Jag lyckades skapa något här också. V är tråkig och pluggar så jag lämnades åt min egna kreativitet. Och se vad som hände, en dikt. Som vanligt, bara ett rått utkast, men jag tycker om den här med. Den heter andas och nej, jag är inte så melankolisk som den låter.
Here goes...

Andas

Vi går över markerna som om vi aldrig gjort något annat

 

Som om vi alltid gått

 

Om vi synar människor bortom deras sammanhang får vi plötsligt en klarare bild

 

Ett sammanhang förankrar en människa

 

utan det står vi nakna

 

 

Ge mig lite tid att andas

 

Jag brukar somna ihopkrupen med armarna om benen

 

Som för att försäkra mig själv om att jag finns kvar morgonen efter

 

Det gör jag nästan aldrig

 

Kvar är bara ett avtryck av något så litet som ett hjärtslag

 

Och vi som går

 

Jag är inte del av det men kunde mycket väl vara

 

Fast kanske är det inte själva aktionen vi ska fokusera på

 

Kanske är det syftet som är viktigt

 

Någon går för att tiden måste det

 

Det är människan som rör tiden framåt

 

Därför byter vi plats

 

Vi lämnar allting bakom

 

Till och med oss själva

 

För att lämna tomma ytor att bygga på

 

 

Ge mig lite tid att andas

 

När jag vaknar på morgonen är sängen tom

 

Lakanen rena

 

Jag vet att jag inte varit där

 

Tagen ur mitt sammanhang är jag mycket lätt att tycka om

 

Och vi rör oss framåt

 

Som om vi aldrig gjort något annat

 

Som för att lämna ny plats att bygga på

 

Ger oss lite tid att andas

Att sitta och slösurfa medan Den stora KÄRLEKEN diskar ger faktiskt mycket inspiration. Norrländska skogen gör det också. Och att resa och att bara för en stund byta miljö. Att befinna sig i en miljö som kretsar kring skapande ger också inspiration. Jag befinner mig med andra ord i ett sammanhand som inspirerar. Det är sjukt när man tänker på det. Jag minns hur jag slet förra året. Ena studen hetsplugga och bli klar med gymnasiet och därmed skapa ett livsverk och andra stunden slita mitt hår för att få ihop något som kunde liknas vid en pjäs. Även det ett livsverk. Jag minns med klumpar i bröstet hur jag desperat försökte få ihop vänner, familj, förhållande, jobb, skola, kreativitet och arrangerande till ett stort fungerande sammanhang. Och nu är jag mitt i det. Fridhem har gett mig möjligheten att bara skriva. Fridhem har gett mig ett sammanhang som innebär att mitt nav verkligen får stå i centrum. För skrivandet är mitt nav. Jag är framförallt storasyster och poet. Det är nog allt jag är. Jag trivs så bra med det. Tyvärr har väl storasysterbiten förfallit lite eftersom att jag numera befinner mig ungeför 40 mil ifrån lillebroren, men jag tänker att vi överlever det med.

Det är så svårt att uppskatta något när man befinner sig mitt i det. Jag har vetat om att Fridhem är Den Stora Drömmen, men jag har inte riktigt känt det. Men nu, 140 mil därifrån, någonstans i Umeå inser att att fan! jag har ett år (kanske två) som finns till bara för att jag ska kunna skriva. Det är en helt brutalt lyxig insikt. Jag gillar det. Nu ska jag duscha, sen jäklar, se blir det skriva av!

Kärlek är när:
Den stora kärleken ger en glass och chokladsås klockan 20 över 11 på kvällen med motiveringen att det är bra för reumatismen.

Då vet man att man har något extra.
Något att hålla fast i.

Nu, glass!

Rolig grej. Här i Umeå finns det en busshållplats som heter universum. "Nästa, Universum" Så jävla kaxigt alltså.

Ibland är man i Umeå. Och  ibland dansar den där Stora KÄRLEKEN runt i köket till Hoffmaestro samtidigt som man gör spenatpaj. Och ibland har man suttit naken i soffa hela kvällen och druckit vin, rökt cigaretter och ätit choklad. Och ibland man har pratat sönder allt man inte hunnit prata om under de två månader man varit ifrån varandra. Ibland går man promenader i Umeå och håller vanthand för det är helt galet snorkallt och ibland kommer någon tillexempel Den Stora KÄRLEKEN springandes mot en på en parkeringplats och hjärtat hoppar över ett slag och hoppar rakt ur bröstet och rakt in i bröstet på KÄRLEKEN. Ibland händer sånt. Ibland är man världens lyckligaste.

