NY NOVELL HURRA!

Här kommer en ny novell och denna gång är jag faktiskt riktigt nöjd. Eller snarare så att jag inte vill kräkas på den eller jag har lust att jobba mer med den sen. Jag har lämnat in den tilol textsamtal idag så vi får se vad mina klasskamrater tycker på måndag. Hoppas ni tycker om den iallafall. Kram

 

Natten då Ove svek Signe för sista gången var något han lärt sig leva med, ungefär som man lär sig leva med en klåda. Han bar alltid med sig hennes blick, hennes händer som kraffsade längs med golvlisterna. Han hade vant sig vid bilderna, nästintill tagit med förgiva. De hade skvalpat längst bak i hans medvetande. Fram tills nu. Plötsligt hade den natten gjort sig påmind och krävt plats i allt han gjorde. Hela hans liv hade kommit att cirkulera kring den sista natten med Signe. En dag hade han vaknat upp och insett att hans tid var slut. Han hade levt hela sitt liv som att han hade all tid i världen. Gått vidare utan att reflektera, tänkt att de problem som uppstod kunde han lösa senare. Men nu hade han nått den punkt då inget senare fanns. Rent kroppsligt hade han kanske 15, 20 år kvar att leva men själsligt att han kommit fram till sitt dödsdatum. Minnet av Signe och alla andra han svikit under sitt liv hade börjat plåga honom något oerhört. Han var inte dummare än att han förstod att det ingte gick att gottgöra nu, de flesta av de människor han kände i skuld inför var försvunna eller döda sen länge. Men han tänkte inte låta någon annan göra om de misstag han gjort. Det var därför han börjat umgås med Ludwig.

 

 

Ludwig var en femårig pojke som bodde med sin mamma och pappa i lägenheten bredvid hans. Pojken hade börjat komma på beök under eftermiddagarna och Ove tog tillfället i akt och började lära pojken om etik och moral. Föräldrarna jobbade mycket och såg inget fel i att deras son sprang över till den trevliga grannen så därför blev lektionstillfällena många. Han hade börjat försiktigt med att fråga Ludwig om hur han tyckte att en bra vän skulle vara och hur man är när man är snäll mot någon. Därifrån hade anvancerat mot djupare filosofiska frågor och så sent som igår hade de diskuterat vad som händer efter döden. Tanken med dessa sessioner var enligt Ove att pojken vid en tidig ålder skulle få verktyg för att hantera de svårigheter han skulle stöta på i framtiden. Dessa verktyg skulle hindra honom från att upprepa de misstag Ove själv gjort. Signe var det största misstaget i hans liv.

 

 

Innan Ove sett möjligheten till botgöring genom Ludwig hade han rastlöst vandrat omkring stadens centrum. Han hade gått in och ur olika butiker och försökt få något sammanhang i alla de tankar och funderingar som gäckade honom. Han var en gammal man nu. Överarmarna sladdriga, halsen rynkig och hjässan kal. På något vis fascinerade ålderdomen lika mycket som den skrämde honom. Han ville inte bli gammal. Ålderdomen var ett ok, ett straff. Men samtidigt hade han nu levt sitt liv. Han satt med facit i handen och kunde inte göra så mycket mer än att rycka på axlarna åt hur det blivit. Det var så han hade tänkt fram tills den dag han hittade sin gamla matematikbok. Det var en blå bok med rutat papper. Han hade använt den i grundskolan och längst bak hade han som nioåring textat med spretiga bokstäver : TIDEN ÄR OÄNDLIG! DU HAR ALL TID I VÄRLDEN! Dessa ord hade satt igång en process av ifrågasättande i Ove. Visste han något som nioåring som han nu glömt bort? Hade han verkligen all tid i världen? Var det inte så att hans tid närmade sig sitt slut? Svaret på den frågan hade blivit ja och detta ja hade rastlöst lett honom ut på stadens gator. Han började handla i butiker med kläder för ungdomar. Först gick han in i butiken och vandrade runt i timmar och nöp i de olika plaggen, därefter köpte han en tröja eller två och gick hem och gömde kläderna längst ner i byrån. Han förstod inte riktigt varför han gjorde detta men han misstänkte att det hade med den förlorade tiden att göra. Inköpen gav ingen direkt effekt  och han vara nära vansinnets rand när han äntligen träffade Ludwig.

