Jag har precis kommit hem från ett besök hos en nyinflyttad vän i malmö. Och jag inser bara mer och mer att shit, här vill jag ju bo! Luften är så lätt att andas där. Planen är ju att starta ett skrivarkollektiv (plus mikaela) nästa termin med några från klassen som också ska gå tvåan. Så drömmen är nära (Hör du det femtonåriga jag? snart bor du i malmö, precis som du drömmer om. Snart är vi där). Det är grym känsla. Den ska jag spara. Men nu, ytterligare en dikt ur sviten. Denna gång på temat händer.

Lederna

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder

 

Små små stjärnor spränger fram ur knäna, armbågarna, fingrarna

 

Som på tecknad film

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder men mitt hjärta står stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Jag ligger raklång på golvet och tänker på döden

 

Lederna fortsätter splittras men jag ligger bara stilla

 

Stjärnorna skjuter rakt ut ur mina knän

 

Jag försöker böja tårna

 

De går i tusen bitar

 

Jag försöker rulla axlarna

 

De faller sönder

 

Jag ligger stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Det forsar ut ur alla sargade leder

 

Tillsammans med de små små stjärnorna av smärta

 

Jag spärrar upp ögonen och väntar

 

Förr eller senare går även den här stormen över