Jag har gått runt och tänkt på en sak i en massa dagar. Det är egentligen världens fånigaste grej men någonstans i mig skaver det och jag vet inte hur jag ska kunna släppa det. Det är det här med namn. Som de flesta av er antagligen vet har jag två namn. Det ena är Vilska. Det andra har varit hemligt för nya människor i evigheter. Jag har länge inte tyckt om mitt andra namn för att jag förknippat det med en massa dåliga saker som jag inte vill bli förknippad med. Vilska är den person jag vill vara. Jag kallar mig Vilska när jag läser poesi,när jag åker på festival, när jag skriver och  när jag träffar nya människor i allmänhet. Vilska är allt jag är stolt över och på något sätt har det andra namnet fått symbolisera allt jag skäms över. Allt jag vill gå vidare från, allt jag inte vill kännas vid. (det här är något jävligt dumt för mitt andra namn fick jag med kärlek och jag borde bära det med kärlek men det har varit lite komplicerat.) Mina två namn har också skapat en del förvirring när gamla vänenr träffar nya vänner och jag måste förklara varför vissa känner mig som Vilska och vissa som något annat. Den förklaringen har alltid inneburit att allt det där jag inte vill kännas vid dragits upp till ytan i små doser, det är svårt att få människor att förstå att trots de känner till mitt gamla namn så vill jag inte bli kallad det. Särskilt inom poesivärlden har detta varit väldigt viktigt. Jag vill vara Vilska, hon är jävligt stolt och fruktansvärt bra, i alla avseenden. Jag har varit så nitisk gällande användandet av mitt gamla namn att jag nästan sagt upp kontakten med personer som med flit kallat mig vid mitt gamla namn.

Som ni kanske förstår har hela namngrejen nästan gått till överdrift. Och det som från början skulle göra saker okoplicerade har bara gjort allting mer komplicerat. På senaste tiden har jag börjat fundera på varför det spelar så stor roll vad jag blir kallad, spelar det ens stor roll? På ett sätt ja, absolut, Vilska har blivit mitt trademark. Människor kommer ihåg namnet och de förknippar det med poetissan, och det tycker jag om. Och på ett sätt nej, det spelar väl ingen jäkla roll, jag är mer okej än någonsin med allt var jag är och har varit så då borde ett sketet litet namn inte göra någon skillnad. Jag vill inte fly längre och jag bär ingen skam. Därför borde jag kunna kalla mig vid mitt gamla namn med stolthet. Men det tar emot. Det tar emot på så sätt att det gamla namnet innebär att Vilska får ett förflutet. Jag är okej med att mitt gamla namn har ett förflutet, men inte riktigt med att Vilska har det. Men det är väl sånt jag måste lära mig helt enkelt.

Sen kommer nästa stora fråga; är jag redo att tillåta mig själv att gå upp på scenen bärandes mitt gamla namn? Vill jag tillåta henne att ta del av den världen. Ska jag låta Vilska lämna plats åt det gamla? För det handlar om så mycket mer än namn,. vilket jag tror att ni vid det här laget förstått.

Och det är nu vi kommer till pudelns kärna, själva problematiken. Som jag tidigare nämnde har jag alltid använt namnet Vilska och sammanhang som på ett eller annat sätt har med mitt skrivande att göra. Alltid. Människor som är intresserade av min poesi är intresserade av Vilska. Men, i marknadsföringen gällande pjäsen har namnet Vilska fallit bort och fått lämna plats åt mitt gamla namn. Under presskonferensen i fredags delades det ut broschyrer där varje teaterakt under sommaren fått en egen plats. Det var jättefint. Bortsett från att under rubriken "dramatiker" stod det Amanda Lindgren. Inte Vilska. Amanda. Någonstans i donandet med broschyren glömdes det bort att jag skriver som Vilska och plötsligt tvingades Amanda fram i ljuset. Och nu kan jag liksom inte gå in och ändra det, och det känns extremt barnsligt att börja tjata om att jag faktiskt vill bli kallad Vilska. Om man bortser från komplikationen i att allt jag tidigare publicerat har blivit publicerat i namnet Vilska och att det kan bli rörigt att jag nu gör det i namnet Amanda så finns det något mer. Det där känslomässiga, det där oj nu tog jag steget och lät Amanda kliva upp på scenen utan att jag egentligen valt det. Och det är fruktansvärt läskigt att bara släppa taget. Någonstans i mig finns det ett obehag i att låta Amanda träda in i min skrivarvärld. Det är ju Vilskas plats, hennes forum. Men nu kan jag ju inte göra så mycket åt det. Kanske är det dags att lämna Vilska lite bakom. Inte som att förneka henne eller låta henne försvinna. Utan mer som att låta henne lämna plats åt Amanda. Det kanske inte spelar så stor roll. Jag vet att allt det här låter ganska löjligt, men det är ett stort steg. Och jag är någonstans mitt i det. Jag har gjort en kompromiss med mig själv så just nu är jag Vilska Lindgren Poet och Amanda Lindgren Dramatiker. Vi börjar där.

Så från och med nu är det inte bara Vilska man ska hålla koll på, det är Amanda också. Eller det räcker om man håller koll på mig, jag är lika mycket både och. Och en dag är det kanske Amanda som klicer upp på scenen, men det är nog en bit kvar. Vi börjar med dramtiken. Så låt mig presentera mig, Amanda Lindgren, dramatiker.