Det händer så mycket just nu. Och lilla ego får aldrig vila. Jag undrar lite när jag faktiskt ska våga stnna upp och fösöka landa. Liksom titta till mig själv och säga "hörrödu, lugna ner dig bruden. Det är inte riktigt okej att ha det tempo du har nu." För jäklar vilket tempo det är. Och det är visserligen helt underbart. För tempot beror ju på läsningar och jobb och de finaste av vänner som dyker upp och hälsar på. (Idag kommer en stoerbror, och han ska ta hand om mig och vi ska dricka te. Och jag ska ta hand lite om honom med. För det har jag bestämt.)
Men jag har så lätt för att trassla bort mig själv. Jag har så innerligt lätt att bara gå på och på och på (jag undrar lite vem jag har fått det från, fast jag tror jag har mina föraningar).
Och jag är en människa med en mjuk själ. Vilket innebär att alla intryck bara åker rätt in och aldrig smälter undan, inte fören jag sätter mig ner och skriver. Fundera bara rakt ut har aldrig varit min grej. Det måste fastna på papper, annars finns det kvar. Och ja, det är väldigt bra med intryck, särskilt sådana snälla varma som ligger lite som popcorn runt hjärteroten men det blir lite mycket till slut.
I det stora hela mår jag ju faktiskt väldigtbra just nu.
För det är höst så i  i norden och vi fick nya hyllor igår. Lägenheten känns lite som en livmoder och det om något är väl ändå positivt.
Jag pratar så mycket om att se det vackra i det fula, och jag tror att jag börjar bli ganska bra på det.

Men just nu så ser jag inte så mycket alls. Det är väldigt mycket poetry slam och smkval hit och smkval dit.
Jag börjar fundera lite på vad jag egentligen vill uppnå genom att tävla. Det känns som om att ordkrig lämnade lite av ett sår i mig, jag vet inte riktigt hur än. Men som om att jag vaknade lite. Och det finns så mycket med tävlandet som jag inte tycker om. Jag tycker inte om nervositeten, jag tycker inte om prestigen och jag tycker inte om erkännendet av andra.
Faktiskt. Särskilt inte när definitionen av mig eller hur bra jag är ligger i hur andra värderar mig. Jag tänker inte så mycket på själva poängsättningen, och jag tänker inte så mycket på publiken.
Men jag tycker om att träffa de andra poeterna, för de är fina, och jag tycker om känslan, spänningen innan första klivet upp på scenen, spraket i luften innan första ordet.
Är det hela omgivningen som bidrar till den magin eller är det faktumet att jag står på en scen.
Ligger explosionerna mottagandet jag får när jag kliver av eller i andhämtningen hos publiken när jag står framför dem?
Jag vet inte riktigt och det är det där inte riktigt som oroar mig.
Jag fick ett råd en gång, att bara tävla i fyra år. Att inte fastna och att absolut inte se på mig själv genom tävlingen. Och jag tror att det är det jag gör lite.
Jag är inte poet längre, jag är poetryslammare. Och det känns faktiskt ganska sorgligt.
Misstolka mig inte, jag tycker att poetryslam är en fantastisk rörelse och jag har det som ett popcorn vid hjärtat.
Men var har jag mig?

Gha, lite för mycket ytlig ingående reflektion här känner jag.
Vi ska inte komma in på De Stora Frågorna.
Då blir jag aldrig klar. Och nu börjar min biologi.
Så adjö.
Och kärlek till nästa gång.
/V