Här kommer en ny novell och denna gång är jag faktiskt riktigt nöjd. Eller snarare så att jag inte vill kräkas på den eller jag har lust att jobba mer med den sen. Jag har lämnat in den tilol textsamtal idag så vi får se vad mina klasskamrater tycker på måndag. Hoppas ni tycker om den iallafall. Kram

 

Natten då Ove svek Signe för sista gången var något han lärt sig leva med, ungefär som man lär sig leva med en klåda. Han bar alltid med sig hennes blick, hennes händer som kraffsade längs med golvlisterna. Han hade vant sig vid bilderna, nästintill tagit med förgiva. De hade skvalpat längst bak i hans medvetande. Fram tills nu. Plötsligt hade den natten gjort sig påmind och krävt plats i allt han gjorde. Hela hans liv hade kommit att cirkulera kring den sista natten med Signe. En dag hade han vaknat upp och insett att hans tid var slut. Han hade levt hela sitt liv som att han hade all tid i världen. Gått vidare utan att reflektera, tänkt att de problem som uppstod kunde han lösa senare. Men nu hade han nått den punkt då inget senare fanns. Rent kroppsligt hade han kanske 15, 20 år kvar att leva men själsligt att han kommit fram till sitt dödsdatum. Minnet av Signe och alla andra han svikit under sitt liv hade börjat plåga honom något oerhört. Han var inte dummare än att han förstod att det ingte gick att gottgöra nu, de flesta av de människor han kände i skuld inför var försvunna eller döda sen länge. Men han tänkte inte låta någon annan göra om de misstag han gjort. Det var därför han börjat umgås med Ludwig.

 

 

Ludwig var en femårig pojke som bodde med sin mamma och pappa i lägenheten bredvid hans. Pojken hade börjat komma på beök under eftermiddagarna och Ove tog tillfället i akt och började lära pojken om etik och moral. Föräldrarna jobbade mycket och såg inget fel i att deras son sprang över till den trevliga grannen så därför blev lektionstillfällena många. Han hade börjat försiktigt med att fråga Ludwig om hur han tyckte att en bra vän skulle vara och hur man är när man är snäll mot någon. Därifrån hade anvancerat mot djupare filosofiska frågor och så sent som igår hade de diskuterat vad som händer efter döden. Tanken med dessa sessioner var enligt Ove att pojken vid en tidig ålder skulle få verktyg för att hantera de svårigheter han skulle stöta på i framtiden. Dessa verktyg skulle hindra honom från att upprepa de misstag Ove själv gjort. Signe var det största misstaget i hans liv.

 

 

Innan Ove sett möjligheten till botgöring genom Ludwig hade han rastlöst vandrat omkring stadens centrum. Han hade gått in och ur olika butiker och försökt få något sammanhang i alla de tankar och funderingar som gäckade honom. Han var en gammal man nu. Överarmarna sladdriga, halsen rynkig och hjässan kal. På något vis fascinerade ålderdomen lika mycket som den skrämde honom. Han ville inte bli gammal. Ålderdomen var ett ok, ett straff. Men samtidigt hade han nu levt sitt liv. Han satt med facit i handen och kunde inte göra så mycket mer än att rycka på axlarna åt hur det blivit. Det var så han hade tänkt fram tills den dag han hittade sin gamla matematikbok. Det var en blå bok med rutat papper. Han hade använt den i grundskolan och längst bak hade han som nioåring textat med spretiga bokstäver : TIDEN ÄR OÄNDLIG! DU HAR ALL TID I VÄRLDEN! Dessa ord hade satt igång en process av ifrågasättande i Ove. Visste han något som nioåring som han nu glömt bort? Hade han verkligen all tid i världen? Var det inte så att hans tid närmade sig sitt slut? Svaret på den frågan hade blivit ja och detta ja hade rastlöst lett honom ut på stadens gator. Han började handla i butiker med kläder för ungdomar. Först gick han in i butiken och vandrade runt i timmar och nöp i de olika plaggen, därefter köpte han en tröja eller två och gick hem och gömde kläderna längst ner i byrån. Han förstod inte riktigt varför han gjorde detta men han misstänkte att det hade med den förlorade tiden att göra. Inköpen gav ingen direkt effekt  och han vara nära vansinnets rand när han äntligen träffade Ludwig.

 

 

När Ove var 21 hade han flyttat från Göteborg till Lund för att studera. Den första veckan lärde han känna Signe, som han fann fantastiskt vacker och de utvecklade snabbt en djup vänskap. Såsmåningom delade de allt förutom säng, han hade sina misstankar om att Signe var böjd åt ett annat håll men han frågade aldrig, och hon kom att bli den första och enda människa han någonsin anfötrott sig fullt åt. Han älskade henne intensivt på ett sätt som nästan gränsade till avgudan och hon gjorde detsamma med honom. Därför gjorde det så ont att se henne falla. Signe kom från en bakgrund av missbrukarföräldrar och misshandel  och detta var något som gett henne djupa sår. Han försökte trösta och förstå, men när hon föll, föll hon djupt, och han lyckades aldrig riktigt nå fram till henne. Signes slickade sina sår i ensamhet och det var en del av hennes liv han aldrig fick lov att beröra.

 

 

En eftermiddag när Ludwig som vanligt kom över på besök befann sig Ove i ett tillstånd av klaustrofobi. Lägenheten kändes alldeles för liten och han bestämde att han och pojken skulle gå på en promenad. Det regnade ute och de krånglade på sig både galonbyxor, stövlar och regnjacka innan de vandrade ner till dammen för att mata ankorna. Regnet smattrade på utsidan av deras kapuschonger, Ludwig gick och gnolade för sig själv medan Ove funderade ut vilka livsvisdomar dagens lektion skulle innehålla. Senast hade de pratat om vad en oändlighet egentligen innebär och om uppfattningen av tid. Omedvetet hade han styrt in sina samtal på de saker som just nu influerade hans liv mest, orden i den blå matteboken, minnet av Signe och därför kom impulsen att berätta för Ludwig om Signe naturligt.

 

-Har du någonsin haft en vän som dött?

 

Frågade Ove på sitt ganska opedagagoiska sätt. Man skulle kanske kunna tycka att Ove överlag betedde sig ganska opedadgogiskt gentemot pojken men det var inget som han reflekterat över närmare. För honom var det inget konstigt att diskutera saker såsom livets stora gåta med en 5åring. Barnet lyssnade ju intresserat och kom med svar och motfrågor efter bästa förmåga. Ove kunde inte se på det hela på något annat sätt än sunt.

 

-Nej, eller jag hade en snigel som råkade dö, Ludwig lyfte huvudet uppåt för att se på Ove medan han pratade med honom. Stora droppar föll i hans ögon och fick honom att blinka frenetiskt.

 

-Vad menar du med råkade dö?

 

 

-Det var en sån stor svart skogsnigel och jag råkade peta hål i den med en pinne. Först kom det liksom svart geggig sörja och sen dög den. Eller, jag tror det iallafall.

 

-Tycker du att det var ditt fel att snigeln dog?

 

-Jag vet inte, det var jag som petade pinnen, men jag menade inte att det skulle gå hål i skinnet. Det bara blev så.

 

-Jag hade en vän som dog...

 

Ove avbröt sig och kramade om den lilles hand lite extra hårt.

 

-Jag hade en väldigt kär vän som dog och precis som med din vän så var det inte meningen. Men det var fortfarande mitt fel.

