Det är morgon i fridhem. Jag borde skriva ett sommarprat kan kan inte. Alla lösa trådar hänger i luften. Ni vet hur det ser ut, eller hur? Lösa trådar som hänger från taket och vajar i vinden från det öppna fönstret. Rummet känns som en söndagsmorgon och idag är det just det. Snart ska jag åka in till malmö och träffa L. Idag tror jag blir en bra dag, jag känner det i mina knän.

Jag tänkte, jag har lovat att lägga upp bilder på folket i min klass så att vännerna därhemma eller i stockholm eller vart de nu bor har något att orientera sig efter när jag pratar om klassen.

Here goes...


Josef. Behöver väl ingen närmre presentation. Men om jag måste...snubben jag tävlat massor med och som nu hamnade i samma klass som mig. Guds vägar äro outgrundliga.


Tidigare nämnda Josef och Pernilla. Pernilla som påminner mig en aning om mamma och som har en utstrålning som det säger POW! BAM! coh BANG! om när hon kommer in i ett rum.


Per. Som är den skånskaste mannen jag någonsin träffat och som har ett ordförråd bestående av "Jaja..." och "Nene..." Och bakgrunden syns även Johan. Som är för indie för att skriva kärleksdikter.


Karin som är äldst i klassen, bor i Malmö och tycker om pistoler.


Kerstin och Linnea. Kerstin är hon som har klippt mitt hår, en frisyr som numera är känd som "kersti-syndromet" och som också skriver dramatik. Linnea som kommer från halmstad och som har en underbart realistisk syn på kärlek.




Anton. (Ja, det är han som ser ut att gilla Ulf Lundell, men säg inte det högt, schh) som suger på ord som en gammal gubbe.


Amanda. Som skriver poesi som går rakt i själen som en bulldozer som är en jävel på sexyeyes.


Pernilla igen och Johan. Som inte bara är för indie för att skriva kärleksdikter han är också en jävel på att skriva dikter som får mig att tappa andan. Och så kommer han från stockholm.


Jonna. Som ibland har ett kroppsspårk som en liten tant som även besitter en sällan skådad glöd.


På den bilden ser vi även Sara (svart klänning med något som ser ut som vita prickar) som skiver grym prosa.

Sen finns det några till i klassen som jag råkade missa med kameran det är: Fredrik som dricker rödvin ur blommiga glasmuggar, Hilda som jag inte lärt känna så mycket än tyvärr, Lollo som bor i korridor och spelar bas och Mette som bor i Lund och svar sjuk under den här klassfesten.

Har vi koll på läget nu? JAA!

Och sen finns det såklart massor av annat folk jag hänger med såsom David, Henrik, Myra, Hanna, Embla, Maria...ja, ni förstår.

Men mer bilder kommer kanske sen.

Nu ska jag stänga av min spotify-söndags-spelnings-lista och åka till Malmö.

Tills dess, KÄRLEK!

Och vill jag tacka allra käraste systern för den nya bannern.

Summer-edition kan vi kalla den.
Lite sent kanske. Men vaddå? Det är ändå ingen som väntar sig att jag ska göra något på rätt sätt.

love

Det har varit en premiär också. Bara en vecka innan fridhem och känslan av stora steg. Premiären av "28 kvadrat". Jag undrar hur jag ska beskriva det. Jag är så dålig på att hålla fokus nu för tiden. Alltid nästa kliv, alltid ett nytt prosit och sen befinner jag mig på en ny plats. Från premiär till fridhem och nu bara mitt i något som jag inte riktigt kan få rätsida på, vi kan kalla det nyskapelse. Men om jag tänker bakåt, om jag pressar ihop de gångna veckorna och tar tillbaka premiärdagen och hela spelhelgen och veckorna innan så ser det kanske ut såhär:

Veckorna innan:
Stress och springa mellan heltidsjobb och rep på alka. Träffa skådespelarna och känna varma popcorn kring hjärtat när de tillsammans med regissören tolkar skiten ur mitt manus. En aning höjdskräck och rädsla för att tappa bort mig själv i alla tolkningar, det egentliga syftet. Långa frukostmöten och sedan en tanke jag kan vänja mig vid. En tanke att vänja sig vid som byts ut mot en tanke att "det här kommer blir magiskt".  Karaktärerna som får liv genom skådespelarna.

