Tävlingsbidrag nummer 6

(Även denna tror jag kommer sållas bort. Jag har tävlat med den till leda, och man har väl någon slags värdighet.)

Gardell

Jag såg Jonas Gardell gå över gatan
det var -95 tror jag.
Han sneddade över gatan och allt slask frös till is.
Jag var sex år.
och jag såg snöklumparna som fastnat under bilarnas stänkskärmar förvandlas till diamanter.
Jag var sex år och olyckligt kär i Niklas på min lekskola.
Han var tillsammans med min bästis, de höll varandra i handen och jag var mycket olycklig.

Jag var sex år och det här var långt innan jag visste något om bakfylleångest, BUP,
multinationella företag eller fick stryk för att jag lyssnade på Hanson.

Jag hade fått en ny bävernylonoverall som gick i blått och grönt.
Tyget var fortfarande blankt och jag minns att jag satt på knä i en snödriva när jag såg honom.
Antagligen åt jag snö för det är sånt barn gör
antagligen var jag alldeles lycklig och normal
för det är så jag vill minnas det.

Snön knarrade under mina knän, han gick över gatan och allt frös till is.
Jag tror bestämt att det var 1995.
Tio år senare skulle jag få tabletter till maten och hjälpa tjejen i rummet bredvid att klippa sig lugg
Tio år senare skulle min pappa flytta till Thailand
och köpa kor för sina pengar och jag skulle vara allt annat än fri.

Men just då var jag sex år och jag var kanske inte fri
men jag hade åtminstone en ny bävernylon och en bästis
och det är mer än de flesta.

Innan min första dag på lekis lärde min mamma mig att
tuff
tuff det är man när man inte är som alla andra.
Så därför var mitt bidrag till vår klassträdgård en kaktus.
Min pappa lärde mig inget förutom att man inte ska slå för hårt i köksluckor.
De går sönder då.

Det hade precis börjat skymma när han kom och allt frös till is.
Plötsligt förvandlades snön som  jag antagligen åt till vassa små kristaller som stack mig på tungan
och skar in i mitt tandkött.
Och jag började blöda.
Jag spottade blod och precis då vände han sig om och såg på mig.
Granskade mig och jag förstod att han såg rakt in i mig,
rakt in i mitt sexåriga hjärta
Och jag blev så jävla rädd.
Jag blev så jävla förbannat skiträdd.
Jag reste mig upp och sprang
sprang allt vad min ben bar
halkade nerför backen ner mot vår port.
Med svetten kliandes i nacken och pulsen hårt bultande sprang jag ändå in i mitt rum
och gömde mig under täcket.
Med bävernylon och allt.
Där låg jag tills min mamma hittade mig flera timmar senare
febrig och panikslagen.

Det är först nu, flera år senare som jag insett
att det var Gardell jag såg den där vinterkvällen 1995 när allt frös till is.
Men om någon frågar
var jag där när allting hände
om någon frågar
vågade jag stanna kvar
om någon frågar
var jag aldrig rädd
Jag var aldrig någonsin rädd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0