 

-Petade du på henne med en pinne också?

 

-Nej, jag övergav henne.

 

När han sa detta högt tyckte han det lät väl melodramatiskt och var påväg att rätta sig själv, men sedan insåg han att det var precis det han hade gjort. Han hade övergett Signe när hon behövde honom som mest.

 

-Men varför var det ditt fel? Du ville väl inte att hon skulle dö?

 

-Nej Ludwig, det ville jag vid min Gud inte. Men jag gjorde inget för att hindra henne från att dö. Och om man inte hindrar något dumt är man precis lika elak som den vill elakt.

 

Ludwig försjönk i tankar och böjde återigen huvudet uppåt mot Ove.

 

-Menar du att det var mitt fel att min snigel dog?

 

-Lite absolut. Det var inte meningen att peta så hårt med pinnen men du gjorde heller inget för att sluta peta när skinnet sprack. Så på sätt och vis är det ditt fel.

 

-Men jag menade ju inte...

 

-Hur man menar och hur man handlar är två olika saker, det måste du lära dig. Hör du det?

 

-Jag hör.

 

-Bra, spring i förväg och börja mata änder du. Jag är ganska så trött i benen och måste gå långsamt.

 

Ludwig, som verkade lättad över att samtalet tagit slut, tog påsen med brödsmulor från Ove och sprang i förväg allt vad de små benen bar. Ove å andra sidan försjönk allt mer i tankar. Tankar handlade självklart mest om Signe men också om orden i matteboken. Hur kunde han förstå så mycket som barn? Och hur kunde han veta så lite nu?

 

Det var en kväll på tredje terminen bara några dagar innan den sista tentan innan jul. Signe hade varit disträ i några dagar och hållt sig på sin kant, vilket hade gjort Ove både orolig och ledsen. De brukade dela allt i den mån Signe gick med på det och såhär tillsluten hade hon aldrig varit innan. Först försökte han sitt bästa med att nå fram till henne men såsmåningom gav han upp och tänkte att hon själv skulle söka upp honom när hon kände sig redo. Det dröjde flera veckor men en kväll kom det ett samtal från Signe. Hennes röst var sönderskriken och han hörde knappt vad hon sa men han åkte till hennes lägenhet och när han kom fram slängd likt en trasdocka i ett hörn. Synen av henne skakade Ove i grunden och när hon började skrika av förtvivlan vände han om och gick därifrån.

 

 

När de båda vännerna återvände från promenad kände Ove ett stort behöv av ensamhet. Han skickade därför hem Ludwig till sina föräldrar och lade sig på soffan och stirrade ut i tomma luften. Signe hade kommit att bli så levande på sista tiden. Kanske för att hans egen tid höll på att ta slut. Han skulle vilja åka tillbaka i tiden och ge sitt nioåriga jag en örfil. Han tänkte på Ludwig och hur lyckligt lottad den pojken var som träffat en förebild som honom själv. Ludwig skulle förhoppningsvis slippa drabbas av insikter som skulle komma tillbaka som en blöt trasa i ansiktet deceinner senare. För det var just vad tidens oändlighet gjort. Det kändes som att orden längst bak i matteboken hånade honom. Tiden var inte det minsta oändlig, man kunde leva ett liv som att den var det men en dag skulle den ta slut, och den dagen skulle bli en sorgens dag. Ove önskade innerligt att han skulle kunna sudda ut de där orden som kommit att etsa sig fast i hans medvetande. Så kom en idè till honom. Han skulle bränna matematikboken och därmed bränna de ord som tvingat fram hans skuld. Visserligen hade det regnat hela dagen men Ove bestämde sig för att kila ner till hörnbutiken och köpa sig en engångsgrill, kanske kunde han passa på att grilla lite. Idèn tycktes honom brilljant och han ringde Ludwig och frågade om han ville komma över och grilla korv senare på kvällen, det ville han förstås.

 

 

Ove fick reda på Signes självmordförsök dagen efter han lämnat lägenheten. Hon var medvetslös och vårdades på intensiven. Repet hade brustit i sista sekund men stängt av syretillförseln till hjärnan så pass länge att de försatt henne i ett komaliknande tillstånd. Han besökte henne aldrig på sjukhuset och när hon slutligen gick bort några dagar senare förbannade han sig egen feghet. Han kom inte heller på begravningen, han kontaktade inte hennes familj och han besökte aldrig hennes grav. Signe försvann ur hans liv lika plötsligt som hon kommit in i det. Efter den kvällen i hennes lägenhet nämnde han aldrig hennes namn och han undvek de platser de besökt tillsammans. Det var som att hon aldrig existerat. Och sen dess levde han som om han själv inte heller gjorde det.

 

 

När Ove ringde på hos Ludwig för att hämta upp honom inför kvällens kommande bål var det Ludwigs mor som öppnade dörren. Ove förklarade sitt ärende och fick till sin förvåning höra att föräldrarna helst såg att Oves umgänge upphörde med den unga pojken. De hade diskuterat saken och kommit fram till att det vore bäst för alla, framförallt lilla Ludwig. När Ove ifrågasatte detta förklarade modern att Ludwig hade kommit hem helt förkrossad från deras promenad tidigare under dagen och gråtande berättat om hans skuld till en snigels död. Ludwig hade berättat för sin mor och far att han var en dum människa och att döden var hans fel. Detta hade förbryllat föräldrarna och när de frågade vart han fått dessa idèer ifrån hade Ludwig berättat om Oves predikan under promenaden. Föräldrarna hade diksuterat saken och kommit fram till att den gamle mannen främst åsamkade pojken skada och att de inte ville att Ludwig skulle träffa honom mer. Därför såg hon helst att han slutade ringa på här och hon ville inte heller att han framtiden skulle tilltala pojken, knappt ens titta på honom. Och kom de på honom med att göra något av detta skulle polis tillkallas. Hon sa det sista samtidigt som hon smällde igen dörren framför näsan på Ove och han stod lamslagen kvar utanför med sina grilltillbehör under armen.

 

 

När Ove till slut lyckats samla sig från den grundliga utskällning han nyss fått styrde han stegen mot sin egen lägenhet igen. All lust som funnits att grilla var nu som bortblåst. Han ställde grillen och tändvätskan  innanför ytterdörren och gick in lade sig på sin säng med både ytterkläder och skor på. Han sträckte ut handen han famlade efter matteboken som låg på nattduksbordet. Han slog upp sidan med orden ”TIDEN ÄR OÄNDLIG! DU HAR ALL TID I VÄRLDEN!” och suckade djupt. Det fanns inget sådant som botgöring. Det fanns skuld, och ett förflutet som inte gick att göra om. Hans tid var slut och det fanns inget han kunde göra åt det. Han hade mot sin vilja fördärvat en liten pojke när allt han menat var att göra gott. Trött rullade han över på sidan. Sedan reste han sig från sängen och gick ut i hallen. Där stod engångsrillen och tändvätskan precis som han lämnat dem. Därefter gick han ut i vardagsrummet, plockade ur grillen ur sin förpackning, hällde tändvätska på och runt grillen och tände på med en tändsticka ur en tändsticksask som han hämtade ute i köket. Han hämtade anteckningsboken i sovrummet och lade den på elden. Därefter hämtade han en del gamla fotografier som han kastade in i lågorna. Han eldade även upp betygen från studetiden, en teckning av fått av Ludwig och en lapp som han fått från Signe med hennes telefonnummer andra gången de träffades. Till sist lade han sig själv bredvid den växande elden, gav ifrån sig en utandning som tycktes hämta sitt djup från tidernas begynnelse och somnade.

