Jag har skapat ett monster.
Jo, jag tänkte såhär. Det har varit så jäkla mycket tjaffs om den här teatertexten så jag lägger helt enkelt ut den.
Det verkar lite som om den börjar växa sig bortom alla gränser och mitt lilla ego vet snart inte vart det ska ta vägen.
Jag menar, jag skrev den här texten sittandes på Elins säng, bakis som fan och med mensvärk utom denna värld.
Och nu, nu ska jag helt plötsligt ut på turnè med den och chefen på ung/scen öst tycker att alla skådespelare borde få höra den för att boosta upp deras självförtroende. För att ingen borde gå miste om hur bra den är.
Det är helt sjukt.
Faktiskt.
Jag trodde aldrig att jag var så bra. Ibland tror jag det fortfarande inte. Men tydligen kan jag.
Det är häftigt.
Fruktansvärt häftigt.
Men här kommer texten.
Om ditt första möte med teatern
Du är tolv år gammal och har vuxit upp i
ett litet samhälle cirka 30 minuter utanför Linköping.
Du har lärt dig att man aldrig fårifrågasätta något.
Du har lärt dig att stickad tröja med hög krage,
gärna ljusblå och rosa läppglans är det enda som gäller.
Du har lärtdig att först går man i Vist skola,
sen börjar man på högstadiet,sen dör man, Amen.
Du har lärt dig att det inte finns någon värld utanför det lilla samhälle du vuxit upp i, att det inte finns någon
verklighet bortanför rondellen man svänger höger i för att komma till Linköping. Därifrån kommer du.
Du är tolv år gammal och det är jullov och du är hemma hos din farmor och farfar.
Du är tolv år och din farmor tycker att ni ska gå på bio.
Kanske se Monsters Inc. eller så. Men du är lite för gammal
för animerade filmer och vill verka lite äldre än vad du egentligen är
så du föreslår att ni ska gå på teater. Det är jullov och något måste
man ju göra på jullovet så varför inte gå på teater? Din farmor tycker
att det låter bra och ni bestämmer er för att gå på "Oberörbara"
som ung scen/öst sätter upp. Du känner dig lite vuxen, ja nästan
förståndig, när din farmor ringer och bokar två biljetter i namnet
Lindgren till föreställningen som börjar klockan sju.
Du är tolv år och kommer från ett samhälle där man inte undrar
vad som ska hända sen, där man bläddrar i tidningar som heter
"okej" eller "Frida" och din mamma är lite orolig över att du redan
har börjat sminka dig. Från den här verkligheten kommer du och
nu ska gå du gå på teater, som säkert blir jättetråkigt men det är
faktiskt ganska moget av dig att välja något sånt framför bio så du
är ändå lite stolt och klär upp dig extra fint innan ni ska åka.
Ni är framme vid ung scen/öst en halvtimme innan föreställningen
börjar, för så säger farmor att man ska göra och du tänker att
visst, det ska man säkert. Du bryr dig egentligen inte så mycket för i
det samhället där du kommer ifrån bryr man sig inte så mycket och
du spanar mest efter snygga killar som du kan berätta om för Sara,
Linn, Malin och de andra tjejerna i skolan.
Du står ute i foajén tillsammans med din farmor, och hon har
också klätt upp sig lite i röd kofta för det är ju ändå kultur och det
är trevligt med det där lilla extra. Kanske att du skäms lite när du
ser dig omkring och inser att din farmor är äldst av alla som är där
och att du är yngst och du tänker att du kanske borde valt att gå
på bio istället. Du står och väger på den ena foten efter den andra,
tycker det är pinsamt och skäms lite mer. Din farmor tycker att ni
ska köpa ett program och sen blir klockan sju och ni går in i teatersalongen.
Ni får ganska bra platser långt fram, ljuset släcks och
allting börjar.
Publiken sitter på läktare i en ring runt scenen och du ser allting
ovanifrån. Pjäsen handlar om två flickor som lever lite liksom utanför
det man ska leva innanför. Det finns en pojke också och kärlek
och ilska och uppgivenhet. Det finns osäkerhet och jävlar anamma.
Det finns sparkar på hm:s skyltfönster och en Fröken Sverige som
kräks offentligt. Men mest av allt finns det en värld utanför den
man ska vara innanför.
Du sitter där på din ganska bra plats och känner någonting bubbla.
Någonting längst ner i ryggraden som stiger uppåt och kittlar
i nacken. Plötsligt märker du att du har slutat andas. Ditt hjärta
slår knappt, ditt huvud är helt blankt och det enda du känner är
det där pirret. Egentligen förstår du inte riktigt vad pjäsen handlar
om. Scenerna flyter ihop men det pirrar. Det pirrar i hela din rygg
och du vet att nu, nu händer det något. Och varje gång ljuset släcks
och en spotlight riktas mot flickan som sitter i mitten av scenen och
skriver ord med en gatkrita i cirklar omkring sig tänker du att de, de
är utanför, man kan vara utanför, jag vill vara utanför. Och pirret
har blivit ett dån.
