej nuförtiden.
Har du tänkt på det A?
(Hon svarar inte men jag gör det i hennes ställe.)
Ja.
Love/ Vilsk
Mer ljuva minnen.
Andra barndomskamrater som fallit i glömska har börjat göra sig påminda.
Såsom snöbollen Hitler.
Snöbollen Hitler skapades en kall vinterdag och bodde ett kort tag i våran frys i smyg.
(Jag tror aldrig att min mamma fick reda på det, om inte annat vet hon det nu.)
Anledningen till att snöbollen hette Hitler var att min syster berättat om att Hitler var världens ondaste man och att ingen, INGEN tyckte om honom.
Det tyckte jag var lite synd. Det var ju jätteelakt att alla tyckte illa om honom bara för att han råkat vara lite dum någongång för jättelänge sen. Därför döpte jag min snöbollskompis till Hitler och jag hade även planer på att döpa mitt barn till Bo Lennart Hitler. Min syster blev jättearg på mig och tyckte att jag var helt dum i huvudet.
Förstod jag inte att han var jättejätteond och att han under andra världskriget hade släppt bomber som gjorde att människors hud frätte sönder? Förstod jag inte hur elakt det var?
Min mamma skrattade mest åt att mina barn skulle heta Bo.
Tillslut tror jag att hon lyckades övertyga mig och som straff fick jag ta sönder snöbollen.
Jag var ett sånt otroligt ointelligent litet barn.
Ljuva minnen.
Jag brukade ta med honom till skolan och varje rast drog jag honom efter mig i ett hopprunt runt skolgården.
Någon gång, när jag har tid, ska jag berätta om min snöboll Hitler.
"Ryktet säger..."
Någon hörde av någon att Gardell-dikten inte är helt begraven. Och nej, det är den faktiskt inte.
Jag har väl bara svårt att släppa taget antar jag.
Det är lite som när jag var liten och sov med den där stenen Baltasar i min säng.
Han var jävligt hård och otymplig på alla sätt och vis. Min mamma var skitarg och sa att jag var tvungen att kasta bort honom.
Men han var min sten. Och jag ville inte låta honom gå.
Det är nog på samma sätt med Gardell-dikten.
Den är gammal och utnött, men det är så svårt att låta bli.
Jag har ett vagt minne av att jag också badade med stenen Baltasar.
Det kommer jag inte göra med dikten.
Så ni behöver inte oro er.
Lovin'
Faktiskt inte intressant alls.
Vid den här tiden på dagen skulle jag annars ligga och fläppa med fjärrkontrollen och vänta på att Rachel Ray
skulle börja.
Jag hoppas hon inte blir besviken.
Rachel alltså, för att jag gör något annat.
Fast hon kanske förstår.
Jag hoppas det.
Jaha, en annan sak jag märker nu när jag har internet hemma är att jag försöker blogga varje dag. Men det går ju inte så jäkla bra. Så mycket händer det liksom inte.
Det låter ju mycket koolare när jag uppdaterar massor på en gång.
Och jag kan inte tjata mer om min turnè.
Men ja, det har börjat puttra en ny text. Eller mer en gammal, som jag skämts massor för som börjat få nytt liv och som det kanske kommer bli något av.
Det vore ju lite trevligt.
För övrigt är det sjukt häftigt att jag börjar lära mig texter utantill.
Som när jag skulle köra en segerdikt i tisdags och bara "jamenvisst! Här kommer en gammal goding..."
(Att jag kan referera till texter som "gamla godingar" är också häftigt. Fast på ett mer svensktoppen vis.)
Det kändes lite bra. Fast det fick mig också att inse att jag nog får lägga ner "tidningsrubriker". Jag kommer tusan i mig aldrig lära mig den utantill. Nu har jag försökt sen Borås open men det går banne mig inte.
Nu är det nog.
Ja, och systeryster kommer ju hit på torsdag. Det är något att se fram emot. Och Elin kommer i helgen.
Attans bananer, här händer grejor! Jajamensan!
