Tydligen så anser Östgöta correspondenten att min blogg är mycket läsvärd, så jag tänkte att jag borde leva upp till ryktet och faktiskt uppdatera bloggen. Det har varit mycket på senaste tiden. Så mycket att jag nästan inte hunnit med mig själv och det är så många saker jag borde berättat om. Som pirret i magen inför den stundade flytten, som känslan av makt vid tanken på min grand finale innan jag lämnar Linköping (jag sätter upp en egen pjäs förihelvete!) eller stolheten och nervositeten jag känner varje gång jag tänker på premiären av 28 kvadrat (PÅ FREDAG! PÅ FREDAG! PÅ FREDAG!) . Fast det förstod ni kanske redan att jag ville prata om det. Ni som träffat mig under det senaste halvåret vet att dessa saker är det enda jag pratar om. Ungefär.

Det finns andra saker också. Saker som inte handlar om skrivande och självutveckling. Saker som pride. Att det var stockholm pride förra veckan men jag var inte där. Jag gick inte i paraden och min rygg var inte rakast av alla. Jag dansade inte tills min knän vek sig och jag skrek inte om hur UNDERBART JÄVLA FANTASTISKT DET ÄR ATT HA FÖRMÅGAN ATT ÄLSKA  och jag bryr mig inte om vad någon annan säger. Paraddagen (alltså i lördags) vaknade jag och grät. För jag ville vara där. Jag ville andas så högt igen, jag ville vara så lycklig. Men jag var inte där. Jag reste mig, duschade och åkte till jobbet. Som om den delen av mig inte existerade, som om halva jag inte fanns. Som om att jag rättat mig i ledet och lagt av med fasonerna. En sak ska ni veta, jag kommer aldrig lägga av. Jag kanskeblir trött och ramlar ihop i en hög, men jag lägger aldrig av. Fasonerna är här för att stanna. Och jag kommer aldrig missa pride igen, jag kommer aldrig känns såhär igen. Men däremot ska jag vara sådär lycklig igen, som då, i paraden när "girls just wanna have fun" dundrar ut ur högtalarna och jag och systern håller varandra hårt i händerna och och älskar älskar älskar. Jag bryr mig inte om hur ostigt det låter.
Så är det.

Ojsan, poetissan är visst tillbaka.

Lovin'