Hej alla mina älsklingar!
Jag har precis kommit hem efter att ha krälat runt i djungeln i två dagar. vi har gömt oss i buskar och spanat efter elefanter och björnar. Jag kände mig ungefär som fem och det hela var väldigt spännande. Dessutom var vi jättehögt upp i bergen så det var helt otroligt vackert. Lite sådär att jag nog aldrig kommer kunna beskriva det i ord.
Det är så många starka intryck här och jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer kunne bearbeta dem alla. Men jag trivs och mår bra och det känns som att jag har hunnit ikapp mig själv lite.
Hoppas ni hade en bra jul allesammans, min var ganska horribel eftersom att jag dagen innan lyckades åka på världens dunderfeber, dessutom pajade min mage (mina tankar till lollo) så jag var inte direkt fit for fight för julfirande. (Jag mår prima nu, så det är ingen anledning att oroa sig). Fast det var himla fint att fira jul i indien. Eftersom att majoriteten här är hinuder firar de inte jul, men de gjorde verkligen sitt bästa. Överallt skrek männisor HAPPY CHRISTMAS! och alla barn gick i små tomtetåg vilket gick ut på att de hade på sig tomtemasker och sjöng improviserade julsånger samtidigt som de slog på plastburkar. mycket fint.
Jag saknar er alla, jag började nästan gråta när jag läste alla kommentarer på förra inlägget.
Jag kommer snart!
Och då ska alla få paket.
Bara så ni vet.
Hihi.

Love
Vilsk

Så, ifall någon har missat det så drar jag alltså till indien inatt. Klockan är kvart i fem och jag är äntligen färdigpackad.
Gud och alla människor har tjatat om att jag ska höra av mig innan jag åker. Men det kan jag inte, för jag har inga pengar på min mobil, för de pengarna har jag sparat till indien istället eftersom att jag åker dit, nu inatt.
Så vi gör så här:
Hejdå Emme, bitterfittorna, Carro, Storebror, Systeryster, Hannes, Crille, Connie, Bobban, L, Mamma, mormoroch morfar, moster, farmor och farfar, lillebror och alla andra som jag har placerat i utkanten av minnet.
Nu åker jag.
Det gör inte ni.
HAHA.

Until we meet again...



(Och håll koll på bloggen. Om jag orkar slita mig från det otroligt softa Varkala så kanske jag tar i mig i kragen och uppdaterar. Vi får se.)


Pusspusspuss

Om en annan läsning veckan efter:
Då var det i Lund. på Af-borgen och jag var inte så nervös. Jag läste för (eller säger man med?) ordkonst och nu i efterhand måste jag säga att jag är riktigt imponerad. Inte bara av min egen insats (vilken låg på en den vanliga nivån, jag läste de vanliga dikterna och hade mitt vanliga scenspråk) utan av hela arrangemanget. Det är himla trevligt att läsa på ställen där man dels känner sig riktigt uppskattad och som dels har en väldigt mysig atmosfär. Och det tyckte jag verkligen att den här kvällen hade. Kanske inte så mycket pågrund av lokalen (som var ett JÄTTEstort cafè) eller pågrund av publiken (som var en akademiker publik som verkligen inte uppskattade mitt mellansnack eller gav någon som helst respons. De var där för att höra poesi. Punkt.) Jag tror att den gemytliga stämming uppstod tack vare arrangörerna. Som både hade sett till att det fanns fika och som hade lyckats dona ihop ett program på två timmar som inte kändes långtråkigt.
Om jag ska utvärdera mitt framträdande utan parantes så kan man väl säga att jag var jävligt bra, det kändes intensivt på det där rätta sättet och jag insåg mitt under "godnattsaga" att jag inte behövde pappret jag höll i handen.
Jag tror också att publiken uppskattade mig innerst inne, även fast de körde på hela stoneface konceptet. Förutom mig, upträdde Lina Arvidsson som imponerade något grymt med poemen hon framförde. Hon läste en form av diktsvit och jag upptäckte mitt i att jag glömt att blinka. Så jag satt med jättetorra ögon och blev lite hänförd. Det var länge sen.