(Jag är inte riktigt så ironisk som jag låter, och är jag det är det bara för att få en komisk effekt. Och det är jag inte så bra på. Så jag är inte ironisk alls.)
Men syster kommer och det kommer bli bra.
Nu börjar snart Rachel ray. Nu skiter jag i det här.
Adjö.
Fan vad fint.
(Hans poesi kickar ass också såklart)
Svar från en riktig tågvärd med koll på ALLT:
Det var inte länge sen det fanns en tågdeklarerare, på Linköpings station exempelvis. Det kanske t o m var en stins, som fick titta efter tågen och ropa i en mikrofon att tågen var på väg. När nån var sen fanns det en dataskärm de kunde se det hela på.
Med teknologins framsteg sitter nu några på ”Fjärren” här i Norrköping och sköter allt sånt för hela regionen. De har en stor slags skärm där de ser alla tåg som rör sig i vårt område. Det är typ en röd linje för där tåget inte åkt ännu och en blå där de redan kört. De ser exakt vilka som är sena och var tåg kan mötas osv. De har kollen helt enkelt. Därför får de också trycka på en knapp så att de kommer ut i högtalarna & berätta saker. Både i norrköping, linköping, mjölby, kisa.. ja på många ställen.
En spännande följd, är att en tågvärd kan vara på ena stället ena sunden och höra en uttråkad mansröst och sen åka nån annanstans och höra samma röst igen. Lägg då till att när vi ringer till dom (lokisarna för att fråga varför en signal på banan inte visar ’kör’ osv, tågvärd för att fråga vilket spår x2000 mot malmö ska gå från) så svarar samma röster som skriker & gapar i högtalarna.
I vimmerby och de där småländska ställena är det lite mer gemytligt. Dr brukar det sitta någon stationerad, en mångsysslare ofta, eller någon på resecentrum, som säger något i högtalaren. Aternativt att det inte ens finns någon högtalare. På de små ställena har de lite mindre koll och då får folk ibland höra lite vardagsskvaller när tanten i västervik glömt stänga av micken och dagens vardagsskvaller om inköp och släktträffar går rakt ut i högtalarna på stationen.
Det var allt om det.
Vänliga hälsningar
Jonas + researcher
Inatt kan jag sova gott.
Kvällsmanifest och ett bokslut.
Men mest av allt ska jag sluta skämmas över A 15. Hon var ganska fin iallafall.
Hon var helt ok och man kan inte ansvara för allt. Kriget i Bosnien var faktiskt inte hennes fel.
Hon visste inte bättre än så och någon dag ska jag ta med henne på terapi.
Jag ska åka tillbaka i tiden och ge henne en kram.
Och en bitchslap. Det är verkligen inte värsta grejen att outa sig som bisexuell på Mcdonalds i åttan.
Tjejerna i klassen kommer inte förstå.
Jag skulle vilja kliva in på Mcdonalds i Braskens bro i precis rätt ögonblick gå fram till henne, ge henne en lavett coh säga "VAD GÖR DU!?"
Resten av hennes misstag skulle hon få göra alldeles ifred.
Jag skulle inte lägga mig i. Inte alls.
Däremot skulle jag stoppa om henne varje kväll och säga att allt blir bra.
Sen skulle jag åka tillbaka till nutid. Och ta emot henne med öppna armar.
Kanske att jag skulle säga något om stormhatten i papp.
Men vissa saker måste man helt enkalt förstå på egen hand.
Men vi börjar bli sams nu A och jag.
Efter många års krig börjar vi kunna förhandla oss fram till en vapenvila.
OCh det är bra, för hon är trött.
Och jag är trött. Man får spänningar i ryggen av att bråka jämt. Och som reumatiker har jag nog av sånt.
Men om jag kunde, skulle jag åka tillbaka i tiden, till det gula rummet, precis efter att hon somnat och så skulle jag sitta på hennes sängkant, klappa henne på axlarna och viska "Du kan inte klandra dig själv för någonting. Kriget i Bosnien var aldrig ditt fel. Du måste tro mig, det var det faktiskt inte. Kom ihåg att berätta det här för dig själv när du blir äldre. För jag vet att du är bra på att glömma saker."
