Little Jackie går på reapet på högsta volym och jag är ensam hemma. Jag borde verkligen plugga men jag har nästan inte ord till någonting och än mindre till något på engelska. Kanske att jag har ord för det här och det är mycket som rör sig i ryggraden just nu. Och det finns nya popcorn runt hjärtat, A börjar somna lugnt och det finns en massa tid för reflektion. Vad var hon egentligen, vem var hon och varför skäms hon? Var hon en stor del av mig som jag vill tro? Kom jag inte hit på alldeles egen hand? Det självklara svaret är nej. A är en del av mig, hon är ju jag och jag borde inte vara så rädd för att säga det. Det är så många år sen nu. Människor glömmer, alla glömmer förutom jag. Som minns allt med en nästan otäck skärpa. Jag har skrämt många på det sättet. Att jag minns så mycket. Jag kan berätta för dig vad du hade på dig första gången vi möttes, vad vi pratade om. Och jag minns allt jag har gjort. Borde jag inte kunna ta allt och bara göra något vackert av det istället? Lite fucking poesi.
Det kan väl inte vara så jävla svårt. Jag har skrivit nästan hela mitt liv. Faktiskt. Första orden skrevs när jag var sju och satt i mormors kök. Jag skrev en dikt i en blå skrivbok med lingon på framsidan, dikten handlade om kärlek och om smör som smälter i stekpannan. Jag kommer ihåg känslan, hur orden dök upp i huvudet, hur det liksom rann på insidan av pannan och jag bad mormor om något att skriva i. Jag minns det verkligen. Första meningen någonsin var "likadant smälter smöret i stekpannan".
 I början var det mörker. Sen fanns det smör. Och det blev poesi. Sedan fanns där en poet. Och Gud såg att det var gott. Och boken var blå, jag tror jag har kvar den. Jag minns hur meningarna blev bilder och skrev om bilderna. Meningarna blev fler och det blev dikt. Sen fick mormor läsa och jag kommer ihåg att hon blev alldels till sig. Fan, jag föddes just där, just då. Så var det ju faktiskt. Goddamn.
Där har vi ett poopcorn vid hjärtat. Mormor i köket och jag som skriver. Det som känns spänannde är att jag visste vad jag skulle göra med de där första orden på en gång. Jag visste att jag måste skriva oavsett och sen fortsatte det. Det blev aldrig töntigt och tråkigt. Som nästan allt annat.
Framförallt är jag poet och storasyster.
Då, för länge sen, när jag bara var A var jag knappt poet. Jag var sju bast och skrev bara med stora bokstäver och utan punkt. Jag skrev en dikt om min kanin med. Sen vilade orden.
Men jag minns några år senare, jag var kanske tio eller elva. och satt i min mammas och pappas säng, jag hade blivit storasyster då med. Och jag hade en jätteliten bok med en bild av en korg med blommor i på framsidan.Vi skulle sova. Men jag kunde inte för det kom nya ord hela tiden. Jag känner hur tapeten klistrar mot ryggen och jag bara skriver. Jag minns att pappa blev sur för han ville sova. Men jag höll dem vakna. De var tvugna att höra vad jag skrev. Och orden rann. Kom som blixtar genom huvudet.
Var är de där blixtarna när jag behöver dem?
Jag borde ta allt A minns och göra en sjuhelvetes jäkla poesi av det. Eller någon roman. Eller nåt. Julklappsrim, limerickar. Något.
Fast jag får inte tänka "borde skriva".
Jag har gjort det alldeles för mycket. Det är ännu mörkare ute nu än det var förut.
Det fanns andra tankar jag tänkte när jag började skriva det här inlägget. Nu är de utbytta. Men jag måste minnas att andra glömmer. Men om du vill veta vad du hade på dig första gången vi sågs är det bara att fråga, eller vad vi pratade om. Jag minns allt. Ibland minns jag nästan lite för klart. Eller snarare A gör det. Men jag ska inte tänka på sånt nu.
Om jag inte börjar plugga snart ska jag nog diska istället.
Och koka kräm. Vi har fått massa äpplen av farmor.
Jag funderar mer och mer på hela tävla-i-poesi grejen. Vad jag egentligen känner och hur jag ser på mig själv genom tävlingen. Så som jag inte fick göra.
Hur mycket vill jag prestera?
Jag trivs så bra med att läsa inför en publik som måste lyssna på mig och som inte kan bedömma mig genom poäng. Jag trivs så bra med att stå på scen mer än tre minuter. För tittar alla på mig. Jag tycker om när de gör det.
Lilla ego blir så glad. Det är fint att lilla ego finns. Att det får finnas.
Allting är så mycket mer okej nuförtiden.
Har du tänkt på det A?

(Hon svarar inte men jag gör det i hennes ställe.)

Ja.

Love/ Vilsk