Att sitta och slösurfa medan Den stora KÄRLEKEN diskar ger faktiskt mycket inspiration. Norrländska skogen gör det också. Och att resa och att bara för en stund byta miljö. Att befinna sig i en miljö som kretsar kring skapande ger också inspiration. Jag befinner mig med andra ord i ett sammanhand som inspirerar. Det är sjukt när man tänker på det. Jag minns hur jag slet förra året. Ena studen hetsplugga och bli klar med gymnasiet och därmed skapa ett livsverk och andra stunden slita mitt hår för att få ihop något som kunde liknas vid en pjäs. Även det ett livsverk. Jag minns med klumpar i bröstet hur jag desperat försökte få ihop vänner, familj, förhållande, jobb, skola, kreativitet och arrangerande till ett stort fungerande sammanhang. Och nu är jag mitt i det. Fridhem har gett mig möjligheten att bara skriva. Fridhem har gett mig ett sammanhang som innebär att mitt nav verkligen får stå i centrum. För skrivandet är mitt nav. Jag är framförallt storasyster och poet. Det är nog allt jag är. Jag trivs så bra med det. Tyvärr har väl storasysterbiten förfallit lite eftersom att jag numera befinner mig ungeför 40 mil ifrån lillebroren, men jag tänker att vi överlever det med.

Det är så svårt att uppskatta något när man befinner sig mitt i det. Jag har vetat om att Fridhem är Den Stora Drömmen, men jag har inte riktigt känt det. Men nu, 140 mil därifrån, någonstans i Umeå inser att att fan! jag har ett år (kanske två) som finns till bara för att jag ska kunna skriva. Det är en helt brutalt lyxig insikt. Jag gillar det. Nu ska jag duscha, sen jäklar, se blir det skriva av!