Och sen skulle jag lämna henne ifred.
Och hon skulle bli lycklig.
Och om några år skulle hon inse att jag hade rätt.
Att jag hade så förbannat jävla rätt.
love/Vilsk
SM-kval på cafè M (ett smärre tillägg)
Linköping hungrar efter kultur (som inte invigs av landshövding Björn Eriksson tack så mycket)
Det var ett helt absurt högt besökarantal i torsdags.
För att vara poetry slam.
Som vi snackar om typ 20.
Men det var fint.
Och Cafè M tjänade storkovan.
Så vi är nog välkomna tillbaka.
(Så kom dit den 20 november klockan 18.00. Då jävlar ska vi lyfta taket!)
lovin'
/Vilsk
SM-kval på Cafè M
Jaha, joho, nähä. Så gick man vidare till finalen.
Jag undrar lite vart det där totala lyckoruset befinner sig.
Om man jämför min reaktion i år med 2007 så är det nästan sorgligt.
Antingen har jag blivit alldeles för självsäker eller så har jag blivit alldeles för cynisk.
Ingetdera känns särskilt bra.
Jag blir bara mer och mer (och en indirekt kärleksförklaring till Barbro och Martin.)
För det andra: Det är poetry slam (SM-kval till och med) ikväll klockan 18.00 på Cafè M. Jag tänkte faktiskt tävla. Så kom dit. Mest för att det måste komma besökare, annars vill Cafè M kanske inte att vi ska komma tillbaka. Och då blir det lite jobbigt.
För det tredje: En liten analys. (Analys betyder att plocka ner något i smådelar och sen sätta ihop det igen, fast på ett annat sätt. All thanks to Martin Wilson.)
Jag hade en läsning i tisdags med teatertexten. Och jag måste säga att det var en mycket spännande upplevelse. (Nu är det alltså upplevelsen jag ska analysera. Jag ska också gärna leta efter symbolik och dolda budskap, samt gärna försöka se det hela ur ett samhällsvetenskapligt, eknomiskt och idèhistoriskt perspektiv. Jag ska även försöka få med egna tankar och reflektioner. Thanks to Martin Wilson, Barbro Mild och Etik.)
Själva uppläsningen gick ut på att jag satt på scenen på ung/scen öst, mitt i rekvisitan för "Kladdet" (och ja, det ser precis ut precis så som man föreställer sig.) och läste ur boken för kulturrådet och östsam. Vi snackar alltså ett tiotal stockholmsmän i övre medelåldern med ölkagge och omatchande slipsar. Jag har nog aldrig varit så skraj för att läsa i hela mitt liv. (eller jo, kanske på ordkrig när publiken bestod av en högstadieklass. Fast det har var nog tusan nästan värre.)
Först diskuterades ekonomi( bifoga i analysen kanske? Nä. Jag var aldrig så haj på det där iallafall och jag tror att Martin gav upp hoppet ganska snabbt) och det bjöds på kaffe. Sen pratades det lite om olika produktioner och på så sätt leddes programmet in på mig.
Lilla jag. Ojoj, det ska tilläggas att jag var extremt kissnödig eftersom att jag hinkat i mig kaffe precis innan. Man vill ju inte somna udner själva föreställningen. Och upp på scenen klev jag.
Och jag började läsa. (Här skulle man kunna se en viss symbolik i att jag kliver upp på scenen. Jag tänker mig lite parareller till Jesu uppståndelse. Men jag tror jag tappat gnistan. För jag orkar inte.)
Och då hände något magiskt. Jag märkte att all uppmärksamhet verkligen var riktad mot mig. Inte bara "nu ska den lilla flicksnärtan läsa lite så då får vi väl vara tysta och titta" utan mer att de verkligen var berörda. Påriktigt!
När jag tittade upp såg jag ett tiotal fullvuxna, oknarkande män sitta med tårar i ögonen. Och de svalde och svalde. Och jag tror att jag tillochmed såg en underläpp darra.
Tala om wow-känsla!