Du är tolv år, det är jullov, du har bestämt att ni ska gå på teater,
du kommer från ett litet samhälle cirka 30 minuter från Linköping
och du har lärt dig att man aldrig får ifrågasätta något. Man får
aldrig undra varför. Men nu sitter du där, på en ganska bra plats
bredvid din farmor med ett pirr som dånar och undrar om det finns
något annat. Ditt hjärta slår knappt längre, ditt huvud är blankt
och inuti dig börjar något ta form. En knappt märkbar förändring,
men det är något. Din ryggrad är nästan bortdomnad och det lilla
pirret har börjat sjunka in i dig. Inte längre ett dån, bara ett tyst
hummande.
När föreställningen är slut börjar alla applådera. Först märker du
inget. Du stirrar bara rakt fram, blinkar inte ens. När din farmor
puttar till dig i sidan hajar du till, samlar dig och ni reser er för att
gå ut.
Väl ute säger din farmor att pjäsen var intressant och väldigt aktuell.
Du säger ingenting. För du minns inte vad den handlade om.
Allt du minns är pirret. Och känslan, känslan av något annat. Men
du är bara tolv år och orkar inte reflektera över saker längre än
nödvändigt, så när ni återigen står i foajén börjar du skämmas igen
och tycka det är pinsamt. Du vet inte riktigt varför men tolvåringar
ska skämmas så därför gör du det. Din farfar kommer och hämtar
er och ni åker hem, du sover över.
Dagen efter ska du tillbaka till det lilla samhället men nu är det
kväll och du ligger i gästrummet hos din farmor och farfar. Du
håller på att somna men precis innan du gör det kommer pirret tillbaka.
Du känner att någonting har hänt, du kan inte sätta fingret
på vad, men du vet att någonting blev annorlunda där inne i teatersalongen.
Programmet din farmor köpte innan ni gick in ligger i din
väska och du böjer dig över sängkanten och plockar fram det. Sedan
tänder du sänglampan och läser. Först en gång, sedan en gång till
och sedan en gång till. Du läser det så många gånger att klockan har
hunnit bli fyra innan du somnar. Och hela tiden pirrar det.
När du vaknar på morgonen finns det något annorlunda i din
hållning. Det är svårt att märka, men du vet det. Du är tolv år och
har insett att det finns något mer. Snart ska du åka hem, svänga i
rondellen och åka mot samhället du har vuxit upp i. Men nu kan
de inte längre lura dig. Nu vet du. Man får undra varför. Det finns
något utanför. Och dit är du på väg, till utanför. Du är tolv år och
det har börjat. Det märks knappt. Men du vet, det är något nytt i
dina steg. Du är på väg att bli oberörbar.
Det är så du minns ditt första möte med teater. Och det är så du
blev efter. För du blev något mer den kvällen. Något mer än en ljusblå
stickad polotröja och rosa läppglans. Först var det ingen som märkte
något. Det fanns ju bara i dina steg. Men med tiden växte det.
När du fyllde fjorton åkte du buss in till stan varje dag och satt
på Elsas café, drack svartvinbärste, tittade på människor och var
utanför det som är innanför Och det som från början bara synts i
dina steg, syntes nu i allt mer. Och du försökte med hela din kropp
och själ få resten av världen att förstå vad du redan visste. Därför
bar du stormhatt i papp som din mamma köpt åt dig på Toys R' Us.
Du kunde inte ha den när det regnade, men när du bar den var du
allt annat än innanför.
När du fyllde sexton slutade du högstadiet, undkom med ett
amen och började gymnasiet. Nu behövde du inte längre åka buss in
till stan, och du satt på ett annat förnamnsfik med pojkar som ville
vara lika miserabla som du. Ni drack påtår på påtår, var utanför,
skrev poesi och drömde om att en dag se vad som fanns bortanför
den här staden.
Nu har du fyllt arton, du har blivit vuxen och skaffat telefonbank.
Men fortfarande har du programmet i en låda vid sängen.
Och varje gång du undrar vart du är på väg och vad som händer
tar du fram det och läser. Först en gång, sedan en gång till och till
sist en gång till. Ända tills klockan är mer än fyra på morgonen och
dina ögon är trötta och du minns den där första gången du vågade
undra. Och du tänker att vågade du då, vågar du nu. Och hela tiden
pirrar det.
Du är så jävla bra!
Ja, så djävla bra. Älskar dig, puss!
du är bäst!
åh herregud, jag fick en flashback till den dagen du satt i min säng och skrev. hade jag vetat att det var detta du skrev så vet jag inte vad jag skulle gjort, be om en autograf säker.
sjukt bra iallfall!! älskar dig, fortsätt som du gör. du kommer komma långt!!
PUSS
Amanda, om du kan så skicka lite av korten från festen i kisa till min mail. Love u!!
jag gjorde som du. jag läste den en gång, sedan en gång till och sedan en gång till. det pirrade inte bara på ryggen uten på hela kroppen. du är en FÖRFATTARE. älskar dig (och vilgot)
AH! den var ju bajsbra! du beskriver allting jättefint. och den där stormhatten minns jag allt ;)