Premiärdagen:
Vakna jättetidigt med bubbel i knäna och en stessnivå som inte kan vara bra för någon levande varelse. Handla ännu mer bubbel på systemet och möta vänner som rest från borås för att se första föreställningen och hämta en syster på stationen. Stylning. Högklackade skor och en klänning med lila blommor. Jag tänker att det fan på en premiär om något som man ska piffa upp sig, fast jag känner mig lite som en transvestit. Mer vänner som dyker upp med stolthetstårar i ögonen och ingen av oss kan förstå att det här faktiskt är påriktigt. Utanför teatern. Släkt och familj och blommor och käraste och vänner och pirr i magen och inte kunna koncentrera sig. Nervositet. Teatersalongen. Radioapparater delas ut, det fixas och trixas och jag blir alldeles avskärmad för jag kan inte alls greppa vad som händer. Men någonstans där börjar föreställningen och plötsligt är det mitt i. Jag ser hur scenerna hur vuxit sen senaste repet jag var på, en del har blivit ändrat men jag känner i ryggraden att det här något jag kan stå för.Vissa av scenerna har lyft sig så mycket från pappret och kan nästan inte tro att det är jag som har skrivit det. Tyvärr pajar ljudet men ingen verkar bry sig och när vi går ut tror jag att min farfar har tårar i ögonen. Det största. Sedan premiärfest med alla tänkbara vänner som finns och vi skakar rumpan till en dj som inte riktigt förstår grejen med allt folk dansar. Iallafall så byter han låt mitt när peppen är som störst. Vi bryr oss inte så mycket och jag somnar med värkande fötter. Jag ska aldrig mer bära högklackat.

Spelhelgen:
Morgonen efter premiären väcks jag av släktingar som ringer och gratulerar till de bra recensionerna. Tydligen har corren sett genrepet och de kallar föreställningen ett verk i "norensk tradition". Jag blir mycket stolt. På lördagen jobbar jag och missar den andra föreställningen men på söndagen går jag dit med min mormor och morfar. Denna finns det inte ett uns av nervositet och när pjäsen börjar blir jag alldeles betagen. Fan vad bra! Utan nervositetsdimman runt hjärnan kan jag ta in alla detaljer och jag blir så positivt överraskad att jag vill springa ner mitt under slutscenen och hångla upp båda skådespelarna. Det gör jag inte. Men efteråt tackar jag dem och regissören och hela "28 kvadrat" crewet för att de hjälpt mig att förmedla min text. Känslan i bröstet är stor. Det var slutsålt alla dagar.

Ikväll har vi i klassen suttit i västhems källare och läst poesi för varandra. Jag vet att nästan ingen av er vet vad västhem är, men tänk er ett lite för litet rum med en lite för stor soffa, men tretton personer som plockar fram sina texter och säger: varsågod. Tänk er tretton personer som för en vecka sen inte alls kände varandra och som tafatt klappade varandra på ryggen. Tänk er att de här tretton personerna nu sitter med armarna om varandra och läser upp texter som vuxit i dem. Ja, det kan kallas pretantiöst, det kan till och med jag gå med på. Kanske en aning pretto, men fan vad vackert.

Och bara så ni vet; jag har första pax på alla publicerade verk som varenda kotte i den här klassen lyckas klämma ur sig.

Just nu sitter jag insvept i den stora  lila filten jag fick av mamma samtidigt som jag dricker kanelteet som jag fick av Carro och lyssnar på blandskivan jag fick av Elin. Jag tror jag längtar hem lite faktiskt.