 

 

När Ove var 21 hade han flyttat från Göteborg till Lund för att studera. Den första veckan lärde han känna Signe, som han fann fantastiskt vacker och de utvecklade snabbt en djup vänskap. Såsmåningom delade de allt förutom säng, han hade sina misstankar om att Signe var böjd åt ett annat håll men han frågade aldrig, och hon kom att bli den första och enda människa han någonsin anfötrott sig fullt åt. Han älskade henne intensivt på ett sätt som nästan gränsade till avgudan och hon gjorde detsamma med honom. Därför gjorde det så ont att se henne falla. Signe kom från en bakgrund av missbrukarföräldrar och misshandel  och detta var något som gett henne djupa sår. Han försökte trösta och förstå, men när hon föll, föll hon djupt, och han lyckades aldrig riktigt nå fram till henne. Signes slickade sina sår i ensamhet och det var en del av hennes liv han aldrig fick lov att beröra.

 

 

En eftermiddag när Ludwig som vanligt kom över på besök befann sig Ove i ett tillstånd av klaustrofobi. Lägenheten kändes alldeles för liten och han bestämde att han och pojken skulle gå på en promenad. Det regnade ute och de krånglade på sig både galonbyxor, stövlar och regnjacka innan de vandrade ner till dammen för att mata ankorna. Regnet smattrade på utsidan av deras kapuschonger, Ludwig gick och gnolade för sig själv medan Ove funderade ut vilka livsvisdomar dagens lektion skulle innehålla. Senast hade de pratat om vad en oändlighet egentligen innebär och om uppfattningen av tid. Omedvetet hade han styrt in sina samtal på de saker som just nu influerade hans liv mest, orden i den blå matteboken, minnet av Signe och därför kom impulsen att berätta för Ludwig om Signe naturligt.

 

-Har du någonsin haft en vän som dött?

 

Frågade Ove på sitt ganska opedagagoiska sätt. Man skulle kanske kunna tycka att Ove överlag betedde sig ganska opedadgogiskt gentemot pojken men det var inget som han reflekterat över närmare. För honom var det inget konstigt att diskutera saker såsom livets stora gåta med en 5åring. Barnet lyssnade ju intresserat och kom med svar och motfrågor efter bästa förmåga. Ove kunde inte se på det hela på något annat sätt än sunt.

 

-Nej, eller jag hade en snigel som råkade dö, Ludwig lyfte huvudet uppåt för att se på Ove medan han pratade med honom. Stora droppar föll i hans ögon och fick honom att blinka frenetiskt.

 

-Vad menar du med råkade dö?

 

 

-Det var en sån stor svart skogsnigel och jag råkade peta hål i den med en pinne. Först kom det liksom svart geggig sörja och sen dög den. Eller, jag tror det iallafall.

 

-Tycker du att det var ditt fel att snigeln dog?

 

-Jag vet inte, det var jag som petade pinnen, men jag menade inte att det skulle gå hål i skinnet. Det bara blev så.

 

-Jag hade en vän som dog...

 

Ove avbröt sig och kramade om den lilles hand lite extra hårt.

 

-Jag hade en väldigt kär vän som dog och precis som med din vän så var det inte meningen. Men det var fortfarande mitt fel.

 

-Petade du på henne med en pinne också?

 

-Nej, jag övergav henne.

 

När han sa detta högt tyckte han det lät väl melodramatiskt och var påväg att rätta sig själv, men sedan insåg han att det var precis det han hade gjort. Han hade övergett Signe när hon behövde honom som mest.