Dessutom gick ett larm av mitt i texten så magin bröts lite i slutet, men det var fortfarande så häftigt.
Efteråt var alla SÅ tacksamma för att de fått höra min text och i debatten kring ungdomsteater vs. "vuxenteater" använde de sig sedan av de uttryck jag använde i min text.
Det var ju lite komiskt. Tänk er dessa i-övre-medleåldern-stockholms-män sitta och använda uttryck såsom "pirret" "något utanför" och "det nya i stegen". Det var så fint. Jag blev riktigt rörd.
Och just då, just där, slog en tanke ner mig. Ja, nästan bokstavligt talat. Men jag var kissnödig så jag satt kvar, för jag kunde knappt röra mig.
Jag skulle aldrig kunna beröra någon såhär mycket på ett poetryslam. Och jag skulle definitivt inte kunna beröra den här typen av människor. För de skulle aldrig få för sig att ens komma dit. Och om de nu ska få det skulle de bli så övetmättade alla intryck att de knappt skulle lägga märke till en liten brud som varken rimmar eller spexar särskilt mycket.
Och just då, just där insåg jag att det fantastiska inte ligger i bemötandet efteråt, utan i publikens andhämting när jag står på scenen. Vilket kändes skönt. Eftersom att jag funderat på att varför jag egtenligen tävlar. Om jag tävlar för att komma vidare eller om jag tävlar för att de andra poeterna inte ska glömma bort mig. För att de ska tycka att jag är bra.
Men jag tävlar först och främst för att komma viadre. För att lära mig, skapa lite kontakter och sedan ge mig ut i stora vida världen. Jag insåg det i tisdags. Poetry slam varar inte för evigt.
Jag älskar poetry slam innerligt. Och jag det att tacka för mycket. Men jag kommer ta mig vidare. Hoppas jag. Och när jag blir stor kommer jag vara min egen poet.
Och jag kommer beröra män i övre medelåldern.
Och jag kommer vara alldeles bedårande.
Ge mig bara några år.
Sedan jävlar.
Då blir det åka av!
(Jag vet inte riktigt vad Barbro och Martin hade sagt om den här analysen. Barbro hade antagligen gråtit när hon sett min radbrytning. Och Martin hade skrivit något cyniskt om att idèernas utveckling tydligen inte spelar någon roll i min patetiska lilla värld. Åh, vad jag saknar dem. Ge mig etik! Ge mig gymnasiet tillbaka. Ge mig intellektuell stimulans. På min nya skola har folk på sig tröjor som det står "jag lever för mina horer" på. Det är ju inte ens rätt böjningsform. Det heter HOROR pucko! HOROR!)
Love/Vilsk
Lilla ego
Jag har hittat soundtracket till mitt liv.
Hela dagen har gått runt och känt mig bäst och tänkt "ja, jo, det stämmer ju faktiskt..."
Det känns så bra.
Släng dig i väggen, Amanda Jensen!
Puss och kram/ Kaosföreningen
En halvtimmesrast-funderingar
Men jag har så lätt för att trassla bort mig själv. Jag har så innerligt lätt att bara gå på och på och på (jag undrar lite vem jag har fått det från, fast jag tror jag har mina föraningar).
Och jag är en människa med en mjuk själ. Vilket innebär att alla intryck bara åker rätt in och aldrig smälter undan, inte fören jag sätter mig ner och skriver. Fundera bara rakt ut har aldrig varit min grej. Det måste fastna på papper, annars finns det kvar. Och ja, det är väldigt bra med intryck, särskilt sådana snälla varma som ligger lite som popcorn runt hjärteroten men det blir lite mycket till slut.
I det stora hela mår jag ju faktiskt väldigtbra just nu.
För det är höst så i i norden och vi fick nya hyllor igår. Lägenheten känns lite som en livmoder och det om något är väl ändå positivt.
Jag pratar så mycket om att se det vackra i det fula, och jag tror att jag börjar bli ganska bra på det.
Men just nu så ser jag inte så mycket alls. Det är väldigt mycket poetry slam och smkval hit och smkval dit.