Och bara sådär kom inspirationen. Jag gick tidigare från ett mycket trevligt häng för att sömnen trängde på. Men så skrev jag. Och något pirrar i knäna. Det kanske kan bli något bra. Det är helt ogenomarbetat. Men jag lägger upp texten här. Som för att försäkra mig om att den finns påriktigt.


Som sagt, helt utan eftertanke. Men det känns som ett korn till något. Det gör det verkligen.

 

Isbitar

Som isbitar som klirrar längs ryggraden.

Som rädslan i ett barns ögon precis innan det slår sig.

Fast inte alls så.

Om jag ska minnas min barndom tänker jag på

Kvicksand, streptokocker och siamesiska tvillningar.

Min fascination fann inga gränser

Däremot trodde jag inte på världsfred

Jag minns mitt första krig

Jag minns Bosnien

Jag minns soldaten på tv som bara ville ge kvinnan lite mjölk

Bara låta henne släcka sin törst

Men hon grät

Och skrek

Och jag minns att jag frågade mamma varför gråter hon?

För att hon är rädd svarade mamma

Som isbitar längs ryggraden

Som trillar som piller ner i gommen

Det rosa för att kunna sova

Och resten av färgkartan för att kunna hantera livet som en vanlig människa

Men jag var aldrig dum nog att tro på världsfred

Däremot trodde jag på robotar

Jag trodde att om man drack förmycket cider så blev man en robot

Kolsyran som gick ut i alla leder

Förvandlade en till något man inte var

Som krig

Jag drack inte mjölk

Och jag åt inte ris

Jg sparade riset åt människorna på tv

Min mamma som tyckte det var bra att jag såg allt nu

Så fanns det inget att bli överraskad över sen

Jag brukade leka ”gömma invandraren”

Två barn på hatthyllan, under halsdukarna

Femton stycken i källaren

Kanske kunde jag rädda hela världen

 

Kvinnan och soldaten på tv och flyktingarna

Som alla gömdes i min mammas ögon

 

Jag kunde prata kurdiska när jag var liten

Jag kunde säga hej och fråga hur mår du

Det var aldrig någon som svarade bra

Fast jag minns inte det kriget

Jag minns bara flickan som var kusin till min kurdiska vän

Som gömde sig under täcket i rummet med väggar som inte hunnit bli dekorerade

Hon vägrade komma fram

Jag frågade mamma varför

Hon sa att flickan var rädd

Hon förstod inte vad vi sa och det kunde vara ganska otäckt

Som istbitar som klirrar längs ryggraden

Jag minns mitt första krig

Genom gamla darrande händer och söndersprängda ögon minns jag det

 

Jag minns en nyårsafton

Barnet i den bosniska familjen var två och tyckte att det var vackra färger

Föräldrarna i den bosniska familjen var över fyrtio och fick panikångest

Trodde att domedagen nu kommit

Som isbitar

Som rädslan i ett barn ögon precis innan det ramlar

Jag trodde aldrig på världsfred

Min mamma trodde på Oprah winfrey

Och  jag såg varenda flykting i hennes ögon.

Hej eller förlåt, ja det var ett tag sen.
Jag är en upptagen kvinna, eller bara lat eller ja. Men iallafall. Vi är igång igen, vi börjar med en sammanfattning av de två senaste veckorna:

• Filmprojektet - Underbart! Väldigt mycket att göra, väldigt roligt. Slutprodukten blev en film av min dikt "döden" där jag mestadels sitter mot en vägg coh ser febrig ut, men det är bra! Snubben som skötte regi och dylikt var ett geni när det kom till teknik så därför blev filmen sjuk snygg rent tekniskt. Jag är mycket nöjd.
• Pågående projekt - Det går inte alls. Någonstans har en sjö torkat jag lyckas banne mig inte skriva. Det oroar mig. Men jag tänker att det kommer, precis som med allt annat vänder även det.
• Gatsby open - I fredags i förra veckan deltog jag i poetry slam turneringen Gatsby open. Vilket kort och gott är en tävling i en snubbes vardagsrum. Hela tillställningen i sig var mycket intressant och under kvällens gång smög sig en känsla av mysighet på. Dock var vi (Jag, Henrik, Amanda och Carro som förärade mig med ett besök från Linköping) tvugna att rymma från gården efter tävlingens slut. Detta eftersom att hela området var omringat av ett stängsel. Tydligen är man rädd för inbrott i malmö. Min placering i tävlingen är inget att tala om eftersom att jag kom näst sist. Jag tror jag får skylla mig själv. Som jag nämnde var stämmningen väldigt mysig och jag borde ha förstått att dikter om skam och smuts inte skulle gå hem. Kvällens stora överraskning bestod av piip poesi, två danska snubbar som läste dikter vars innehåll jag inte förstod med älskade.
• Jag hade som sagt besök i helgen och detta besök var det finaste. Kärlek och daddlar och allt sånt man behöver. Helgen innan kom två av mina pojkar hit (Jack och Connie) och trots en brutal baksmälla på lördagen så var det alldeles fantastiskt.