 

 

 

Hej kära vänner. Jag har bytt location från Fridhem till Umeå. Det är vackert här. Solen lyser och man lyssnar på bluesradio och mest trivs. Jag tänkte ge er några fler dikter från diktprojektet. Denna gång några kortisar.
Varsågod:


TEMA: HÄNDER


Fingeravtrycken

 

Fingeravtryck

 

Ett tryck i fingrarna

 

När blodet pressas ut i kroppens ändar

 

Varje avtryck är unikt

 

Papillarlinjerna förändras aldrig

 

På sin höjd att de sväller

 

När trycket ökar

 

Minskar avståndet till den som ligger bredvid

Teckenspråket

 

Du närmar dig

 

Som skydd sätter jag upp mina händer

 

Handflatorna utåt.

 

Kanske att du inte förstod

 

Eller så kanske du blundade

 

I vilket fall

 

Gav händerna inte det skydd jag hoppats på

Beröringen

 

Jag stryker bort din feber

 

Och när jag rört vid hela dig

 

Ska jag kyssa dig på pannan

 

Förklara dig färdig

 

 

Det var nog allt för den här gången. Nu ska vi gå på promenad och frysa öronen av oss. Det är sånt man gör när man är i Umeå.

Nu är det dags för ytterligare en novell. HURRA! Denna gång aningen mer korräst än den förra (det är ju pinsamt hur dålig jag är på att korrläsa, PINSAMT!) Denna gång är det en novell baserad på ett bibelcitat. En veckouppgift som kommer att diskuteras på måndag. Enjoy!

Med mod uthärdar man sjukdom,

men missmod, vem uthärdar det?

Ords 18:14

 

Det är åldern säger de. Åldern och det klena hjärta och de värkande benen och lungorna som inte längre tar in luft. Det rökningen och cancern och huden som så lätt får blåmärken. Det är livskraften som sakta rinner ur händerna. Det är minnet som tappas och det är alla veckodagar man inte längre kommer ihåg. De säger att det är åldern men han vet att det är döden. Åldern är bara en ursäkt för att vänta in döden. Han tänker att döden kommer när den kommer. Tills dess bär han huvudet högt. Han riktar sin skalliga hjässa rakt upp mot den blåa himlen. Och så ska han stå, tills döden behagar komma. Om inte yrseln få ner honom på knä först förstås.

 

 

Han har tagit sig igenom mycket, upplevt både ett och annat. Krig, ransonering, börskrascher och liknande. Sjukdom. Sjukdom är något hans kropp känner till, som har etsat sig fast i hans muskelminne. Hans leder knaknar numera självmant, han behöver inte ens anstränga dem. Ett tag tänkte han att han skulle överleva allt. Han var naiv. Numera tänker han att han ska överleva tills han dör. Men fram tills dess ska han vara stark, aldrig låta svagheten ta över. Han går med på att döden existerar men han tänker själv välja när den ska komma. Därför ligger han vaken. Det är natt på avdelningen för människor som väntar på döden. Syster har gett honom en tabelett att sova på. Han tycker inte om de där tabletterna. De tar ifrån honom en av de få kroppsfunktioner han fortfarande styr över själv, sömnen. Han kan inte längre gå utan stöd, tomma sin blåsa eller tarmar, äta själv, knappt andas utan maskin. Men han kan själv älja när han vill sluta ögonen och falla i sömn. Eller rättare sagt han kundet det, fram tills att doktorn ordinerade en tablett varje kväll för kemisk sömn. Kroppen behöver vila, förklarade doktorn. Själv hade han bara suttit tyst och i sitt inne förbannat denna människa som tog ifrån honom ännu en uns av hans värdighet. Han tänkte inte somna på beställning, särskilt inte inatt. Det ligger något i luften, en slags unken odör som får honom att förstå att det närmar sig slutet. Han håller ögonen öppna, han väljer själv när det är över.

 

 

Han minns först gången yrseln kom. Det var ett par år sen, han höll på att laga Janssons frestelse  och skulle bara springa ner till ICA för att köpa extra grädde. Men i tamburen hade han tappat fotfästet och och plötsligt sett allt som i en tunnel. Hjärtat hade bankat så han nästan trodde att det skulle hoppa ur bröstet och svetten hade runnit ner över nästippen. Flämtande hade han fallit ner på knä och skräckslaget frågat sig själv var det var som hände. Efter ett par minuter hade yrseln gått över och han hade samlat sig och gått  för att inhandla sin grädde. Men den kom tillbaka, först sporadiskt men sen allt oftare. Det var första steget, sen dess har det bara gått utför.

 

 

Tabletten har börjat lösas upp och leta sig ut i hans kropp. Han känner hur hans händer och fötter börjar domna. Han tror på att överleva. Att överleva kräver ett slags mod.Trots att dåsigheten börjar omfamna honom så är han är fortfarande vaken. Maskinerna som kontrollerar hans mående piper i otakt och bildar tillsammans en slags melodi. Melodin tränger igenom dimman och han använder all sin kraft för att fokusera på den. Han tänker inte somna. Han tänker härda ut. Den här sjukdomen äter upp honom. Sakta men säkert plockar den isär honom del för del. Men han tänker inte ge efter. Han tänker hålla fast i alla sina bitar så hårt han förmår fram tills att sjukdomen sliter dem ifrån honom. Den har redan tagit mycket. Ett värdigt liv med familj och utflykter. Känslan av självständighet. Han kan höra hans frus hjärta brista varje gång han glömmer bort vem hon är. Han kan inte hjälpa det, det finns så många saker att minnas, att frun råkar ramla bort är inget han vill, det bara blir så. Plötsligt kallar han henne för sin mors namn och då fryser handen som smeker kinden till. Han försökt förklara, hur huvudet plötsligt blir tjockt och tankarna förvandlas till fåglar som flyger iväg. Men hon förstår inte. Och det blir svårare och svårare att se henne i ögonen när hon kommer för att hälsa på och lämna veckotidningar på torsdagar. Eller var det tisdagar? Han minns inte längre. Men han minns att andas, spänna börstkorgen, dra in luft i lungorna, andas ut. Synd bara att han numera tvingas göra det genom en mask. Han saknar känslan av havsluft.

 

 

Tankarna blir som är som fåglar flyger iväg. Bilder från livet han genomlevt visas upp som på en projektorduk. Stugan vid havet där de tillbringade första sommaren som gifta, vespan han sparade ihop själv till, mjölkboden och karamellerna, resan mellan Göteborg och Lund den där midsommarnatten som blev en vändpunkt, smaken av banan för första gången, klirret från fruns stickor som slår, färg TVn, milleniumskiftet och raketerna, de luktade krut i flera dagar efteråt, den första medicinen, den andra, den tredje, bröllopet, han kände sig vacker, fadern modern och knuten vid huset där han sprang ut och kissade om nätterna. Grannarna och städdagarna han fick aldrig några barn. Tanken stannar där. Fåglarna flyger tillbaka och landar. Natten går mot gryning och han är fortfarande vaken.