Jag börjar fundera lite på vad jag egentligen vill uppnå genom att tävla. Det känns som om att ordkrig lämnade lite av ett sår i mig, jag vet inte riktigt hur än. Men som om att jag vaknade lite. Och det finns så mycket med tävlandet som jag inte tycker om. Jag tycker inte om nervositeten, jag tycker inte om prestigen och jag tycker inte om erkännendet av andra.
Faktiskt. Särskilt inte när definitionen av mig eller hur bra jag är ligger i hur andra värderar mig. Jag tänker inte så mycket på själva poängsättningen, och jag tänker inte så mycket på publiken.
Men jag tycker om att träffa de andra poeterna, för de är fina, och jag tycker om känslan, spänningen innan första klivet upp på scenen, spraket i luften innan första ordet.
Är det hela omgivningen som bidrar till den magin eller är det faktumet att jag står på en scen.
Ligger explosionerna mottagandet jag får när jag kliver av eller i andhämtningen hos publiken när jag står framför dem?
Jag vet inte riktigt och det är det där inte riktigt som oroar mig.
Jag fick ett råd en gång, att bara tävla i fyra år. Att inte fastna och att absolut inte se på mig själv genom tävlingen. Och jag tror att det är det jag gör lite.
Jag är inte poet längre, jag är poetryslammare. Och det känns faktiskt ganska sorgligt.
Misstolka mig inte, jag tycker att poetryslam är en fantastisk rörelse och jag har det som ett popcorn vid hjärtat.
Men var har jag mig?
Gha, lite för mycket ytlig ingående reflektion här känner jag.
Vi ska inte komma in på De Stora Frågorna.
Då blir jag aldrig klar. Och nu börjar min biologi.
Så adjö.
Och kärlek till nästa gång.
/V
Jag har skapat ett monster.
Jo, jag tänkte såhär. Det har varit så jäkla mycket tjaffs om den här teatertexten så jag lägger helt enkelt ut den.
Det verkar lite som om den börjar växa sig bortom alla gränser och mitt lilla ego vet snart inte vart det ska ta vägen.
Jag menar, jag skrev den här texten sittandes på Elins säng, bakis som fan och med mensvärk utom denna värld.
Och nu, nu ska jag helt plötsligt ut på turnè med den och chefen på ung/scen öst tycker att alla skådespelare borde få höra den för att boosta upp deras självförtroende. För att ingen borde gå miste om hur bra den är.
Det är helt sjukt.
Faktiskt.
Jag trodde aldrig att jag var så bra. Ibland tror jag det fortfarande inte. Men tydligen kan jag.
Det är häftigt.
Fruktansvärt häftigt.
Men här kommer texten.
Om ditt första möte med teatern
Du är tolv år gammal och har vuxit upp i
ett litet samhälle cirka 30 minuter utanför Linköping.
Du har lärt dig att man aldrig fårifrågasätta något.
Du har lärt dig att stickad tröja med hög krage,
gärna ljusblå och rosa läppglans är det enda som gäller.
Du har lärtdig att först går man i Vist skola,
sen börjar man på högstadiet,sen dör man, Amen.
Du har lärt dig att det inte finns någon värld utanför det lilla samhälle du vuxit upp i, att det inte finns någon
verklighet bortanför rondellen man svänger höger i för att komma till Linköping. Därifrån kommer du.
Du är tolv år gammal och det är jullov och du är hemma hos din farmor och farfar.
Du är tolv år och din farmor tycker att ni ska gå på bio.
Kanske se Monsters Inc. eller så. Men du är lite för gammal
för animerade filmer och vill verka lite äldre än vad du egentligen är
så du föreslår att ni ska gå på teater. Det är jullov och något måste
man ju göra på jullovet så varför inte gå på teater? Din farmor tycker
att det låter bra och ni bestämmer er för att gå på "Oberörbara"
som ung scen/öst sätter upp. Du känner dig lite vuxen, ja nästan
förståndig, när din farmor ringer och bokar två biljetter i namnet
Lindgren till föreställningen som börjar klockan sju.