Innan jag läste poesi hängde jag med en kär gammal barndomsvän som jag upptäckt mitt kön tillsammans med och vi fikade på Armians. Det var väldigt fint att inse att trots femton år och nästan tusen mil i avstånd finns det någon form av band kvar och jag lämnade henne med en varm liten klump i magen. Efter jag läst poesi kom min storebror och hämtade mig, han visade mig vägen till malmö, därmed mitt hjärta och sedan bjöd han på öl.
Det är fint med en storebror som bara kan titta på och veta allting och det är fint med en storebror som inte dömer ut någontig och som bara ler och skakar på huvudet. Jag är väldigt bra på att vara lillasyster har jag kommit på. Jag borde verkligen ha blivit det tidigare. Att bli lillasyster vid fjorton var lite försent. Då hade jag ju redan hunnit göra en massa dumheter. Han borde hittat mig innan.
Efter storebroren åkte jag på snabbvisit till L med ett avbrott för en fika med PoetAmanda. Fikan blev kinamat och jag måste säga såhär i efterhand att jag nog vill bli hennes kompis. Fast jag vågade inte fråga då. Ska nog göra det nästa gång vi ses.
Hos L var det lugnt och tryggt och jag visste det nästan innan. Jag vilade mitt hjärta och samlade ihop mig inför att resa ut i stora vida världen. L är så bra och jag (tillsammans med A och femåringen) tycker så mycket om henne. Efter att ha druckit te med kanelstänger i och ätit världens godaste julgodis åkte jag hem och nu åker jag snart till indien. Faktiskt imorgon. Faktiskt har jag inte insett det fören nu.
Och i någon del av mig känns det som om att det är väldigt fel tidpunkt att åka och att hjärtat nästan måste arbeta hårt ett tag till. Det är så mycket som händer här. Bästaste vänner på sjukhus, sorg och människor som behöver stora starka stöd. Men min kärlek finns med dem hela tiden iallafall. Även om jag är någonstans alldeles långt bort.

Och jag åker.

Och hjärtat ska vila hela tiden.

Love
/V

Igår skrev jag om onsdags förra veckan, nu skriver jag om torsdag förra veckan.
I torsdags förra veckan var det final i Poetry slam uttagningarna och detta innebär att det även var de östgötska mästerskapen.
Jag var inte så nevös som jag trodde att jag skulle vara, kanske för att jag var lite för självsäker och kanske för att all nervositet gått åt dagen innan.
Men jag tävlade och det var massor av människor där och jag blev riktigt förvånad för poetryslam börjar sprida sig i östergötland och människor börjar få koll på var, när, hur det hålls. Det känns riktigt bra inför SM och och vi har bestämt oss för att satsa mer på att slamma i linköping också. Cafè m verkar tycka om oss. Så det blir mer poetsyslam åt folket i fortsättningen. Bra bra.

Men iallafall, jag tävlade och när jag stod där och läste mindes jag hur mycket jag älskar tävlingen. Ja, jag är innerligt trött på den och ja, jag ska sluta definera mina egna framträdanden genom den. Men den har sin charm. Och även när jag rest mig upp och gått min väg så kommer den alltid finnas kvar. För tävlingen är något stort och jävligt häftigt. Men inte något jag vill fastna i. Jag vill verkligen inte fastna i treminutersdikter, poängsättning och en cirkel som går runt, runt med samma poeter. Även fast jag tycker om poeterna. Jag tycker om sammanhållningen och dunk i ryggen och vetskapen om att det finns vänner lite vartstans i Sverige. Visst, visst. Men mitt nya mål är att de ska vara vänner, inte för att de är poeter, utan för att de är människor som jag passar med.
Men ännu har jag några år kvar med poetryslam. Jag är inte redo att ge mig av än. Jag kan ju inte gå fören jag är färdig.

Men om vi ska sammanfatta själva finalen så blev utfallet att jag gick och vann hela kalaset. Vilket innebär att jag blev östgötsk mästare, kom med i laget med råge och vann en diktsamling. Självklart blev jag oherhört glad, men jag misstänker att jag börjar bli lite för blasè, för det där totala lyckoruset infann sig aldrig.
Det var mer ett phu och fan vad skönt att allt gick som jag planerat. Utöver mig, kom Jon Hauge-Evaldsson, Vilgot Åkerblom (ja, min V) och Pernilla Stammler med i laget.
Det känns som en trevlig ansamling människor och jag tror vi kommer kunna skrapa ihop en riktigt bra teampiece.

