Hoho, rykten i poetvärlden alltså.
Någon hörde av någon att Gardell-dikten inte är helt begraven. Och nej, det är den faktiskt inte.
Jag har väl bara svårt att släppa taget antar jag.
Det är lite som när jag var liten och sov med den där stenen Baltasar i min säng.
Han var jävligt hård och otymplig på alla sätt och vis. Min mamma var skitarg och sa att jag var tvungen att kasta bort honom.
Men han var min sten. Och jag ville inte låta honom gå.
Det är nog på samma sätt med Gardell-dikten.
Den är gammal och utnött, men det är så svårt att låta bli.
Jag har ett vagt minne av att jag också badade med stenen Baltasar.
Det kommer jag inte göra med dikten.
Så ni behöver inte oro er.

Lovin'