Ingen hade polotröja, men en såg ut att gilla Ulf Lundell. N'ästan alla röker och har små svarta skrivblock med hårda pärmar. På kvällen drack vi vin hos josef och idag var han som såg ut att gilla Ulf Lundell jättebakfull och jag har redan tagit en i klassen på tuttarna. En klass i min smak helt enkelt. Dessutom är det ingen som ens har nämnt Kafkas "processen"än. Dock har några dissat Ernst Brunner.

Det bådar gott för framtiden.

Vi har hamnat i fridhem. Rummet är litet med alldeles vitt och det känns ganska mycket som en söndagsmorgon. Förstår ni vad jag menar? När jag ligger i min säng ser jag en massa gröna träd och när man öppnar fönstret blåser det rakt i ansiktet. Jag kommer trivas här. Efter två dagar så kan jag helt ärligt säga att det här kommer att bli hemma. Jag är inte riktigt där än, jag vet att det kommer ta tid och jag kommer ge den här skolan all tid som behövs. Jag har redan hängt upp "en stor kuk- bonaden" och Elise står bredvid sängen. Jag tror att jag faktiskt lyckades med konststycket att ta med så pass mycket hemifrån så att jag känner mig trygg men lämnat så mycket att jag kan börja om på nytt. Inte för att jag behöver det, jag hade min nystart för länge sen, men det är oundvikligt.

Just nu undrar jga verkligen varför jag gör det här. Liksom bara lämnar allt som är viktigast i världen och gör mig till den jag är och har blivit. Men sen tänker jag att man måste våga göra saker man egentligen inte vågar. Det handlar om hela den här "annars är man bara en liten lort grejen". Så jag drar till skåne. Dock med ett värkande hjärta. Kärleken blir inte större än såhär.

































Ni är fan det bästa med mig. Varenda en av er.

Jag ska lämna min barndomsstad bakom mig. Ja, jag vet vad ni tänker och ja, det är dags för lite Linköpingsnostalgi. Eller kanske ett fuck you rakt i ansiktet och ett hejdå snarare. Jag blev aldrig kompis med den här staden. Jag är kompis med väldigt många städer, jag är tjenis, hejsan och hallå med Malmö, Borås, Göteborg, Karlsstad, Lund och Stockholm. Men jag är verkligen inte polare med Linköping. Jag har vuxit upp här. Jag har åkt bussen in från sturefors och smugit bland sminkhyllorna på HM, jag har vandrat omkring med en stormhatt i papp och suttit på samma förnamnsfik alldeles för längre. Jag har blivit äldre, bytt förnamnsfik och börjat dricka kaffe. Jag har supit både här och där och haft sex på konstiga ställen. Jag har demonstrerat, affischerat och tyckt saker. Jag har gått i alla skolor man kan gå nästan och jag har föraktat, förälskat mig och förstått. Jag har blivit av med oskulden, kysst flickor och skaffat bästisar. Jag har legat på psyk och skolkat. Ja, ni förstår. jag har spenderat ett tonår i Linköping. Men vi är fortfarande inte kompisar. Det är inte så att jag tycker illa om den här staden. Jag kan se dess charm, jag kan uppskatta tinnerbäcken och yngves. Trädgårsföreningen är fin och domkyrkoparken kan ju vara trevlig. Glassen på Bosses är god och gamla Linköping är vackert. Jag fattar grejen, helt klart. Det är inte det det handlar om, jag kommer återvända hit och tycka om stället. Det är mer det att jag undrar vad Linköping någonsin gjort för mig. Ända från starten i berga så har Linköping aldrig någonsin gett något tillbaka. Och jag har försökt, jag har vid min gud försökt. Jag gjorde allt man skulle och inte skulle när jag växte upp. Jag lyssnade på Lars Winnerbäck och läste Tage Danielsssons "paket", jag åt min jävla glass på Bosses och jag drack mina trefemmor i domkyrkoparken. Och vad fick jag tillbaka? Ingenting. Aldrig någonsin att Linköping gett mig en skjuts på vägen. Aldrig någonsin att den här stan har visat mig lite uppskattning. Inte ett tack eller "jag uppskattar avd du gör för mig". Istället har jag fått snålblåst och tarvliga slut på ännu tarvligare förhållanden. Jag har fått många ensamma timmar på linköpings bibliotek och blivit tvingad till att byta skola. Vet du vad Linköping? FUCK YOU. Jag har inte dig att tacka för något. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Du har ingenting att vara stolt över. Jag är inte ett barn av dig och när jag har lyckats, sätt inte mitt namn på nån jäkla buss. Spara det till någon som du faktiskt hjälpt på vägen. För jag har tagit vartenda steg på egen hand, visserligen har människor puttat på ibland men det är för att jag har bett dem, inte för att du har fått dem att göra det. Visst, jag kommer sakna Linköping, men bara på grund av dess innehåll, på grund av människorna du gömmer i alla hus och på alla cafèer. Staden i sig kvittar mig lika.