Du är tolv år och kommer från ett samhälle där man inte undrar
vad som ska hända sen, där man bläddrar i tidningar som heter
"okej" eller "Frida" och din mamma är lite orolig över att du redan
har börjat sminka dig. Från den här verkligheten kommer du och
nu ska gå du gå på teater, som säkert blir jättetråkigt men det är
faktiskt ganska moget av dig att välja något sånt framför bio så du
är ändå lite stolt och klär upp dig extra fint innan ni ska åka.
Ni är framme vid ung scen/öst en halvtimme innan föreställningen
börjar, för så säger farmor att man ska göra och du tänker att
visst, det ska man säkert. Du bryr dig egentligen inte så mycket för i
det samhället där du kommer ifrån bryr man sig inte så mycket och
du spanar mest efter snygga killar som du kan berätta om för Sara,
Linn, Malin och de andra tjejerna i skolan.
Du står ute i foajén tillsammans med din farmor, och hon har
också klätt upp sig lite i röd kofta för det är ju ändå kultur och det
är trevligt med det där lilla extra. Kanske att du skäms lite när du
ser dig omkring och inser att din farmor är äldst av alla som är där
och att du är yngst och du tänker att du kanske borde valt att gå
på bio istället. Du står och väger på den ena foten efter den andra,
tycker det är pinsamt och skäms lite mer. Din farmor tycker att ni
ska köpa ett program och sen blir klockan sju och ni går in i teatersalongen.
Ni får ganska bra platser långt fram, ljuset släcks och
allting börjar.
Publiken sitter på läktare i en ring runt scenen och du ser allting
ovanifrån. Pjäsen handlar om två flickor som lever lite liksom utanför
det man ska leva innanför. Det finns en pojke också och kärlek
och ilska och uppgivenhet. Det finns osäkerhet och jävlar anamma.
Det finns sparkar på hm:s skyltfönster och en Fröken Sverige som
kräks offentligt. Men mest av allt finns det en värld utanför den
man ska vara innanför.
Du sitter där på din ganska bra plats och känner någonting bubbla.
Någonting längst ner i ryggraden som stiger uppåt och kittlar
i nacken. Plötsligt märker du att du har slutat andas. Ditt hjärta
slår knappt, ditt huvud är helt blankt och det enda du känner är
det där pirret. Egentligen förstår du inte riktigt vad pjäsen handlar
om. Scenerna flyter ihop men det pirrar. Det pirrar i hela din rygg
och du vet att nu, nu händer det något. Och varje gång ljuset släcks
och en spotlight riktas mot flickan som sitter i mitten av scenen och
skriver ord med en gatkrita i cirklar omkring sig tänker du att de, de
är utanför, man kan vara utanför, jag vill vara utanför. Och pirret
har blivit ett dån.
Du är tolv år, det är jullov, du har bestämt att ni ska gå på teater,
du kommer från ett litet samhälle cirka 30 minuter från Linköping
och du har lärt dig att man aldrig får ifrågasätta något. Man får
aldrig undra varför. Men nu sitter du där, på en ganska bra plats
bredvid din farmor med ett pirr som dånar och undrar om det finns
något annat. Ditt hjärta slår knappt längre, ditt huvud är blankt
och inuti dig börjar något ta form. En knappt märkbar förändring,
men det är något. Din ryggrad är nästan bortdomnad och det lilla
pirret har börjat sjunka in i dig. Inte längre ett dån, bara ett tyst
hummande.
När föreställningen är slut börjar alla applådera. Först märker du
inget. Du stirrar bara rakt fram, blinkar inte ens. När din farmor
puttar till dig i sidan hajar du till, samlar dig och ni reser er för att
gå ut.
Väl ute säger din farmor att pjäsen var intressant och väldigt aktuell.
Du säger ingenting. För du minns inte vad den handlade om.
Allt du minns är pirret. Och känslan, känslan av något annat. Men
du är bara tolv år och orkar inte reflektera över saker längre än
nödvändigt, så när ni återigen står i foajén börjar du skämmas igen
och tycka det är pinsamt. Du vet inte riktigt varför men tolvåringar
ska skämmas så därför gör du det. Din farfar kommer och hämtar
er och ni åker hem, du sover över.