 

-Men varför var det ditt fel? Du ville väl inte att hon skulle dö?

 

-Nej Ludwig, det ville jag vid min Gud inte. Men jag gjorde inget för att hindra henne från att dö. Och om man inte hindrar något dumt är man precis lika elak som den vill elakt.

 

Ludwig försjönk i tankar och böjde återigen huvudet uppåt mot Ove.

 

-Menar du att det var mitt fel att min snigel dog?

 

-Lite absolut. Det var inte meningen att peta så hårt med pinnen men du gjorde heller inget för att sluta peta när skinnet sprack. Så på sätt och vis är det ditt fel.

 

-Men jag menade ju inte...

 

-Hur man menar och hur man handlar är två olika saker, det måste du lära dig. Hör du det?

 

-Jag hör.

 

-Bra, spring i förväg och börja mata änder du. Jag är ganska så trött i benen och måste gå långsamt.

 

Ludwig, som verkade lättad över att samtalet tagit slut, tog påsen med brödsmulor från Ove och sprang i förväg allt vad de små benen bar. Ove å andra sidan försjönk allt mer i tankar. Tankar handlade självklart mest om Signe men också om orden i matteboken. Hur kunde han förstå så mycket som barn? Och hur kunde han veta så lite nu?

 

Det var en kväll på tredje terminen bara några dagar innan den sista tentan innan jul. Signe hade varit disträ i några dagar och hållt sig på sin kant, vilket hade gjort Ove både orolig och ledsen. De brukade dela allt i den mån Signe gick med på det och såhär tillsluten hade hon aldrig varit innan. Först försökte han sitt bästa med att nå fram till henne men såsmåningom gav han upp och tänkte att hon själv skulle söka upp honom när hon kände sig redo. Det dröjde flera veckor men en kväll kom det ett samtal från Signe. Hennes röst var sönderskriken och han hörde knappt vad hon sa men han åkte till hennes lägenhet och när han kom fram slängd likt en trasdocka i ett hörn. Synen av henne skakade Ove i grunden och när hon började skrika av förtvivlan vände han om och gick därifrån.

 

 

När de båda vännerna återvände från promenad kände Ove ett stort behöv av ensamhet. Han skickade därför hem Ludwig till sina föräldrar och lade sig på soffan och stirrade ut i tomma luften. Signe hade kommit att bli så levande på sista tiden. Kanske för att hans egen tid höll på att ta slut. Han skulle vilja åka tillbaka i tiden och ge sitt nioåriga jag en örfil. Han tänkte på Ludwig och hur lyckligt lottad den pojken var som träffat en förebild som honom själv. Ludwig skulle förhoppningsvis slippa drabbas av insikter som skulle komma tillbaka som en blöt trasa i ansiktet deceinner senare. För det var just vad tidens oändlighet gjort. Det kändes som att orden längst bak i matteboken hånade honom. Tiden var inte det minsta oändlig, man kunde leva ett liv som att den var det men en dag skulle den ta slut, och den dagen skulle bli en sorgens dag. Ove önskade innerligt att han skulle kunna sudda ut de där orden som kommit att etsa sig fast i hans medvetande. Så kom en idè till honom. Han skulle bränna matematikboken och därmed bränna de ord som tvingat fram hans skuld. Visserligen hade det regnat hela dagen men Ove bestämde sig för att kila ner till hörnbutiken och köpa sig en engångsgrill, kanske kunde han passa på att grilla lite. Idèn tycktes honom brilljant och han ringde Ludwig och frågade om han ville komma över och grilla korv senare på kvällen, det ville han förstås.