Detta slam lyckades jag totalt undvika gamla älsklingar och det blev tillochmed så att jag läse "Tidningrubriker" i finalduellen. Visserligen från papper, men fortfarande. Och det kändes bra. Kanske att den inte kastade sig huvudstupa ut i publiken. Men ögon rörde sig fritt. Jag ska nog ge den en ny chans.

Mer finns det nog inte att säga om torsdagen.
Förutom att jag har återupptäckt kärleken till tävlingen och att vi ses i SM motherfuckers!

Okej, nu kan jag inte gömma mig mer och det är faktiskt dags för en uppdatering.
Förra veckan var det poesi hardcore. Gig för mig på onsdag och smkval på torsdagen. V hade det snäppet värre och hade ett gig på fredagen också, som förband till Navid Modiri och Gudarna. Men han klarade det. Han var jätteduktig.
Men nu handlar det om mig, min pojkväns donerier får han promota själv bäst han vill.
Iallafall, på onsdagen var det giget med Mente Rojas och Grioa. Jag önskar att jag hade skrivit om det tidigare. Nu känns det liksom lite snett att prata om den magin, när magin försvunnit. Men samtidigt tänker jag att det är precis det som inte får hända. Jag får inte sluta prata om honom, lyssna på hans musik eller värdera honom. Det blir fel då. Det är då han försvinner påriktigt. Så nu skriver jag om onsdagen som om fredagen aldrig hänt. Som om att det alltid är onsdag. Och för vissa av oss är det så. Men all respekt.

Onsdagen. Jag inledde hela spektaklet genom att gå upp på scenen och dra ett julklappsrim som jag skrev till V förra julen. Mest bara för att få ner deras förväntingar. Jag var lite nervös, det ska medges. Rummet var med lite god vilja packat med stora hophopare och jag är en inte så stor inte riktigt hiphopare. Men det gick bra. Och efter julklappssrimmandet brände jag av fyra dikter med känslan av ögonen fastnaglade och slag som i magen på alla där. Det kändes bra. Både "Godnattsaga" och "idioti" reste sig meter ovanför pappret och jag fick mycket applåder. Min mor, lillebror, mormor och Urban var där med. I soffan rakt framför mig, jag kunde inte titta åt det hållet för då skulle jag bara börja gråta. Med de var där. Och det var stolthet ändå ner i ryggraden.
Efter att jag läst kom dels Grioa fram och berömde "idioti" och det var sjukt stort. Vi diskuterade känslan av att inte räcka till, att inte kunna slåss fast man vill och könsroller.
Sedan kom en av De Stora Hiphoparna fram och sa "Du, det var vackert alltså, det var vackert." Det gjorde mig så glad. Jag tycker om när jag berör människor som jag verkligen inte tror att jag ska beröra.
Efter mig klev Mente Rojas upp på scenen och han lyckades dra med min lillebror in i musiken och brodern som inte riktigt kan hålla takten men som aldrig släpper scenen med blicken och det var fan vackert. Påriktigt.
Även jag trillade in i musiken och där är jag kvar. Hela andan bara togs ur mig.
Efter det var V näste man till rakning.
Och där hade vi stenar, stormar och gåshud. Wow. Jag visste inte att han kunde vara så bra och jag var väldigt stolt. MIn familja likaså. Så vi satt där i soffan och var stolt tillsammans. Min lillebror med en skiva av Mente Rojas i famnen.
Därfter Grioa.
Han körde en massa nya låtar. Och Anarki. Och 01. Och jag stod med armen runt Carro. Och han log sådär som bara någon som är orden kan.
Och trots avtrubbning efteråt och sorg och sådant var stunden just då stor. Det kommer den alltid att vara.

Det var dag ett av poesi hardcore. Nästa, torsdag.

Jag har varit borta de senaste dagarna och det har hänt mycket. Och sen ska jag berätta allt. Men först finns det något som är viktigare. Det finns någon som är viktigare.
Han.