Dagen efter ska du tillbaka till det lilla samhället men nu är det
kväll och du ligger i gästrummet hos din farmor och farfar. Du
håller på att somna men precis innan du gör det kommer pirret tillbaka.
Du känner att någonting har hänt, du kan inte sätta fingret
på vad, men du vet att någonting blev annorlunda där inne i teatersalongen.
Programmet din farmor köpte innan ni gick in ligger i din
väska och du böjer dig över sängkanten och plockar fram det. Sedan
tänder du sänglampan och läser. Först en gång, sedan en gång till
och sedan en gång till. Du läser det så många gånger att klockan har
hunnit bli fyra innan du somnar. Och hela tiden pirrar det.
När du vaknar på morgonen finns det något annorlunda i din
hållning. Det är svårt att märka, men du vet det. Du är tolv år och
har insett att det finns något mer. Snart ska du åka hem, svänga i
rondellen och åka mot samhället du har vuxit upp i. Men nu kan
de inte längre lura dig. Nu vet du. Man får undra varför. Det finns
något utanför. Och dit är du på väg, till utanför. Du är tolv år och
det har börjat. Det märks knappt. Men du vet, det är något nytt i
dina steg. Du är på väg att bli oberörbar.
Det är så du minns ditt första möte med teater. Och det är så du
blev efter. För du blev något mer den kvällen. Något mer än en ljusblå
stickad polotröja och rosa läppglans. Först var det ingen som märkte
något. Det fanns ju bara i dina steg. Men med tiden växte det.
När du fyllde fjorton åkte du buss in till stan varje dag och satt
på Elsas café, drack svartvinbärste, tittade på människor och var
utanför det som är innanför Och det som från början bara synts i
dina steg, syntes nu i allt mer. Och du försökte med hela din kropp
och själ få resten av världen att förstå vad du redan visste. Därför
bar du stormhatt i papp som din mamma köpt åt dig på Toys R' Us.
Du kunde inte ha den när det regnade, men när du bar den var du
allt annat än innanför.
När du fyllde sexton slutade du högstadiet, undkom med ett
amen och började gymnasiet. Nu behövde du inte längre åka buss in
till stan, och du satt på ett annat förnamnsfik med pojkar som ville
vara lika miserabla som du. Ni drack påtår på påtår, var utanför,
skrev poesi och drömde om att en dag se vad som fanns bortanför
den här staden.
Nu har du fyllt arton, du har blivit vuxen och skaffat telefonbank.
Men fortfarande har du programmet i en låda vid sängen.
Och varje gång du undrar vart du är på väg och vad som händer
tar du fram det och läser. Först en gång, sedan en gång till och till
sist en gång till. Ända tills klockan är mer än fyra på morgonen och
dina ögon är trötta och du minns den där första gången du vågade
undra. Och du tänker att vågade du då, vågar du nu. Och hela tiden
pirrar det.
KOM OCH ÄLSKA MIG!
Vi uppdaterar turnèplanen lite då...
14 oktober ung/scen öst, Linköping
29 oktober Östgötateatern, kl 10.00-12.00, Norrköping
31 oktober Östgötateatern (realsefest), Linköping
14 november Teaterfestvaldagarna, Stockholm
22 november, Göteborgsstadbibliotek, ca. 19.00, Ja, i Göteborg
(Och alla har väl redan förstått att jag bara lägger upp det här för att skryta. Jag är banne mig inte bättre människa än så.)
Angående föregående inlägg
När jag läser vad jag skrivit i onyktert tillstånd känns det bra att jag inte är ensam.
Att även Mikaela skulle få för sig att göra något sådant.
Att även hon läser igenom sina inlägg och skrattar högt åt dem.
Det känns tryggt.
Något att hålla i när det blåser.
om leggmanin på systemet
(Mickie)- jag har bara systemetkasse för att bära äpplen i.
(mixie)- kan jag få se legg på den där?
(mickie) -om man bränner den kan man andas in ångorna
(mixie)- Ja, vi gör kassarna av gamla alkisar som vi bränner här bakom!