 

 

Luften i rummet har blivit tyngre. Han samlar all återstående kraft i kroppen, lyfter handen och gläntar försiktigt på syrgasmasken. Med visslande luftrör drar han försiktigt efter andan, får en hostattack och tvingas släppa masken. Kroppen skakar och häver sig liksom ut och in. Hostan griper tag i honom ända ner från knäna och tvingar ihop honopm i fosterställning. Den sliter sönder hans inre och det känns som om hjärtat ska explodera. Men han ger inte efter. Någonstans under all denna sjukdom finns en kärna av den han en gång var. Han håller hårt i den och kryper ihop ytterligare. Matt lägger han hande mot bröstkorgen och känner efter. Hjärtat slår fortfarande. Med stressade oregelbunda slag håller det honom vid liv. Han vet att det inte dags än, men ändå måste han se efter. Tabletten har nu tagit hela hans kropp i besittning och han är nära att ge efter för sömnen. Det vore så skönt, men nej. Lite till tänker han kämpa. För sin egen skull, för den han en gång var. Och främst för sin fru. Han gör allt detta för henne.

 

 

De träffades när han just tagit examen på realskolan. Han hade ansökt och kommit in på chalmers i Göteborg och skulle flytta dit från Lund i slutet av sommaren. Hon kom från Göteborg med skulle flytta till Lund för att studera till sjuksköterska. De träffades halvvägs i Halmstad. På väg till varsinn stad som den andre just lämnat. Eftersom att de kände till respektive stad mycket väl bestämde de sig för att byta adress och ge varandra lite tips via korrespondens. De skrev aldrig några brev. Han kunde inte glömma hur vackra händer hon hade och därför bestämde han sig för en midsommarnatt att åka med sin vespa från Göteborg till Lund iklädd endast sin sommarjacka. Han frös nästan ihjäl på vägen men när han kom fram insåg han att det hade varit värt det. Sedan dess hade allt han gjort varit för hennes skull. Just nu mindes han inte hennes namn, men han mindes hennes händer. Och så länge han kunde beskriva dem i detalj skulle han överleva. Det hade han bestämt sig för.

 

 

Plötsligt förändras luften i det lilla rummet på avdelning för de som snart ska dö. Tyngden försvinner och istället känner han en doft av något som kan liknas vid nejlikor. Han höjer blicken och ser sin fru stå vid sängen fotända. Han blir förvirrad. Klockan kan inte vara mer än fem på morgonen och han undrar vad hon gör här så tidigt. Han klipper med ögonen men hon står kvar. En avbild av den hon var för femtio år sen. Inte för att hon förlorat sin skönhet med tiden, men just nu är hon obeskrivligt vacker. Han tar sats för att fråga henne vad hon gör här så tidigt på morgonen. Och varför hon ser ut som hämtad från en sommar femtio år bakåt i tiden. Men hon tystar honom. Säger det är ingen idè låt mig tala till punkt. Han nickar knappt märkbart och hoppas att hon ska förstå att för hennes skull kan han vara tyst i en evighet.  Hon börjar prata. Hon pratar stressat och lite för snabbt för att han ska hinna med. Orden flyter in i varandra och han uppfattar inte ens hälften av det hon säger. Det känns som att hon pratar för alltid. Dom om hennes ord tar med honom på en resa framåt och bakåt i tiden. Han upplever allt på nytt, ser saker han inte sett och minns händelser han glömt. Till slut tystnar hon, drar efter andan och frågar ”Förstår du vad jag säger?” Han skakar på huvudet. Vad ville hon ha sagt? ”Jag orkar inte mer” säger hon. ”Den här sjukdomen äter upp mig med. Jag måste få leva. Om jag inte går dör jag med dig. Och jag är inte redo än.” Sedan böjer hon sig fram, kysser hans knän och går. Hon lämnar rummet som om hon aldrig varit där.

 

 

Hon var aldrig där.

 

 

Nästan gång någon tittar till patienten i rum 27 på avdelningen för människor som snart ska dö sover han djupt. Hjärtat har stannat och maskinerna stängs av. En efter en slutar de pipa.

 

Jag fortsätter att gräva ner i mig i novellträsket, och jag vet inte vad ni har att säga om saken men jag tycker att det går framåt, heja! Denna gång handlar novellen om flickan Hillevi. Återigen baserad på en skoluppgift. Denna gång fick vi fem rubriker som vi skulle skriva fem kortare texter till. Sen skulle vi pussla ihop texterna till en lång sammanhängande text. Liksom tekniken bakom att bygga en novell och så. Iallafall, låt mig presentera, Hillvevi och hennes konturer.

Hillevi sparkar på saker. Hon utstöter små korta vrål och hon skulle verkligen verkligen vilja slita sitt hår men det gör för ont. Hon är vad hennes morfar skulle kalla för rosenrasande. Hon går kors och tvärs över sitt vardagsrum och svär tyst för sig själv. Ingenting stämmer, ingen ramlar rätt och hur mycket hon än försöker så får hon inget sammanhang. Bestämd går han fram till skynket i rummets vänstra hörn, lyfter på det och slår till TVn som står där bakom. Tre gånger slå hon, men det känns inte bättre. Allt är rutineras fel. Hon har tappat sig själv totalt och det beror på att rutinerna brutits.

 

Hon hade klätt av sig igår. Hon hade spenderat hela dagen på universitet och därefter tagit en fika med en kursare och när hon kom hem var hon alldeles färgad. Hon hade knappt kommit innanför ytterdörren innan hon slitit av sig kläderna och börjat leta efter sminket. Men sen hade något gått fel. Kroppen hade kliat sönder sig själv och hennes fötter hade inte velat ligga stilla. Hon hade spenderat natten ihopkrupen i ett tomt badkar och idag fanns det inte tillstymmelse till sammanhang. Hon kändes sig alldeles suddig, det var som om hon flöt ut över hela sin lägenhet. Hennes kropp smetade av sig på möblerna, tygerna och fönstrena. Och det fanns ingen som kunde se hur arg hon var just nu. Hon har valt att vara ensam resten av veckan, hon har stängt av telefonen och sjukanmält sig. Men nu ångrar hon sig, hon vill att det ska finnas någon där som kan se hennes ilska. Någon som kan hålla om hennes axlar och säga att det inte var någon fara. Att alla känner såhär ibland och det innebär inte att man går i tusen bitar. Det bara känns så. Hon sprakar i luften. Det bara känns så. Det är känslorna som är hennes problem. De ligger och skvalpar precis utanpå huden och hindrar henne från att hålla ihop sig själv. Hon håller andan och svimmar nästan. Hon blir bortdomnad. Hon lägger sig ner på golvet och försökte slappna av. Tänker att det här är bara känslor, de går inte att ta på. Sen somnar hon. Fortfarande med händerna knutna.

 

Morgonen efter vaknar hon och tänker på sin barndom. Hon har en grundläggande tro på att allt som hände i barndomen har format henne till den människa hon är idag. Barndomen är hennes grundsten. Därför tänker hon ofta på den, den är viktigt att inte glömma bort. Som tröst efter gårdagens fall sätter hon vid sitt köksbord och försöker minnas händelser ur barndommen i detalj. Hur morfars kaffe luktade på morgonen, vilken låt som spelades när Isac i klassen över frågade om hon ville dansa, hur mycket den första tröjan hon köpte för egna pengar kostade och vilken färg den hade. Hon försöker minnas allt. Ibland är det svårt, minnena blir som lösryckta meningar framför ögonen och hur mycket hon försöker kan hon inte nå dem, men just nu går det bra.

