Den där känslan som kryper och benen som går vart vill och knäna som darrar. Idag är en rastlösdag. Idag är en sån dag som inte finns, jag inte finns och jag längtar mest efter en annan dag. Kanske imorgon eller så.
Hela veckan har varit lite sådan. Och en del av mig kan verkligen inte förstå varför. Jag har varit två vändor i stockholm, läst poesi, lekt med vänner och verkligen försökt plugga. Men ingenting vill sig.
Jag försöker klappa mig själv på huvudet och säga att det är okej. Att den här veckan kunde vara så mycket längre och så mycket värre förr i tiden. Och att alla inte alltid är produktiva, kreativa och jävligt duktiga hela tiden.
Men jag lyssnar nog inte riktigt. För knäna darrar ändå.
Jag tänker att det kan ha något med rutiner att göra. Något med duktighetssjukan och lite rädsla.
Det är så mycket som har snurrat ett helt varv på senaste tiden och jag har inte riktigt hängt med. Jag försöker verkligen fokusera på poesin och det stora i att läsa på riksteaterfestivaldagarna, det sjukt häftiga att få kicka på dramtiska institutet och det fanastiska i att jag ska läsa med Grioa och Lasse Fabel (vilket det ser ut som om att jag ska göra, den 3:e december, skylten, Linköping, 19.00. Be there!) (Snygg smygreklam där)
Och jag försöker verkligen fokusera på skrivandet, på allt det vackra, på vännerna, V, lillebroren. Men ibland är jag inte så bra på sånt. Jag förstår inte varför den här veckan blev en sån där vecka. En sån vecka när jag gömmer mig under täcket och inte tar tag i mig.
För den här veckan har på pappret varit den bästa på länge. Jag har fått fler bokningar (18 november, pressrealse för "möte med publiken" Ung scen öst. linköping, 11.00, 22 november, Göteborgs stadsbibliotek, 19.00 och 3:e december) och jag har lyckats skriva. Inget långt, inget sammanhängande, men något.
Kanske att det är reflektionen som saknas. Dagboken och kalendern. Känslan av att vara mitt i nu, nu, NU. Jag känner ju igen mönstret. Jag vet vad som kommer hända sen. och snart borde det vända. Först är det en liten bit till neråt. Först blir det ligga i sängen, lyssna på Pink Floyd "wish you where here" och kedjerökanda (nej, inte i sängen). Men sen vänder det.  Det gör det alltid.
Jag måste påminna mig själv om det.
Ingen kan vara duktig jämt. Och ingen orkar hänga med alltid.
Och jag håller på att läsa "Lolita". Jävligt dum idè faktiskt. Inget man läser för att komma bort. Det är något man läser som ett slag i ansiktet. Som illamående i magen. Men den är ändå bra. Jag tar den i små etapper. Och när den är färdig kommer jag vara glad att jag läste den.
Och jag ska snart sova lite.
Sen blir det bra.
Sen vänder det, sen vänder det alltid.