Nu är jag hemma igen. På svensk mark, genomborrad av kyla. Jag har varit i indien. såhär efteråt, när allting återgått till det normala och jag sitter som vanligt i köket och dricker kaffe samtidigt som jag lyssnar på Ani di franco är det lite svårt att förstå. Men jag var där, mitt i lukterna, trafiken, färgerna, värmen som bränner mot huden. Hur ska jag någonsin kunna förklara allt? Det var storslaget. Jag tror att jag skrev det i det första inlägget från indien, att jag ville hitta andra ord än de vanliga att beskriva allt med. Men det går inte, för det är precis så.
Och alla människor jag träffat. Alla historier och alla mål. Jags ka också börja sträva efter något på det sättet, jag ska också vara nöjd när jag kommer fram. Indien är precis som man tror, första dagen när vi satt i taxin från Trivandrum till Varkala sa jag "Ta ner ner det här, allt måsta vara kulisser, visa mig det riktiga indien." Men det var inga kulisser. Det var ett myller. Indien är också allt som man inte tror. Och jag inser efter att ha frågat mig fram, mött främmande människors blickar och blivit inbjudna i deras hus, att jag har så mycket att lära. Så otroligt mycket att förstå. Det var många slag i ansiktet under resan. Det var många fallgropar och snaror. Det är så lite jag vet om världen.
Jag har en bild i huvudet av vägen till Kojin, staden uppe i bergen. Vägen som hela tiden går rakt fram och husen som byter av varandra. Nya städer utan att den gamla slutat. samma färger och samma sol. Jag var så förvirrad. Hur skulle jag någonsin kunna överleva på en sån plats?
Ibland skämdes jag. Över att vara västerlänning, över att vara vit, över min kultur, över mina pengar, över att jag var kvinna men ändå kunde röra mig fritt, över att jag gick i deras tempel, över att jag fotograferade, över att jag inte förstod deras språk, över att jag betraktade allt som exotiskt.
Som sagt, jag har så mycket att lära.
Men ibland så var det totalt sprudlande lycka.
När jag träffade människor som hade gnistan i ögonen, när såg saker jag aldrig kommer få se igen, när jag tappade andan för att allt var så vackert, när jag lekte med barnen hos den tibetanska doktorn, när människor sken upp över att jag frågade om deras bakgrund, när jag insåg att jag faktiskt var i indien och att jag fått möjligheten.
Som jag skrivit tidigare så finns det så många intryck att jag nog aldrig kommer kunna smälta alla, eller ens orka reflektera över dem. Jag försökte skriva under tiden jag var där, men det var liksom alldeles för stort. Lite som när människor frågar nu hur det var och det enda jag kan komma på att svara är "fantastiskt."
Det var ju det.
Så vi börjar där. Indien var alldeles fantastiskt.
Sen kommer det kanske mer efterhand.

All love
/V