 

Hon har några minnen som hon brukar tänka på som sina favoriter. Minne nummer ett: Känslan av trappan som knarrar på femte och sjunde trappsteget i mormor och morfars hus. Golvet är ganska kallt och det drar om benen. Köksdörren är stängd och innanför hörs radiomummlet. Mummlet som åker rakt in i hjärtat och bygger ett tryggt bo där. Morfars kokkaffe och doften av frukost. Nummer två: Klassresan i sexan. Alla tjejerna delar på en barack med våningssängar. Hillevi har lyckats få tag på en översäng och hon ligger och kollar i smyg på hur klassens populära tjejer över in en dans de ska visa upp för killarna senare på kvällen. Hon gräver ner ansiktet i kudden, håller andan och inser att hon inte behöver dem. Hon klarar sig alldeles utmärkt själv. Nummer tre: Det finns inga mer. Hillevi blir alldeles sorgsen och vill gråta när hon inser att favoritminnena tar slut där. Därför tänker på de två hon har jätteintensivt. Hon tänkt på dem många gånger förut och kan dem utantill nu. Trots det tänker hon på dem om och igen. Det är barndommen som har skapat den hon är idag. Hon försöker komma på vad som gör att de där två minnena känns så bra, varför de känns så rätt. Och resten så fel. Det måste ha hänt något särskilt de där två dagarn, något som gjorde att allt föll på plats. För visst har hon flera fina minnen, men inga som hon känt sig så närvarande i. Hon vill veta varför hon var så närvarande. Så hon upprepar dem i sitt huvud om och om igen. Försöker komma på vad som gick rätt. Försöker bräcka koden. Försöker göra allt rätt en gång till.

 

Hon reser sig från köksbordet, lämnar kaffet vid köksbordet och går fram till TVn. Funderar på att sätta på den. Det var ett tag sen hon skaffade den nu men hon brukar inte direkt titta på den. På sin höjd sätter hon på den när hon känner sig för ensam. När hon vaknar på golvet med ett decinums sparade sminkprodukter utsmetade i ansiktet, då brukar hon sätta på den. Men bara för sällskapets skull. Hon blir lugn av bilderna och ljusen som fladdrar förbi. Hon brukar skruva ner ljudet så att rösterna förvandlas till ett svagt mummel, lite som att lyssna på radio. Hon tänker återigen på radiomummlet i mormor och morfars kök. Det spelade ingen roll hur tidigt hon vaknade, morfar var alltid vaken med radion på låg volym och kaffekokaren igång. De kokade kaffe. Det är det ingen som gör längre. Hon funderar på om idag är en sån dag som hon borde sätta på TVn. Men hon känner instinktivt att det inte är värt det. Hon har så lätt för att tappa sina konturer. Hon flyter ut i kanterna och blir uttuschad bara efter några minuter av tittande. Det tar sån tid att samla ihop sig själv. Om hon dessutom fortsätter att titta på TV efter att hon suddats ut blir det hopplöst. Katastrofen är ett faktum och hon är förlorad i dagar, om hon har otur, veckor framöver. Trots detta sätter hon på den när hon känner sig ensam. Det är inte det att Hillevi inte tycker om att vara ensam, tvärtom. Men det finns en gräns för hur mycket ensamhet en människa klarar av och Hillevi når lätt sina gränser, de ligger så nära inpå henne. Henner favoritkanal är kunskapskanalen. Hon tänker att om hon skulle råka fastna med blicken och tappa bort sig själv så skulle åtminstone möjligheten finnas att hon lärde sig något under tiden. Dessutom brukar det oftast vara gamla farbröder som pratar och Hillevi känner sympati för gamla farbröder. Det har nog med hennes morfar att göra.

TVn är placerad på en brun pall bakom ett skynke. Skynket har hon hängt upp för att göra världen mjukare i kanterna, hennes egna är så skarpa. När hon inte blir utsuddad förstås. Och TVn har hon gömt där bakom för att den är ful. Hon tycker verkligen att den är genuint ful. Hon tänker att hon liksom straffar TVn för dess fulhet varje gång hon får kämpa för att titta på den. Det krävs också väldigt mycket ensamhet för att hon ska orka göra den ansträngningen. Det är bra, då känner hon sig inte ensam lika ofta.

 

Hon ger upp tanken på TV och sätter sig ner, stirrar rakt ut i luften och försöker komma vad som gick fel igår. Hon gjorde som hon alltid gör när hon är ensam. Hon brukar hon klä av sig alla kläder, men först brukar hon sminka sig. Hon plockar fram allt smink hon har sparat ända sedan mellanstadiet och lägger på dem i olika lager. Glitter, blå ögonskugga, max factor foundation, kajal, eyeliner, körsbärs läppglans, aprikos färgat läppstift från make up store och så vidare. Därefter klär hon av sig. Hon lägger alla plaggen i en lång orm på golvet, precis som i den där leken man lekte när man var liten. Det var alltid killarna mot tjejerna, man tävlade om vem som kunde skapa den längsta klädormen och lekens drivkraft var att få se varandra nakna.

Hillevi önskar att någon skulle se henne naken nu. Hon vågade aldrig vara med på de där lekarna som barn, men nu är hon vuxen och vågar. Så hon sminkar sig, klär av sig och därfter brukar hon spraya upp sitt hår. Hon gör olika frisyrer som tar timmar att reda ut. Till sist brukar hon lägga sig bredvid klädormen, andas lite och ta igen timmarna hon förlorat när hon umgåtts med andra. Hon tänker så, att hon förlorar tid med andra. Deras ord och känslor äter sig in i hennes ben och färgar hennes egna ord och känslor. Hon glömmer bort att vara sig själv och det är en lång väg tillbaka. Det är sånt hon tänker på när hon ligger där naken i sin ensamhet. Vägen tillbaka till sig själv och golvens kyla som sipprar in genom kroppens undersida. Hon ligger där och andas och tänker tills honom somnar. Sminket brukar torka fast och frisyrerna trassla till sig ytterligare. Hon får stå i duschen en evighet.

 

Men igår hade det inte fungerat. Sminket hade kladdat fel och kroppen återfick inte sina konturer. Hon reser sig, tar på sig ytterkläderna och går ner till busshållplatsen som ligger precis vid gathörnet. Hon tänker på vatten. Hon tänker att det är det enda rätta.

 

Hon åker ofta buss när hon ska någonstans. Hon tycker om kollektivtrafiken och människorna som åker med den. Ibland, när hon känner att hon vait duktig en längre period brukar hon ta bussen till vatten. Idag vet hon inte om hon varit duktig men hon tänker att det är värt ett försök. Vatten lugnar henne. Det spelar ingen roll vilket sorts vatten det är, så länge det är blött och någorlunda blått. I vanliga fall brukar hon åka till vattnet tidigt på morgonen och sen stanna där tills hon är så hungrig att hon nästan svimmar. Då åker hon hem och äter pasta med pesto och tänder levande ljus. Idag är inte i vanliga fall, idag tänker hon stanna tills hungern slår ut henne totalt, nollställer henne, ger henne en chans att börja om.

