Om hemstaden
Om hemstaden.
Bussresan tar trettio minuter
Utanför finns bara åkrar, kanske en bit himmel om man har tur.
Några skarpa högersvängar, busstoppet ”rökhålet”
Och sedan storstaden
Staden har ingen direkt siluett, istället en strålkastare från Harrys som pekar rakt upp
Som om den sökte liv på andra planeter
Något annat än de nertrampade trottoarerna
Något annat än de hållhakar som binder oss fast vid jorden
Domkyrkoparken, trådgårdsföreningen, Bosses glassbar, elsas hus
Ung scen öst, yngves cafè, 55an, stångån, tinnerbäcken
Vi har vuxit upp här, osedda men ändå genomskådade
All tonårstid med armarna knottriga av kyla
All tonårstid i väntan på vuxentid
Det fanns en redan given mall att fylla i
Det fanns en redan given mall att leva ut
Ett lexikon för kommunikation med människor av samma sort
Jag klarade aldrig av det
Jag sprang alltid med andan i halsen och fickorna skramlandes av växel
Tinnerbäckens vatten var alltid för kallt
55ans öl för dyr, Bosses glass för söt och domkyrkoparken för smutsig
Det fanns ingen plats att sitta på
All mark var redan täckt av tidigare generationers skräp
Linköping är en stad som stannat i tiden
Och jag föddes lite för sent
Linköping är en stad som redan skapat sig själv färdigt
Bryr sig därför inte om att skapa sina invånare
Bara de genomresande, de som inte tänker slå rot
De som lyfter sina huvuden mot frimurarnas byggnader och utbrister ett ååh...
Att växa upp i Linköping att stå i klunga och lyssna på kråkornas dödskrik
Ett förinspelat band som spelas upp för att skrämma bort det levande
Det är att stå där fram tills stycket där bandet börjar hacka
Det är att inse att man själv hakat upp sig
Därför säger man hejdå
Förlåter Linköping för allt som är ogjort
Sedan, bussen hem
Det tar trettio minuter
så sant så sant! och så vackert..