Så. kära Linköping när 28 kvadrat har premiär på fredag, bry dig inte om att dyka upp. Du kan låta din "anda" fylla någon annan plats. Dina applåder rör mig inte ryggen. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Jag tänker lämna den här staden med en smäll. En smäll som träffar dig så hårt att du kommer ångra att du aldrig kom ihåg vem jag var.  Och sen ska jag vända dig ryggen. Och sen ska jag ta mig härifrån, på alldeles egna ben.

Nej, jag blev aldrig kompis med Linköping. Men jag är inte bitter, det ligger inte i min natur. Jag är bara...en aning skeptisk. Och nu lämnar jag staden bakom mig. För Lund, för svalöv, för fridhem. And it feels good. Goddamn it feels god!

Några sista rader bara:
And when I dream, I dream of your lips
And when I dream, I dream of your kiss
And when I dream, I dream of your fists
your fists



MVH/ Amanda Vilska Lindgren 12, 14, 15, 16, 17, 19 och 20 år.

Tydligen så anser Östgöta correspondenten att min blogg är mycket läsvärd, så jag tänkte att jag borde leva upp till ryktet och faktiskt uppdatera bloggen. Det har varit mycket på senaste tiden. Så mycket att jag nästan inte hunnit med mig själv och det är så många saker jag borde berättat om. Som pirret i magen inför den stundade flytten, som känslan av makt vid tanken på min grand finale innan jag lämnar Linköping (jag sätter upp en egen pjäs förihelvete!) eller stolheten och nervositeten jag känner varje gång jag tänker på premiären av 28 kvadrat (PÅ FREDAG! PÅ FREDAG! PÅ FREDAG!) . Fast det förstod ni kanske redan att jag ville prata om det. Ni som träffat mig under det senaste halvåret vet att dessa saker är det enda jag pratar om. Ungefär.

Det finns andra saker också. Saker som inte handlar om skrivande och självutveckling. Saker som pride. Att det var stockholm pride förra veckan men jag var inte där. Jag gick inte i paraden och min rygg var inte rakast av alla. Jag dansade inte tills min knän vek sig och jag skrek inte om hur UNDERBART JÄVLA FANTASTISKT DET ÄR ATT HA FÖRMÅGAN ATT ÄLSKA  och jag bryr mig inte om vad någon annan säger. Paraddagen (alltså i lördags) vaknade jag och grät. För jag ville vara där. Jag ville andas så högt igen, jag ville vara så lycklig. Men jag var inte där. Jag reste mig, duschade och åkte till jobbet. Som om den delen av mig inte existerade, som om halva jag inte fanns. Som om att jag rättat mig i ledet och lagt av med fasonerna. En sak ska ni veta, jag kommer aldrig lägga av. Jag kanskeblir trött och ramlar ihop i en hög, men jag lägger aldrig av. Fasonerna är här för att stanna. Och jag kommer aldrig missa pride igen, jag kommer aldrig känns såhär igen. Men däremot ska jag vara sådär lycklig igen, som då, i paraden när "girls just wanna have fun" dundrar ut ur högtalarna och jag och systern håller varandra hårt i händerna och och älskar älskar älskar. Jag bryr mig inte om hur ostigt det låter.
Så är det.

Ojsan, poetissan är visst tillbaka.

Lovin'