 

Hon går av den nästa sista håll platsen. Det är en bit att gå innan hon kommer fram, men redan efter ett tiotal meter hör hon bruset. Det här vattnet har hon besökt många gånger tidigare. Det är hit hon brukar åka när hon varit alldeles för duktig eller det har krisat på riktigt. Hon kommer fram och sätter sig ner. Hon trivs vid vattnet, det ger henne lugn och en känsla av sammanhang. Ibland tänker hon att det borde vara tvärtom. Vattnet är så stort och föränderligt, det rör sig fram och tillbaka på ett sätt som inte går att kontrollera. Fast sen tänker hon att det är just därför hon tycker så mycket om vattnet, det liknar henne på många sätt. Och vattnet försöker inte färga henne med massa ord och känslor. Det förstärker bara hennes egna och det är sånt hon behöver. Förstärkning. Hon har ett stark behov av förstärkning i sig själv, i sin egen person. Hon sitter stilla i kanske timmar och plockar ihop sina delar. Det är så mycket hon inte kan förklara, varför hon faller isär och varför det blir så här ibland. Men så är det, hon lärt sig leva med det och oftast vet hon hur hon ska hantera det. När hon åker bussen hem från vattnet känner hon sig förstärkt. Det är lättare att stå ut några dagar till. Egentligen tycker hon inte om när hon tänker så, det låter som att hon är en svag människa. Och det är hon sannerligen inte, hon är stark. Hon är bara lite suddig ibland. Hon har bara lite lätt för att tappa bort sig själv, det är allt. I grund och botten är hon stabil och fast. Men ibland glömmer hon bort det. Ibland är hon så duktig att hon nästan upphör att existera. Ibland blir katastrofen så stor att hon tappar bort sig själv. Sådana dagar är det bra att vattnet finns.

När hon böjde sig ner efter schampoflaskan svartnade det för ögonen.  Hon hade nog trots allt tagit i lite för mycket idag. Hon hade verkligen försökt att inte forcera de sista 50 metrarna men tydligen hade försöket misslyckats. Hon famlade efter den kaklade väggen och stod framåtlutad några sekunder och försökte samla tankarna. Det gick inget vidare. Istället rätade hon på sig och passade på att fiska med sig scahmpoflaskan på vägen upp. Hon klickade ut lite schampo i handflatan och vred upp värme ytterligare ett snäpp, mödosamt lyfte hon armarna och började massera in schampot samtidigt som hon försökte slappna av. Vilket inte heller gick något vidare. Frustrerad slog hon handen mot väggen och pressade fram ett ”Fan!”. Egentligen hade hon velat skrika rakt ut, sparka schampot åt helvete och falla i gråt. Men eftersom att hon befann sig i det lokala simhallens duschrum lät hon bli. Tillochmed hon kunde i sin enfald förstå att ett sådant reaseriutbrott skulle orsaka skvaller.

 

Folk i den här stan snackade, det visste hon. Hon var mycket väl medveten om just detta, minsta lilla grej och folk blev galna som hyenor. ”Herregud” tänkte hon, ”i den här stan ringer lokaltidingen på dörren om man skiter två gånger på en dag”. Det var hennes mors ord men de stämde mycket väl. Hon visste att skvaller var det som höll människorna i stan vid liv, hon var ju en av dem. De behövde nytt purfärskt skvaller lika mycket som regelbudna måltider och sömn. Hon var inte bättre själv, men trots detta hade hon glömt bort allt vad hon  visste kvällen innan och gjort vad man skulle kunna kalla ett litet snedsteg. Eller, litet vore en underdrift. Hon hade gjort en total jävla skitvurpa och det handlade bara om timmar innan djungeltrumman skulle slå och hon skulle behöva sätta sig mittemot sin pojkvän sedan tre år och inleda ett samtal med den utnötta meningen ”Du...vi behöver prata” och sen skulle han se på henne med avsmak, säga att han aldrig mer ville prata med henne, fråga hur hon kunde göra så, be om nyckeln till lägenheten, kasta ut henne, bannlysa henne ur landet, kalla henne hora, ringa sin mamma och sen skulle allt vara förstört. Hon var övertygad om att det var så det skulle sluta. Om inte djungeltrumman skulle hinna före henne. Då skulle hon komma hem, han sitta vid köksbordet, hennes väska stå vid dörren och han skulle inte ens se på henne. Hon skulle ta sin väska och gå och allt skulle vara förstört. Hur det än blev, blev det katastrof. Hon slog handen i väggen en gång till och kände hur skuldrorna drog ihop sig.

 

Hon vred upp  varmvattnet ännu en grad, tog ett djupt andetag och istället för att sortera tankarna så försökte hon blockera dem. Varje gång en bild av gårdagen blixtrade förbi i hennes medvetande skrek hon ”NEJ!” högt inom sig och började desperat tänka på något annat. Tvättider, räkningar, veckodagar, vadsomhelst. ”6-10, 10-16, 16-22, 6-10, 10-16, 16-22” Hon höll andan. ”500 till telia, tre och fem till hyran, ett och tre till buss. 500 till telia, tre och fem till hyran och ett och tre till buss” Hon andades ut. ”Idag är det lördag, imorgon är det söndag, sen börjar det om igen. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag...” En bild av gårdagen for förbi innanför pannbenet och hela hennes inre skrek ”NEJ!”.  Betsämt stängde hon av duschen och stegade fram till sin handduk. Torka sig, klä på sig, åka hem. Sätta sig vid köksbordet ”Du...vi behöver prata”. Hon klarade inte av det. Hennes mage knöt ihop sig till en hård liten knut och hon kände hur skulderbladen nu nästan nuddade varandra. Hon klarade inte av att åka hem, inte än. Var bara tvungen att andas lite först, samla tankarna, hitta orden, dö, bli en ny människa. Hon hängde tillbaka handduken på kroken hon tagit den ifrån och bestämde sig för att basta lite. Visserligen hade hon precis duschat men hon behövde göra något, vadsomhelst utom att åka hem. Så bastu fick det bli.

Inne i bastun var värmen nästintill outhärdlig. ”Perfekt” tänkte hon och klämde sig ner mellan Siv från charken på Konsum och Britt, hennes gamla förskolelärare som hon knappt hälsat på sedan hon gick ut sexårs, det var ju ett ganska bra tag sen nu. Siv fick en igenkännande nickning medan Britt möttes av ignorans, hon orkade inte med hela ”Nämen hej, vad gör du? På universitet säger du, Psykolog, oj då, sex år alltså? Tar du studielån? Men usch, ja det är inte lätt att vara student nuförtiden” Istället stirrade hon stint rakt fram tills ögonen torkade och började tåras. Då knep hon ihop dem med full kraft och började slå på sin själv inombords. ”Dumma, dumma, dumma du. Dumma idiotiska lilla du, var det verkligen värt det? Va!? På en toalett, på en fucking jävla äcklig sunk toalett. Dumma, dumma du!”  Hon knöt sina händer och slog dem mot låren. Både Siv och Britt tittade på henne. Hon orkade inte bry sig. Varför skulle de bry sig för? Varför skulle någon i den här gudförgätna hålan bry sig över huvudtaget? Plötsligt kände hon hur en stor trötthet sköljde över henne. Hon orkade inte med det här, hon orkade inte med känslan av att ständigt vara bevakad, allt skvaller och alla sneglande analyserande blickar stod henne upp i halsen. Vad hon gjorde och inte gjorde var hennes ensak, om hon ville följa med en okänd kille in på toaletten på Royale så skulle hon väl kunna göra det utan att vakna med en klump i halsen. Hon var ung, om hon ville expriemtera skulle väl hon ändå kunna göra det utan att någon, inklusive hennes pojkvän, lade sig i. ”Precis!” tänkte hon stolt och reste sig och gick ur bastun. Tog ytterligare en dusch, snabbare denna gång, torkade sig noggrant och gick ut i omklädningrummet. Hela tiden rabblade hon mantrat ”Jag gör väl vad jag vill, jag gör väl vad jag vill” hysteriskt för sig själv.

