Skuld (ny novell! OMG!)

När hon böjde sig ner efter schampoflaskan svartnade det för ögonen.  Hon hade nog trots allt tagit i lite för mycket idag. Hon hade verkligen försökt att inte forcera de sista 50 metrarna men tydligen hade försöket misslyckats. Hon famlade efter den kaklade väggen och stod framåtlutad några sekunder och försökte samla tankarna. Det gick inget vidare. Istället rätade hon på sig och passade på att fiska med sig scahmpoflaskan på vägen upp. Hon klickade ut lite schampo i handflatan och vred upp värme ytterligare ett snäpp, mödosamt lyfte hon armarna och började massera in schampot samtidigt som hon försökte slappna av. Vilket inte heller gick något vidare. Frustrerad slog hon handen mot väggen och pressade fram ett ”Fan!”. Egentligen hade hon velat skrika rakt ut, sparka schampot åt helvete och falla i gråt. Men eftersom att hon befann sig i det lokala simhallens duschrum lät hon bli. Tillochmed hon kunde i sin enfald förstå att ett sådant reaseriutbrott skulle orsaka skvaller.

 

Folk i den här stan snackade, det visste hon. Hon var mycket väl medveten om just detta, minsta lilla grej och folk blev galna som hyenor. ”Herregud” tänkte hon, ”i den här stan ringer lokaltidingen på dörren om man skiter två gånger på en dag”. Det var hennes mors ord men de stämde mycket väl. Hon visste att skvaller var det som höll människorna i stan vid liv, hon var ju en av dem. De behövde nytt purfärskt skvaller lika mycket som regelbudna måltider och sömn. Hon var inte bättre själv, men trots detta hade hon glömt bort allt vad hon  visste kvällen innan och gjort vad man skulle kunna kalla ett litet snedsteg. Eller, litet vore en underdrift. Hon hade gjort en total jävla skitvurpa och det handlade bara om timmar innan djungeltrumman skulle slå och hon skulle behöva sätta sig mittemot sin pojkvän sedan tre år och inleda ett samtal med den utnötta meningen ”Du...vi behöver prata” och sen skulle han se på henne med avsmak, säga att han aldrig mer ville prata med henne, fråga hur hon kunde göra så, be om nyckeln till lägenheten, kasta ut henne, bannlysa henne ur landet, kalla henne hora, ringa sin mamma och sen skulle allt vara förstört. Hon var övertygad om att det var så det skulle sluta. Om inte djungeltrumman skulle hinna före henne. Då skulle hon komma hem, han sitta vid köksbordet, hennes väska stå vid dörren och han skulle inte ens se på henne. Hon skulle ta sin väska och gå och allt skulle vara förstört. Hur det än blev, blev det katastrof. Hon slog handen i väggen en gång till och kände hur skuldrorna drog ihop sig.

 

Hon vred upp  varmvattnet ännu en grad, tog ett djupt andetag och istället för att sortera tankarna så försökte hon blockera dem. Varje gång en bild av gårdagen blixtrade förbi i hennes medvetande skrek hon ”NEJ!” högt inom sig och började desperat tänka på något annat. Tvättider, räkningar, veckodagar, vadsomhelst. ”6-10, 10-16, 16-22, 6-10, 10-16, 16-22” Hon höll andan. ”500 till telia, tre och fem till hyran, ett och tre till buss. 500 till telia, tre och fem till hyran och ett och tre till buss” Hon andades ut. ”Idag är det lördag, imorgon är det söndag, sen börjar det om igen. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag...” En bild av gårdagen for förbi innanför pannbenet och hela hennes inre skrek ”NEJ!”.  Betsämt stängde hon av duschen och stegade fram till sin handduk. Torka sig, klä på sig, åka hem. Sätta sig vid köksbordet ”Du...vi behöver prata”. Hon klarade inte av det. Hennes mage knöt ihop sig till en hård liten knut och hon kände hur skulderbladen nu nästan nuddade varandra. Hon klarade inte av att åka hem, inte än. Var bara tvungen att andas lite först, samla tankarna, hitta orden, dö, bli en ny människa. Hon hängde tillbaka handduken på kroken hon tagit den ifrån och bestämde sig för att basta lite. Visserligen hade hon precis duschat men hon behövde göra något, vadsomhelst utom att åka hem. Så bastu fick det bli.



Inne i bastun var värmen nästintill outhärdlig. ”Perfekt” tänkte hon och klämde sig ner mellan Siv från charken på Konsum och Britt, hennes gamla förskolelärare som hon knappt hälsat på sedan hon gick ut sexårs, det var ju ett ganska bra tag sen nu. Siv fick en igenkännande nickning medan Britt möttes av ignorans, hon orkade inte med hela ”Nämen hej, vad gör du? På universitet säger du, Psykolog, oj då, sex år alltså? Tar du studielån? Men usch, ja det är inte lätt att vara student nuförtiden” Istället stirrade hon stint rakt fram tills ögonen torkade och började tåras. Då knep hon ihop dem med full kraft och började slå på sin själv inombords. ”Dumma, dumma, dumma du. Dumma idiotiska lilla du, var det verkligen värt det? Va!? På en toalett, på en fucking jävla äcklig sunk toalett. Dumma, dumma du!”  Hon knöt sina händer och slog dem mot låren. Både Siv och Britt tittade på henne. Hon orkade inte bry sig. Varför skulle de bry sig för? Varför skulle någon i den här gudförgätna hålan bry sig över huvudtaget? Plötsligt kände hon hur en stor trötthet sköljde över henne. Hon orkade inte med det här, hon orkade inte med känslan av att ständigt vara bevakad, allt skvaller och alla sneglande analyserande blickar stod henne upp i halsen. Vad hon gjorde och inte gjorde var hennes ensak, om hon ville följa med en okänd kille in på toaletten på Royale så skulle hon väl kunna göra det utan att vakna med en klump i halsen. Hon var ung, om hon ville expriemtera skulle väl hon ändå kunna göra det utan att någon, inklusive hennes pojkvän, lade sig i. ”Precis!” tänkte hon stolt och reste sig och gick ur bastun. Tog ytterligare en dusch, snabbare denna gång, torkade sig noggrant och gick ut i omklädningrummet. Hela tiden rabblade hon mantrat ”Jag gör väl vad jag vill, jag gör väl vad jag vill” hysteriskt för sig själv.