Han hette Andrès. Han kallade sig Grioa. Han var en större poet än många av oss andra. I onsdags förra veckan hade jag turen att få köra ett gig tillsammans med honom. Det var stort och sjukt magiskt.
I fredags gick han bort. Gick bort, dog, försvann. Och det är jävligt overkligt.
Jag beundrade honom. Nej, jag beundrar honom. Och alla orden lever vidare.

"Du har duschat huden skrynklig, bli man någonsin riktigt ren?
Jag ska hålla dig försiktigt som om du nyss brutit ett revben.
Spring. Stanna. Vi välter staden.
Säg ditt namn i minusgrader, sjung ditt namn när ingen märker
för vinterandedräkten klär dig."

Jaha kära vänner, nu är det dags. Stunden vi alla väntat på.
Ikväll klockan 18.00 kommer det gastkramande norrköpingsmästerskapet i Poetry slam att hållas
i salongen på biblioteket i norrköping.

Åtta finalster kommer mötas och tävla om att gå vidare till den nervpirrande duell som leder till att norrköpingsmästaren koras. Fyra av dessa åtta kommer dessutom att gå vidare till de De Stora Svenska Mästerskapen i Poetry Slam.

Huja! Det kommer kommer bli alldeles outhärdligt spännande det här.
Så kom!
Jag kan hålla dig i handen.

(Märker ni hur jag försöker bygga upp en viss stämning? En stämning som ger en känlsa av förväntan, actionfilm och pampiga slut. Känner ni den? Inte? Kom till slammet så kommer ni förstå vad jag menar.)

Kram

För att de liksom jag slagits så många gånger underifrån.
För att de liksom jag tagit sig hela därifrån.


Mormor


Moster


Mamma


Jag.

Och för att det är de som lärt mig hur man gör.

Jag har fått mens. Jag hade mens för två veckor sen men nu har jag fått den igen. Och det är inte nådigt vad det mensar.
Jag förstår inte varför jag måste få det IGEN när jag redan gått igenom en brakmens. Guds vägar äro outgrundliga.

Detta med min mens var något som jag gick och funderade på idag när jag var påväg till matsalen tillsammans med Vilgot. Jag fascineras väldigt mycket av tanken på att mensen liksom kan bestämma själv när den vill komma. Om mina kompisar mensar en viss tid i månaden kan min mens också börja göra det, för att inte känna sig utanför liksom. Och har jag världens graviditetsnojja kan den bestämma sig för att jävlas och inte komma alls, bara för att det är kul. Och om man redan har haft mens och någon annan i ens närhet får mens strax efteråt kan man få mens igen bara för att inte vara sämre än den andra mensen. Det är häftigt alltså. På ett sätt är den ju som en egen tänkande organism. Som bestämmer sig för att komma eller inte komma beroende vilket humör den är på. Och det finns inget man kan göra åt det. Lite som världsekonomin, eller som pungar. Pungar är koola. De rör sig alldeles av sig själva och grabbarna märker det inte ens! Och de drar ihop sig vid fara. Som värsta vilddjuret. Jag tänker mig att en pung är lite som Darth vader, man kan aldrig lite på den. Den kan attackera när somhelst.
De här tankarna delade jag glatt av mig med till Vilgot för jag tycker minsann att  han ska finna de lika fantastiska som jag. Men icke. Han bad mig hålla tyst för vi var ju faktiskt påväg till matsalen och han ville bevara sin matlust.

För det första är min pojkvän alldeles för pryd.
Vårt förhållande kommer inte funka om han ska vara så jäkla uptight.
Och för det andra skulle bitterfittorna förstå mig. De skulle vara lika fascinerade som jag och börja jämföra sina egna mensar med min  och sen skulle vi göra en sång om det och sen skulle vi prata om menskoppar och sen skulle alla som har pojkvän gå hem till dem och studera deras pungar när de rör på sig, därefter skulle de jämföra det med mensen. Och sen skulle de ringa mig och berätta vad de kommit fram till. Och sen skulle vi gå till yngves och diskutera det lite till och sen skulle vi sjunga sången vi skrev tidigare nästa gång vi var på platens.
Min pojkvän skulle aldirg göra så för mig. Han förstår mig inte.
Det är tur att jag har bitterfittorna. De förstår mig.
Faktiskt.