 

 

Ove fick reda på Signes självmordförsök dagen efter han lämnat lägenheten. Hon var medvetslös och vårdades på intensiven. Repet hade brustit i sista sekund men stängt av syretillförseln till hjärnan så pass länge att de försatt henne i ett komaliknande tillstånd. Han besökte henne aldrig på sjukhuset och när hon slutligen gick bort några dagar senare förbannade han sig egen feghet. Han kom inte heller på begravningen, han kontaktade inte hennes familj och han besökte aldrig hennes grav. Signe försvann ur hans liv lika plötsligt som hon kommit in i det. Efter den kvällen i hennes lägenhet nämnde han aldrig hennes namn och han undvek de platser de besökt tillsammans. Det var som att hon aldrig existerat. Och sen dess levde han som om han själv inte heller gjorde det.

 

 

När Ove ringde på hos Ludwig för att hämta upp honom inför kvällens kommande bål var det Ludwigs mor som öppnade dörren. Ove förklarade sitt ärende och fick till sin förvåning höra att föräldrarna helst såg att Oves umgänge upphörde med den unga pojken. De hade diskuterat saken och kommit fram till att det vore bäst för alla, framförallt lilla Ludwig. När Ove ifrågasatte detta förklarade modern att Ludwig hade kommit hem helt förkrossad från deras promenad tidigare under dagen och gråtande berättat om hans skuld till en snigels död. Ludwig hade berättat för sin mor och far att han var en dum människa och att döden var hans fel. Detta hade förbryllat föräldrarna och när de frågade vart han fått dessa idèer ifrån hade Ludwig berättat om Oves predikan under promenaden. Föräldrarna hade diksuterat saken och kommit fram till att den gamle mannen främst åsamkade pojken skada och att de inte ville att Ludwig skulle träffa honom mer. Därför såg hon helst att han slutade ringa på här och hon ville inte heller att han framtiden skulle tilltala pojken, knappt ens titta på honom. Och kom de på honom med att göra något av detta skulle polis tillkallas. Hon sa det sista samtidigt som hon smällde igen dörren framför näsan på Ove och han stod lamslagen kvar utanför med sina grilltillbehör under armen.

 

 

När Ove till slut lyckats samla sig från den grundliga utskällning han nyss fått styrde han stegen mot sin egen lägenhet igen. All lust som funnits att grilla var nu som bortblåst. Han ställde grillen och tändvätskan  innanför ytterdörren och gick in lade sig på sin säng med både ytterkläder och skor på. Han sträckte ut handen han famlade efter matteboken som låg på nattduksbordet. Han slog upp sidan med orden ”TIDEN ÄR OÄNDLIG! DU HAR ALL TID I VÄRLDEN!” och suckade djupt. Det fanns inget sådant som botgöring. Det fanns skuld, och ett förflutet som inte gick att göra om. Hans tid var slut och det fanns inget han kunde göra åt det. Han hade mot sin vilja fördärvat en liten pojke när allt han menat var att göra gott. Trött rullade han över på sidan. Sedan reste han sig från sängen och gick ut i hallen. Där stod engångsrillen och tändvätskan precis som han lämnat dem. Därefter gick han ut i vardagsrummet, plockade ur grillen ur sin förpackning, hällde tändvätska på och runt grillen och tände på med en tändsticka ur en tändsticksask som han hämtade ute i köket. Han hämtade anteckningsboken i sovrummet och lade den på elden. Därefter hämtade han en del gamla fotografier som han kastade in i lågorna. Han eldade även upp betygen från studetiden, en teckning av fått av Ludwig och en lapp som han fått från Signe med hennes telefonnummer andra gången de träffades. Till sist lade han sig själv bredvid den växande elden, gav ifrån sig en utandning som tycktes hämta sitt djup från tidernas begynnelse och somnade.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Bjarne Nordbö

Jag skulle också vara nöjd.

2010-07-20 @ 18:55:31
Postat av: offer

Fin. Blir lite med-/neddragen själv i tankarna, så blir att lyssna till någon gladare poetryslaminspelning nu. Ha det fint, om du läser här fortfarande!

2011-12-01 @ 16:24:47
Postat av: Fratz

HUH=!!?!

2012-03-03 @ 06:55:51
URL: http://fratzonfire.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0