 

Hon öppnade sitt skåp med nyckeln som hon fäst med ett gummiband runt handleden. Bandet hade suttit lite för hårt och lämnade ett rött streck efter sig. Förundrad tittade hon på det. Det såg nästan ut som ett skärsår. Kanske att någon just nu gick förbi, såg hennes arm och tänkte ”stackars flicka, hon kan inte må så bra.” Och det gjorde hon inte heller. Just nu mådde hon piss faktiskt. Inte bara för det som hände igår, utan i allmänhet. Det hade varit stressigt skolan de senaste veckorna, hon hade fått IG på en tenta och hon hade sovit oroligt. ”Egentligen var det inte så konstigt att det som hände hände”  tänkte hon. ”Egentligen så var det nog bara ett uttryck för något annat, stress kanske”. Eller så kanske deras förhållande inte var så bra som de trott, hon kanske kände sig förtryckt, eller förbisedd. Den stora tröttheten byttes ut mot ömhet, både inför henne själv och pojkvännen. Såklart att det som hände hände, det var omständigheterna som tvingat fram det. Omständigheterna och alkoholen. Hon skulle åka hem och förklara för honom, han skulle förstå, de skulle gråta ut ihop och sen skulle allt bli bra. Hon visste det, nu när tanken slog henne insåg hon att hon vetat det hela tiden.

 

Lättad plockade hon ut sina kläder ur skåpet. Det var nästan så hon fick lust att sjunga lite. Hon hade åkt direkt från Madde, som hon sovit hos, till gymmet och därför hade hon fått låna en uppsättning kläder. Gårdagens festblåsa kändes liksom inte så passande i dagsljus, så därför fick hon rota runt en del innan hon hittade alla plagg. Hon plockade ut kläderna en efter ur ICAkassen som hon stoppat ner dem i och fick upp kjolen från gårdagens utstyrsel. Det var en snygg kjol, riktigt snygg, bortsett från en obscen vit fläck uppe vid linningen. Hon kände hur ömheten försvann. Hon kände hur verkligheten knockade henne totalt, hur en sten bildades i bröstet och hur skuldrorna som börjat slappna av återigen spände sig. Sperma. Klart som fan det var sperma på kjolen, han hade ju dragit ur. Hur skulle hon kunna komma hem med en spermafläckad kjol och vänta sig förståelse? Skulle de prata om saken, bli sams och sedan slänga kjolen i tvätten i väntan på nästa tvättid? Det skulle aldrig gå. Hon satte sig naken ner på bänken framför skåpen. Begravde händerna i ansiktet och började gråta.

 

 

Hon satt där ett ganska bra tag. Hon hann torka och hennes hår hann förvandlas till ett statiskt kråkbo. Hennes pojkvän tyckte hon var otroligt söt när hon lät håret torka utan att borsta ut det. Hennes världens finaste pojke som brukade ligga och trassla in sina fingrar i hennes hår innan de skulle somna. Hennes världens finaste pojke som senast igår sa att karman var på hans sida eftersom att han träffat just henne, världens bästa. ”Han skulle bara veta.” Tänkte hon bittert ”Att karma är påväg att ge honom en rejäl jävla käftsmäll.” Hon var ett svin, det var den hårda sanningen. Ett äckligt litet svin och nu var hon tvungen att åka hem och ta sitt straff. Hon skulle åka hem, sätta sig mitt emot honom, säga ”Du...vi måste prata”  och erkänna precis vad hon hade gjort, utan försköningar. Hon skulle berätta exakt hur hon dansat med en kille, naffsat honom i örat, kysst honom på halsen, kysst honom på munnen och bokstavligt talat släpat med honom in på toaletten. Därefter skulle hon erbjuda honom nyckeln till deras lägenhet, ringa sin mamma och höra om hon kunde sova där och sen skulle hon åka därifrån. Det skulle göra ont, men hon skulle förtjäna det. Hon skulle gråta men det skulle inte vara synd om henne. Hon tog på sig sina kläder, snörde på sig skorna och stängde jackan. Då ringde telefonen. Efter lite fumlande fick fram den och hon såg att det var hennes pojkvän som ringde. Hon klickade bort honom men han ringde igen. Hon klickade en gång till. Han fortsatte ringa. Antagligen var han orolig eftersom att hon inte kommit hem nu på morgonen. Han skulle bara veta. Hon klickade ytterligare en gång och han ringde igen. Hon svarade.

 

”Hej.”

 

”Hej baby, vart är du? Jag blev lite orolig när du inte svarade.”

 

”Nej, jag...jag drog direkt till simhallen när jag vaknat. Det är så segt att gå omkring och sunka när man är bakfull.”

 

”Det är sant. Men du, är du påväg hem nu eller?”

 

”Ja, jag är precis påväg att gå. Vill du att jag ska handla något på vägen hem?”

 

”Jag vet inte. Men du, jag tänkte att det är bättre att du hör det från mig först, du vet ju hur folk i den här stan snackar. Vi måste prata...”

 

Hon klickade honom och kände hur marken gungade till under hennes fötter.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0