För det första: Vi har fått internet i lägenheten. Hurra!

För det andra: Det är poetry slam (SM-kval till och med) ikväll klockan 18.00 på Cafè M. Jag tänkte faktiskt tävla. Så kom dit. Mest för att det måste komma besökare, annars vill Cafè M kanske inte att vi ska komma tillbaka. Och då blir det lite jobbigt.

För det tredje: En liten analys. (Analys betyder att plocka ner något i smådelar och sen sätta ihop det igen, fast på ett annat sätt. All thanks to Martin Wilson.)
Jag hade en läsning i tisdags med teatertexten. Och jag måste säga att det var en mycket spännande upplevelse. (Nu är det alltså upplevelsen jag ska analysera. Jag ska också gärna leta efter symbolik och dolda budskap, samt gärna försöka se det hela ur ett samhällsvetenskapligt, eknomiskt och idèhistoriskt perspektiv. Jag ska även försöka få med egna tankar och reflektioner. Thanks to Martin Wilson, Barbro Mild och Etik.)
Själva uppläsningen gick ut på att jag satt på scenen på ung/scen öst, mitt i rekvisitan för "Kladdet" (och ja, det ser precis ut precis så som man föreställer sig.) och läste ur boken för kulturrådet och östsam. Vi snackar alltså ett tiotal stockholmsmän i övre medelåldern med ölkagge och omatchande slipsar. Jag har nog aldrig varit så skraj för att läsa i hela mitt liv. (eller jo, kanske på ordkrig när publiken bestod av en högstadieklass. Fast det har var nog tusan nästan värre.)
Först diskuterades ekonomi( bifoga i analysen kanske? Nä. Jag var aldrig så haj på det där iallafall och jag tror att Martin gav upp hoppet ganska snabbt) och det bjöds på kaffe. Sen pratades det lite om olika produktioner och på så sätt leddes programmet in på mig.
Lilla jag. Ojoj, det ska tilläggas att jag var extremt kissnödig eftersom att jag hinkat i mig kaffe precis innan. Man vill ju inte somna udner själva föreställningen. Och upp på scenen klev jag.
Och jag började läsa. (Här skulle man kunna se en viss symbolik i att jag kliver upp på scenen. Jag tänker mig lite parareller till Jesu uppståndelse. Men jag tror jag tappat gnistan. För jag orkar inte.)
Och då hände något magiskt. Jag märkte att all uppmärksamhet verkligen var riktad mot mig. Inte bara "nu ska den lilla flicksnärtan läsa lite så då får vi väl vara tysta och titta" utan mer att de verkligen var berörda. Påriktigt!
När jag tittade upp såg jag ett tiotal fullvuxna, oknarkande män sitta med tårar i ögonen. Och de svalde och svalde. Och jag tror att jag tillochmed såg en underläpp darra.
Tala om wow-känsla!
Dessutom gick ett larm av mitt i texten så magin bröts lite i slutet, men det var fortfarande så häftigt.
Efteråt var alla SÅ tacksamma för att de fått höra min text och i debatten kring ungdomsteater vs. "vuxenteater" använde de sig sedan av de uttryck jag använde i min text.
Det var ju lite komiskt. Tänk er dessa i-övre-medleåldern-stockholms-män sitta och använda uttryck såsom "pirret" "något utanför" och "det nya i stegen". Det var så fint. Jag blev riktigt rörd.
Och just då, just där, slog en tanke ner mig. Ja, nästan bokstavligt talat. Men jag var kissnödig så jag satt kvar, för jag kunde knappt röra mig.
Jag skulle aldrig kunna beröra någon såhär mycket på ett poetryslam. Och jag skulle definitivt inte kunna beröra den här typen av människor. För de skulle aldrig få för sig att ens komma dit. Och om de nu ska få det skulle de bli så övetmättade alla intryck att de knappt skulle lägga märke till en liten brud som varken rimmar eller spexar särskilt mycket.
Och just då, just där insåg jag att det fantastiska inte ligger i bemötandet efteråt, utan i publikens andhämting när jag står på scenen. Vilket kändes skönt. Eftersom att jag funderat på att varför jag egtenligen tävlar. Om jag tävlar för att komma vidare eller om jag tävlar för att de andra poeterna inte ska glömma bort mig. För att de ska tycka att jag är bra.
Men jag tävlar först och främst för att komma viadre. För att lära mig, skapa lite kontakter och sedan ge mig ut i stora vida världen. Jag insåg det i tisdags. Poetry slam varar inte för evigt.
Jag älskar poetry slam innerligt. Och jag det att tacka för mycket. Men jag kommer ta mig vidare. Hoppas jag. Och när jag blir stor kommer jag vara min egen poet.
Och jag kommer beröra män i övre medelåldern.
Och jag kommer vara alldeles bedårande.
Ge mig bara några år.
Sedan jävlar.
Då blir det åka av!

(Jag vet inte riktigt vad Barbro och Martin hade sagt om den här analysen. Barbro hade antagligen gråtit när hon sett min radbrytning. Och Martin hade skrivit något cyniskt om att idèernas utveckling tydligen inte spelar någon roll i min patetiska lilla värld. Åh, vad jag saknar dem. Ge mig etik! Ge mig gymnasiet tillbaka. Ge mig intellektuell stimulans. På min nya skola har folk på sig tröjor som det står "jag lever för mina horer" på. Det är ju inte ens rätt böjningsform. Det heter HOROR pucko! HOROR!)

Love/Vilsk