 

Hon öppnade sitt skåp med nyckeln som hon fäst med ett gummiband runt handleden. Bandet hade suttit lite för hårt och lämnade ett rött streck efter sig. Förundrad tittade hon på det. Det såg nästan ut som ett skärsår. Kanske att någon just nu gick förbi, såg hennes arm och tänkte ”stackars flicka, hon kan inte må så bra.” Och det gjorde hon inte heller. Just nu mådde hon piss faktiskt. Inte bara för det som hände igår, utan i allmänhet. Det hade varit stressigt skolan de senaste veckorna, hon hade fått IG på en tenta och hon hade sovit oroligt. ”Egentligen var det inte så konstigt att det som hände hände”  tänkte hon. ”Egentligen så var det nog bara ett uttryck för något annat, stress kanske”. Eller så kanske deras förhållande inte var så bra som de trott, hon kanske kände sig förtryckt, eller förbisedd. Den stora tröttheten byttes ut mot ömhet, både inför henne själv och pojkvännen. Såklart att det som hände hände, det var omständigheterna som tvingat fram det. Omständigheterna och alkoholen. Hon skulle åka hem och förklara för honom, han skulle förstå, de skulle gråta ut ihop och sen skulle allt bli bra. Hon visste det, nu när tanken slog henne insåg hon att hon vetat det hela tiden.

 

Lättad plockade hon ut sina kläder ur skåpet. Det var nästan så hon fick lust att sjunga lite. Hon hade åkt direkt från Madde, som hon sovit hos, till gymmet och därför hade hon fått låna en uppsättning kläder. Gårdagens festblåsa kändes liksom inte så passande i dagsljus, så därför fick hon rota runt en del innan hon hittade alla plagg. Hon plockade ut kläderna en efter ur ICAkassen som hon stoppat ner dem i och fick upp kjolen från gårdagens utstyrsel. Det var en snygg kjol, riktigt snygg, bortsett från en obscen vit fläck uppe vid linningen. Hon kände hur ömheten försvann. Hon kände hur verkligheten knockade henne totalt, hur en sten bildades i bröstet och hur skuldrorna som börjat slappna av återigen spände sig. Sperma. Klart som fan det var sperma på kjolen, han hade ju dragit ur. Hur skulle hon kunna komma hem med en spermafläckad kjol och vänta sig förståelse? Skulle de prata om saken, bli sams och sedan slänga kjolen i tvätten i väntan på nästa tvättid? Det skulle aldrig gå. Hon satte sig naken ner på bänken framför skåpen. Begravde händerna i ansiktet och började gråta.

 

 

Hon satt där ett ganska bra tag. Hon hann torka och hennes hår hann förvandlas till ett statiskt kråkbo. Hennes pojkvän tyckte hon var otroligt söt när hon lät håret torka utan att borsta ut det. Hennes världens finaste pojke som brukade ligga och trassla in sina fingrar i hennes hår innan de skulle somna. Hennes världens finaste pojke som senast igår sa att karman var på hans sida eftersom att han träffat just henne, världens bästa. ”Han skulle bara veta.” Tänkte hon bittert ”Att karma är påväg att ge honom en rejäl jävla käftsmäll.” Hon var ett svin, det var den hårda sanningen. Ett äckligt litet svin och nu var hon tvungen att åka hem och ta sitt straff. Hon skulle åka hem, sätta sig mitt emot honom, säga ”Du...vi måste prata”  och erkänna precis vad hon hade gjort, utan försköningar. Hon skulle berätta exakt hur hon dansat med en kille, naffsat honom i örat, kysst honom på halsen, kysst honom på munnen och bokstavligt talat släpat med honom in på toaletten. Därefter skulle hon erbjuda honom nyckeln till deras lägenhet, ringa sin mamma och höra om hon kunde sova där och sen skulle hon åka därifrån. Det skulle göra ont, men hon skulle förtjäna det. Hon skulle gråta men det skulle inte vara synd om henne. Hon tog på sig sina kläder, snörde på sig skorna och stängde jackan. Då ringde telefonen. Efter lite fumlande fick fram den och hon såg att det var hennes pojkvän som ringde. Hon klickade bort honom men han ringde igen. Hon klickade en gång till. Han fortsatte ringa. Antagligen var han orolig eftersom att hon inte kommit hem nu på morgonen. Han skulle bara veta. Hon klickade ytterligare en gång och han ringde igen. Hon svarade.

 

”Hej.”

 

”Hej baby, vart är du? Jag blev lite orolig när du inte svarade.”

 

”Nej, jag...jag drog direkt till simhallen när jag vaknat. Det är så segt att gå omkring och sunka när man är bakfull.”

 

”Det är sant. Men du, är du påväg hem nu eller?”

 

”Ja, jag är precis påväg att gå. Vill du att jag ska handla något på vägen hem?”

 

”Jag vet inte. Men du, jag tänkte att det är bättre att du hör det från mig först, du vet ju hur folk i den här stan snackar. Vi måste prata...”

 

Hon klickade honom och kände hur marken gungade till under hennes fötter.

Jag tänkte bryta botgöringen och publicera något annat istället, nämligen mitt livs första novell! Får jag höra rungande hurra från massorna? Ja! Eller, nu ljög jag. Det här är faktiskt mitt livs andra novell. Den första skrev jag förra veckan. Men det lät liksom mer pampigt med "livs första", hoppas ni förstår. Iallafall, det är här resultatet av en skoluppgift (som vanligt) som gick ut på att vi skulle dra tre lappar med ålder, plats och humör baserat på en händelse och sedan skulle vi skriva en novell baserat på de tre lapparna. Jag fick 23, omklädningsrum och skamfylld, har varit otrogen. Nu kan man vänta sig att det skulle bli något erotiskt, lite rahuj! rahuj! men icke. Jag är inte sån, fast det visste ni väl redan? (Hade jag varit lagd åt det hållet hade jag gjort en blinkande smiley nu, men icke!) Istället blev det en avhandling i skammens stadier. Eller nåt. Som vanligt är det bara jätteråmaterial (nästan ännu mer nu eftersom att jag förlorade min novelloskuld förra veckan) och den här gången är det DEFINITIVT INTE flickan i novellen som har skrivit brevet. Äh, vet ni vad? Det blev så mycket text nu att jag publicerar novellen i ett nytt inlägg istället. Vänta lite...

Ny dag, ny dikt ur sviten. Även denna gång på temat händer. Jag vill bara påminna om att det jag lägger upp här är råmaterial. Det är inte färdigt och jag kommer förhoppningsvis att arbeta om dikterna ännu mer. Då vet ni. Och självklart är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet.

