Ditt kök 090830

 

Om vi talar tillräckligt lågt så kanske ingen hör oss.

Vi har placerat stolarna lagom långt ifrån varandra.

Vi sträcker ut våra händer men når inte.

Det är så mycket vi vill förstå

Varandra

Oss själva

Världen

 

Varför gjorde den såhär, frågar du.

Varför gjorde vad?,svarar jag och sträcker ut handen för att röra vid dig men misslyckas.

Världen, samvetet alltet, svarar du.

Du viskar och jag hör knappt vad du säger

Det är säkrast så.

Som safetyboxar stänger vi in våra röster

inget avslöjande får sippra ut

Det är så mycket vi vill förstå

Skulden

Skammen

Alltet

 

Jag saknar dig säger jag.

Du fattas mig och jag saknar att höra din röst.

Jag saknar doften av kaffe

Och jag saknar dina händers rörelser

Du svarar att jag är galen, du sitter ju precis framför mig.

Kom då närmre, svarar jag

Sen tittar du på mig och fortsätter:

Det är ditt fel i vilket fall, det är du som går din väg, det är du som sänker rösten och det är du som

drar mig genom smuts.

Smutsen är min egen svarar jag,

så förlåt mig.

Förlåt för min tystnad.

 

Måste vi lära oss mycket? frågar jag.

Det enda som du är behöver lära dig är att stanna kvar, svarar du.

Ljudet från stolen när jag skjuter mig själv bakåt ekar mellan väggarna

Som slag

I dig

I mig

Jag reser mig

Förlåt för min tystnad

 

Jag tror skam är ett relativt begrepp

Jag tror att jag själv väljer när jag ska skämmas

Och jag tror att skuld är något vi alla bär med oss.

 

Så jag går.

Men innan jag lämnar rummet böjer jag mig ner och samlar ihop alla smuts i hörnen.

Jag tar den med mig och jag väjler min skam.

Smuts är något som jag åtminstone kan hantera.

Smuts är något jag kan förstå.

Och med händerna fyllda av det lämnar jag dig.

Och bakom

Ekot av skrapande stolar.