Det är faktiskt vår snart. Fast fortfarande håller staden andan lite grann. Som att stå på högsta och tänka "vågar jag hoppa? vågar jag hoppa?". Människor ser fortfarande lite sura ut som för säkerhets skull, fortfarande tjocka vantar och stora jackor. Fast igår kände jag den, våren. Jag gick i berga vid det där vattnet som ser lite ut som djungel tillsammans med Goodwill och V och plötsligt kände jag den. Som ett slag i magen. Så jag tog lite kort. Bara för att vara säker på att känslan skulle stanna kvar.








Visst känner man den? Eller jag gör det iallafall. Liksom hur luften inte är lika blöt längre och hur man inte längre fryser enda innanför musklerna. solen behöver inte ens lysa, det finns liksom bara där.
Ni vet hur våren känns? hur armarna liksom blir trötta av värmen och hur det sitter en liten gnista inuti bröstet som bara är glad och nästan lite kaxig. Hur håret blir trassligt av vinden som blåser, för man har ingen mössa på sig längre och fingrarna blir nästan lite frusna men man tar inte på sig vantar. Och snart kan man sitta på marken och röka en cigarett medan man väntar på bussen och när man kommer in innanför dörren ser man nästan inget för ögonen har vant sig vid solen som nästan spräcker pupillerna.
Ni vet hur det känns?

Den känslan tog jag med mig hem igår.


Och ibland
är man bara glad.