 

Slagen

 

Det händer att händer händer

 

Det händer att händer rör händer

 

Det händer att händer händer

 

Inte igen

 

säger du

 

Men det händer att händer slår

 

som slag i magen i samvetet i dig

 

Som händer bara gör

 

som impulsen bara säger

 

Stoppar inte i luften

 

Stannar först när de når fram

 

Som röda märken

 

Det händer

 

Det händer att händer förstör

 

Det händer att händer händer dig

 

ÅH! ÅH! Det här är bra! Det här är fan kvällens bästa. Eller nej, veckans! Eller, jag vet inte! Men det handlar om fittor, det vet jag! OCH JAG GILLAR DET!

Sniglad

Jag har precis kommit hem från ett besök hos en nyinflyttad vän i malmö. Och jag inser bara mer och mer att shit, här vill jag ju bo! Luften är så lätt att andas där. Planen är ju att starta ett skrivarkollektiv (plus mikaela) nästa termin med några från klassen som också ska gå tvåan. Så drömmen är nära (Hör du det femtonåriga jag? snart bor du i malmö, precis som du drömmer om. Snart är vi där). Det är grym känsla. Den ska jag spara. Men nu, ytterligare en dikt ur sviten. Denna gång på temat händer.

Lederna

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder

 

Små små stjärnor spränger fram ur knäna, armbågarna, fingrarna

 

Som på tecknad film

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder men mitt hjärta står stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Jag ligger raklång på golvet och tänker på döden

 

Lederna fortsätter splittras men jag ligger bara stilla

 

Stjärnorna skjuter rakt ut ur mina knän

 

Jag försöker böja tårna

 

De går i tusen bitar

 

Jag försöker rulla axlarna

 

De faller sönder

 

Jag ligger stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Det forsar ut ur alla sargade leder

 

Tillsammans med de små små stjärnorna av smärta

 

Jag spärrar upp ögonen och väntar

 

Förr eller senare går även den här stormen över

Äh, vi tar en till när vi ändå är igång.
Tema sjukhus.

Medicinerna

Röda piller

 

Gröna piller

 

Rosa piller

 

Piller som trillar ner i gommen

 

som sömnen som uteblir

 

förblir

 

ogjord

 

overklig som dimman

 

av pillrena

 

av sakers tillstånd

 

Och det bruna pillret

 

det orangea

 

det blåa

 

Tre för att kunna äta

 

två för hjärtat

 

tre till för motoriken

 

Hur många för din värdighet?

 

När piller trillar ner i gommen

 

Studsar mot svalget

 

Rasslar i halsen

 

Piller för levnadslust

 

för ork för glöd

 

Piller för levnadslust

 

Istället för stöd

 

Det lila

 

Det vita

 

De vita

 

Som smulas till mjöl

 

Och sömnen

 

som förblir

 

utebliven

Jag tänkte att jag påbörjar botgöringen på en gång. Så här kommer första texten. På tema händer.

Skuggfigurerna

Barndomen  och leken och känslan av blöt overall och solsting

och skymmning och glass

och den blöta asfalten och rummet och leksakerna och det långtråkiga

och fredagsmyset och mamman och pappan

och sagorna på kvällen när man ska sova fast man inte vill

och pappan som förställer rösten det är otäckt man kryper närmre håller tag i byxfickan när han ska gå vill höra mer vill vara trygg och godnatt kramen och nattlampan

och födelsedagar och bada badkar

och pappan som lär en knyta skorna i en lekstuga i Valla djurpark

och det regnar

och barbiesarna och kojorna

och pappan som leker monster så man blir rädd

och övernattningarna och filmkvällarna och morgonkaffet

och pappan som lägger in en snus och smulorna

och mamman som vill sova längre och barnprogrammen och kvällarna.

Pappans alla sagor.

De är inte mer än skuggfigurer nu.

Hej, ja förlåt. Vi börjar så. Jag vet att det varit tyst ett tag och ni som fortfarande vill läsa hej! Men jag lovar, det finns en alldeles utmärkt förklaring. Jag har nämligen varit upptagen med skrivande på annat håll. Nej, jag har inte blivit publicerad författare (I wish) utan istället har jag jobbat med ett stycke diktsvit som vi började med här på Fridhem innan jullovet. (Dessutom åkte jag hem till mamma över jul och träffade V så då var jag upptagen med att hångla och sådana saker.) Igår skrev jag den sista dikten i sviten som skulle innehålla 21 dikter vilket innebär att jag nu är redo att återvända till er. Och jag tänkte att som plåster på såren så kunde jag publicera en del av de texter som jag skrivit? Låter bra? JA! Det blir inte alla dock, att skriva 21 dikter under tidspress har en tendens att hmm...sänka kvalitèn en smula. Om vi uttrycker oss milt. Men innan jag börjar med min botgöring så tänkte förklara hur hela det här diktprojektet har gått till.

Vi fick välja tre ämnen, jag valde sjukhus, händer och sömnparalys, utan veta vad de skulle användas till. Därefter gjorde vi en drös skrivövingar med ämnena som grund och vi letade MASSOR med fakta. Nästa steg var att vi skulle plocka ut sjuk aspekter av varje ämne. Jag valde:

SJUKHUS- Kulvertarna, döden, födseln, doktorerna, medicinerna, väntrummen och ambulanserna
HÄNDER- Slagen, skuggfigurerna, greppet, beröringen, teckenspråket, fingeravtrycken och lederna
SÖMNPARALYS- Maran, drömmarna, hallucinationerna, förlamningen, REM-sömnen, hjärnan och uppvaknandet.

Därefter följde mer skrivövningar,

Och sen släpptes bomben BANG! Ni ska skriva en dikt om varje ämne. MOHAHAHAHA! Och efter jul ska vi ha textsamtal på skiten. Typ.

Så, jag är väl ursäktad? Jag hoppas det, för jisstanes vad jag har slitit. Men nu är jag klar. Och tillbaka.
Det känns bra. Känns riktigt bra faktiskt.

Lovin
/Vilsk

Det här är kul. Det här är kul påriktigt. Älska fridhem!

Vi äger orden.

Och ni, jag kommer tillbaka snart. Jag lovar. Faktiskt.

Om jag skulle säga något till mig själv under det gågna decenniet skulle det vara: Inget var ditt fel.
Om jag skulle säga något till mig själv under det kommande decenniet skulle det vara: Fortsätt skriva.


Så, vi börjar om.
Det blir alltid enklast så.

Hej, jag heter AmandaVilska Lindgren och jag är poet.
Vad är du?

Kärlek

Förra fredagen ärades jag med ett besök av emme a.k.a stormhatt. Det var fest med tema tonårsperiod. Vi tog det hela på djupaste allvar. Så det var Gothtårar, stormhatt i papp och snippsnapp hål i grenen för hela slanten. Allt jag har att säga såhär i efterhanfd är att: Mamma, jag förlåter dig, jag visste inte mitt eget bästa.

Och nu, lite underhållning:


Lunarstormposerna.
På bilden ser vi: Valomössan, gothtårarna, den svarta ögonskuggan som fungerar som rouge, det röda läppsiftet, den lila palestinasjalen och ett stort mått självdistans. Till skillnad från förr.


Nedan följer ett urval av de bilder som togs under kvällen. Jag skippar de fyndiga bildtexterna. Jag tycker verkligen att de talar
för sig själva.











Jag tycker himla mycket om min klass alltså.

Och jag tycker väldigt mycket om mig själv som femtonåring. Jag förlåter henne för allt. Fast kanske inte för gothtårarna. Det är fan i mig en synd som inte går att förlåta. Nästan.

Ciao!