(varpå hon gör en tumme bakåt)
Ett litet poetinlägg (som om det inte vore kultur)
Nyheter först och främst:
I år kommer Poetry slam SM att arrangeras i (tadada!) i norrköping.
Det är stora grejer det.
Och därför kommer uttagningarna till detta spektakel att vara tidigt i år.
Så att kaosföreningen kan koncentrera sig på att vara nervösa och sånt istället.
Och två att dessa fyra uttagningar kommer att vara i (tadada!) linköping.
Ja, nu jäklar i min lilla låda ska vi sätta linköping på poetkartan med.
Ja, eller nåt.
Och sist av allt, info om allt det här samt resultat och så kan du hitta på kaosföreningens (tadada!) nya hemsida:
http://www.kaospoesi.se/
Men, om du hellre hänger på min blogg för att jag är så otroligt underbar så kommer tiderna för slammsen här:
Första uttagningen: 2 oktober kl 18.00 Salongen, biblioteket, Norrköping (Alltså IDAG)
Andra uttaningen: 16 oktober ca kl. 18.00 Cafè M, Linköping
Tredje uttaningen: 6 november ca kl. 18.00 Salongen, biblioteket, Norrköping
Fjärde uttagningen: 20 november ca kl. 18.00 Cafè M, Linköping
Uttagningsfinal: 4 december ca kl. 18.00 Salongen, biblioteket, Norrköping
So be there, or be square!
Ett litet kulturinslag (som om vi trodde något annat)
Jag vill slå ett slag för linköpings teaterliv. Och särskilt för ung/scen öst.
Om ni vill bli betagna, bortblåsta och händförda ska ni gå och deras nya uppsättning "Kladdet".
Det kan vara det bästa ung/scen öst någonsin satt upp. Jag var på preimären igår och och wow. Dels var det en fantastisk ensamble, underbara karaktärer och en känsla för svart humor som var var utom denna värld.(Scenen där lillebroren i familjen kallar familjens vän för "Bitta som uktar bajs" och skjuter på henne med låtsas vapen är något jag kommer bära med mig med ett leende en lång tid framöver.)
Men det var även en otrolig gestaltning av en familj. I familjen ingick: Mamma Bibbi, Pappa Bosse, Storasyster Barbara och lilla Bebisen.
Det fanns ingen direkt röd tråd i storyn utan hela pjäsen byggde istället mer på själva gestaltningen av den här familjen. Vilket man nästan kan klassa som självklart så byggde gestaltningen på förfallet av familjelyckan men det var ingen djuprå hård ångest, utan mer ett underliggande stråk.
Jag avfirar även en stående eloge till scenografin.
"Kladdet" är ett enastående bevis på att allt går att göra med en scen. Jag är mållös.
Och Julia Högberg,
Denna fantastiska skådespelerska som utan att blinka växlar mellan deprimerad medelålders man med prestationsångest över öronen till en högstatuskvinna med verklighetsförankring noll.
It knocked my socks off.
Jag rekomenderar å det bestämdaste varenda liten förtappad själ därute att gå och bevittna detta under.
Omdelbart bums!
Nu är jag ingen lysande kulturkritiker dock. Men ni får helt enkelt ta mig på orden.
Se den. Annars går ni måste om något stort.
Lovin'
Isak Hjelmskog, Isabell Sollman, Julia Högberg
Saker som gör mig lycklig
Min mormor och min kusin.
V.
Emme. Gudinnan. Och öl.
Systeryster.
Bitterfittor som sover över.
Lillebroren.
Bästisen och höst.
Nancys.
Stockholm pride.
Öl på Världens bar med mer bitterfittor. (Och Elins tuttar. Men jag vågar inte lägga upp bilden på dem.)
Och han på citygrillen som ger en klubbor när man köpt fyllekäk där.
Det handlar ju om de små stunderna.Om det vackra i det fula.
Fast tänker man på allt det här.
Så blir det ju bara vackert.
Idag saknar jag inte. Idag älskar jag.
Lovin'
