Förra fredagen ärades jag med ett besök av emme a.k.a stormhatt. Det var fest med tema tonårsperiod. Vi tog det hela på djupaste allvar. Så det var Gothtårar, stormhatt i papp och snippsnapp hål i grenen för hela slanten. Allt jag har att säga såhär i efterhanfd är att: Mamma, jag förlåter dig, jag visste inte mitt eget bästa.

Och nu, lite underhållning:


Lunarstormposerna.
På bilden ser vi: Valomössan, gothtårarna, den svarta ögonskuggan som fungerar som rouge, det röda läppsiftet, den lila palestinasjalen och ett stort mått självdistans. Till skillnad från förr.


Nedan följer ett urval av de bilder som togs under kvällen. Jag skippar de fyndiga bildtexterna. Jag tycker verkligen att de talar
för sig själva.











Jag tycker himla mycket om min klass alltså.

Och jag tycker väldigt mycket om mig själv som femtonåring. Jag förlåter henne för allt. Fast kanske inte för gothtårarna. Det är fan i mig en synd som inte går att förlåta. Nästan.

Ciao!

Den här texten tillägnas de i min närhet som är sjuka eller har varit det. Med mycket mycket kärlek.

Tal till en sjuk

Du brukade ha ögon

Du brukade ha händer

Du brukade inte ha ont

Du brukade kunna känna smaker

Du brukade se färg

Du brukade inte lukta plast

Jag brukade bygga bo i dig

Du brukade orka med det

Du brukade inte ha ont

Du brukade ha leder

Dina händer brukade inte smälta

Du brukade inte lukta plast

Du brukade höra färger

Du brukade resa dig

Du brukade inte bestå av plast

Du brukade kunna svälja

Du brukade ha färg

Du brukade inte skaka

Du brukade ha dofter

Du brukade se mönster

Du brukade inte lukta plast

Du borde inte ha ont

Du borde kunna andas

Du borde överleva det här

Du borde ha händer

Du borde inte ha ont

Det brukar börja om

Det slutar inte här

Du luktar inte längre plast

 

Årets bästa julkalender:

julmysteriet.blogg.se

Fridhem rules!
GO! GO! GO!