Utöver detta sysslas det mycket med personlig utveckling just nu. Det må låta pretto (ha! jag använde ordet pretto seriöst! Ha! Ha!) , men jag tänker att jag faktiskt är tjugo år och det börjar bli dags att ta tag i saker.

Fast just nu längtar jag mest till Umeå. Fan vad jag längtar dit. Jäklar!

Filmprojektet är påbörjat och jag älskar det.
Glas ska krossas, ryggar ska vattnas, folk ska undkomma döden, ögon ska blinka, tiden ska stå stilla, bilder ska peppra, dikter ska läsas och allt kommer bli alldeles alldeles perfekt.

Jag vill bara tillägga att referenser såsom "Vem är du? Jag är döden" och ordvitsar såsom "Fan vad dött!" är tillåtna i kommentarsfältet på föregående inlägg. Även beröm uppskattas.

Och bara sådär lyckades jag ådstkomma något. Det blev en dikt om döden (bara för att uppfylla alla klichèr på en gång. Jag borde se till att komma bakfull med rödvinsläppar till skolan imorgon också) som jag saxat ut ur ett längre projekt samt ändrat lite i. Jag vet att jag i det tidigare inlägget skrev att dikten helst skulle handla om något konkret. Haha, och här kommer jag med en dikt om döden. Höhö. Men så kan det gå. Jag tror nästan att det blev riktigt bra, att jag är riktigt nöjd. (Den heter alltså döden ironiskt nog)

DÖDEN

 

Jag är van vid att människor kanske dör jag

 

minns inte alla gånger jag varit rädd för det

 

men jag hittar bra på sjukhuset jag

 

kan det som min egen ficka

 

 

Jag visste att när hjärtslagen kändes i magen då skulle någon

 

dö skulle någon komma till en bättre plats och allt det där

 

jag sprang oftast och gömde mig hos någon tant

 

och blev nästan lika trygg som hemma

 

 

 

Om ingen dog när jag var liten blev jag

 

alldeles besviken all oro i onödan

 

”ge mig lite drama!” sa jag och mamma

 

stängde in mig på rummet

 

 

 

På filmer från barndomen är nästan alla döda

 

Jag var aldrig rädd för döden

 

Jag lekte kurragömma i kulvertarna

 

En gång åkte en bår förbi med någon som var död

 

 

Idag är har jag en hälsosammare relation till döden

 

Jag vill bara ha lite lugn

 

Men när den väl kommer är det okej

 

Jag hittar iallafall på sjukhuset

 

 

Jag lyssnar sönder "kings of medicine" på Placebos nya skiva "Battle for the sun" och försöker skriva. Men det går inte så bra som jag skulle önska. Det blir mest sentimenalgegga om barndom och vistelser på psyk och identitetskriser och sånt där. Fast kanske att jag behöver få det ur systemet. Som en slaggrensning ungefär. Ja, faktiskt precis så. Slagg.

Blir lite svårt att filmatisera bara.*














*På måndag börjar vi vårt samarbete med filmlinjen här på skolan. Uppgiften att skriva en dikt på max en halv a4 som filmlinjen sedan ska göra en diktfilm av. Sjukt svårt. Dikten får gärna handla om konkreta saker. Abstrakta saker blir så svåra att filmatisera. Som känsloslagg tillexempel.

Det här kan vara den hetaste bilden som tagits på mig. Någonsin.


Om ni inte håller med kan ni ju jämföra med den här bilden:


Eller den här:


Sen förstår ni kanske att man får vara glad för det lilla.

Såhär ser det ut från mitt fönster förresten:


Då vet ni.