Det har varit en premiär också. Bara en vecka innan fridhem och känslan av stora steg. Premiären av "28 kvadrat". Jag undrar hur jag ska beskriva det. Jag är så dålig på att hålla fokus nu för tiden. Alltid nästa kliv, alltid ett nytt prosit och sen befinner jag mig på en ny plats. Från premiär till fridhem och nu bara mitt i något som jag inte riktigt kan få rätsida på, vi kan kalla det nyskapelse. Men om jag tänker bakåt, om jag pressar ihop de gångna veckorna och tar tillbaka premiärdagen och hela spelhelgen och veckorna innan så ser det kanske ut såhär:

Veckorna innan:
Stress och springa mellan heltidsjobb och rep på alka. Träffa skådespelarna och känna varma popcorn kring hjärtat när de tillsammans med regissören tolkar skiten ur mitt manus. En aning höjdskräck och rädsla för att tappa bort mig själv i alla tolkningar, det egentliga syftet. Långa frukostmöten och sedan en tanke jag kan vänja mig vid. En tanke att vänja sig vid som byts ut mot en tanke att "det här kommer blir magiskt".  Karaktärerna som får liv genom skådespelarna.

Premiärdagen:
Vakna jättetidigt med bubbel i knäna och en stessnivå som inte kan vara bra för någon levande varelse. Handla ännu mer bubbel på systemet och möta vänner som rest från borås för att se första föreställningen och hämta en syster på stationen. Stylning. Högklackade skor och en klänning med lila blommor. Jag tänker att det fan på en premiär om något som man ska piffa upp sig, fast jag känner mig lite som en transvestit. Mer vänner som dyker upp med stolthetstårar i ögonen och ingen av oss kan förstå att det här faktiskt är påriktigt. Utanför teatern. Släkt och familj och blommor och käraste och vänner och pirr i magen och inte kunna koncentrera sig. Nervositet. Teatersalongen. Radioapparater delas ut, det fixas och trixas och jag blir alldeles avskärmad för jag kan inte alls greppa vad som händer. Men någonstans där börjar föreställningen och plötsligt är det mitt i. Jag ser hur scenerna hur vuxit sen senaste repet jag var på, en del har blivit ändrat men jag känner i ryggraden att det här något jag kan stå för.Vissa av scenerna har lyft sig så mycket från pappret och kan nästan inte tro att det är jag som har skrivit det. Tyvärr pajar ljudet men ingen verkar bry sig och när vi går ut tror jag att min farfar har tårar i ögonen. Det största. Sedan premiärfest med alla tänkbara vänner som finns och vi skakar rumpan till en dj som inte riktigt förstår grejen med allt folk dansar. Iallafall så byter han låt mitt när peppen är som störst. Vi bryr oss inte så mycket och jag somnar med värkande fötter. Jag ska aldrig mer bära högklackat.

Spelhelgen:
Morgonen efter premiären väcks jag av släktingar som ringer och gratulerar till de bra recensionerna. Tydligen har corren sett genrepet och de kallar föreställningen ett verk i "norensk tradition". Jag blir mycket stolt. På lördagen jobbar jag och missar den andra föreställningen men på söndagen går jag dit med min mormor och morfar. Denna finns det inte ett uns av nervositet och när pjäsen börjar blir jag alldeles betagen. Fan vad bra! Utan nervositetsdimman runt hjärnan kan jag ta in alla detaljer och jag blir så positivt överraskad att jag vill springa ner mitt under slutscenen och hångla upp båda skådespelarna. Det gör jag inte. Men efteråt tackar jag dem och regissören och hela "28 kvadrat" crewet för att de hjälpt mig att förmedla min text. Känslan i bröstet är stor. Det var slutsålt alla dagar.