Jag försöker desperat knåpa ihop något att lämna in till textsamtalet imorgon. Jag har lyckats skriva en dikt. Jag vet inte hur den är. Men jag tänker att jag publicerar den. För då finns den. Då kan jag inte göra något åt det.

 

Fingertoppskänsla

 

Jag är dålig på det här med finkänslighet

 

Mina fingertoppar saknar udd

 

Det är bara ben och kött och blod

 

Lite ärrvävnad på sin höjd

 

Lite ojsan och hoppsan och något som saknar sammahang

 

Mina händer är inte så stora

 

Varje led saknar förankring

 

Jag skopar vatten efter vatten

 

Kan inte hålla stabilt i någonting

 

Jag behöver rötter

 

Mina naglar hänger löst

 

Jag skrapar i

 

Tappar greppet

 

Börjar om

 

Börjar

 

här

 

Jag är inte så bra på det här med fingertoppskänsla

 

Mina händer är fåglar

 

De skriker på människor som passerar

 

Mina fingrar klarar inte av sifferkombinationer

 

Hinner inte med i sammansättningen av atomer

 

Mina händer är fåglar

 

Som byter plats

 

Som försvinner

 

Som flyger iväg

 

Som jag

 

Som vill börja om

 

Ge mig lite ståndpunkter

 

Något att stå på

 

Något stabilt att hålla fast vid

 

Något som ryms i mina händer

 

Något som inte bara vilar på mina axlar

 

Mina leder knakar

 

Men stannar kvar

 

Händerna flaxar iväg

 

Lämnar avtryck

 

Börjar om

 

Börjar här

 

Ge mig lite fingertoppskänsla

 

Lite finkänslighet

 

Lite stabilitet

 

Lite händer att hålla i

Nämen oh!


Poesipussel på mitt golv.


Kan det vara...


...ett pågående projekt?

Vi hade teatersammarbete förra veckan. Vi skrev en dialog som teatertvåorna fick tre dagar på sig att skapa en scen av. Det var fantastiskt. Vilket ni kanske förstår så var mitt bidrag krigsmonologen som jag publicerade för ett tag sen. Jag var så sjukt nervös för att ge den till teatrarna. Visserligen har jag skrivit dramatik innan (vi minns väl alla 28 kvadrat? Ja.) Men på den senaste tiden har det känts som om att det skulle bli mitt enda bidrag till dramtiken. Jag vet inte varför, men jag tappade mitt självförtroende någonstans för ett tag sen och sen har jag liksom tänkt att dikter, det är det jag kan. Men sammarbetet fick mig att tänka om lite. Dels för att det var så sjukt kul att se hur teatrarna tog tag i texten, vred om den, lyfte den och gjorde något som går att visa upp av den. De fick något som jag skrivit att nå ut till andra och plötsligt mindes jag att det var det som var så magiskt med 28 kvadrat. Men också pågrund av allt beröm jag fick. Jag har en kär vän här på skolan som går teater. Och trots att det var världens läskigaste att låta honom läsa den, för han kan teater, så fick han göra det. Och han kunde peka och säga det här är bra, det här är bra och det är häftigt att du lyckats få med det här. Och sen kom självfötroendet tillbaka. Bara sådär. Plötsligt satt jag och pratade om hur mycket jag vill skriva dramatik och att jag kanske kommer söka till dramatiska institutet trots allt. (Mamma, det är stället där DRAMATIKER utbildas, det är sjukt creddigt och har du gått där är du hamn, tänkte bara förklara). Efter uppspelningen kom andra teatrare fram till mig och berömde, de hade lyckats ta till sig texten och de kunde också peka på specifika saker som gjorde texten bra. Åh lilla ego, vart ska du ta vägen ibland?

Det är synd bara att det inte blir mer än det sammarbetet, för det var så otroligt roligt. Visserligen har vi ett cafè nästa vecka (icke-fridhemmare, ett café är ett tillfälle då en linje på skolan underhåller resten av skolan på något sätt som kan förknippas till den utbildning man går. Är man ambitiös kan man baka kakor också. Bara så i vet.) och vågar jag ska jag kanske fråga dom två som jobbade med mig om de skulle vara intresserade av att spela upp den. Fast som sagt, det är bara om jag vågar.

Utöver min egna lilla egoboost så blev jag brutalt stolt över hela min klass, fan vad bra vi är. Som Anne brukar säga (en av mina lärare) det blir ett bra år det här.
Det är fan det bästa!

Lovin'
/Vilsk

Okej, spontana aggressionsutbrott borde kanske förklaras. Vi håller på med litteraturteorier just nu och jag fick psykoanalytisk litteraturteori på min lott. Så därför riktas just nu mina agg mot Freud, stackaren.

O.B.S!
Tidigare inlägg var ironiskt.
Jag tycker inte om Freud. Freud är en skitgubbe. Detta kan inte understrykas nog: Freud är en skitgubbe.

Hurra! Jag har kommit på svaret! Eller, inte jag, men Freud. I slutändan är det alltid Freud. Vi har länge skämtat om här i klassen att jag inspireras av skuld, skam, ångest och smuts, även flykt är vanligt förekommande. Jag har länge funderat på varför. Och nu har jag svaret, jag lider av en fixering. Tack Freud. Nu slipper jag undra. (Not.)

Sen att jag på senaste tiden bytt fokus från flykt till flyktingar, är något vi får fundera på någon annan dag.

Fixering: inom psykoanalytisk teori: oförmåga att frigöra sig från något, t.ex. ett trauma, som hör till ett tidigare skede i livet, ofta barndomen.

Här har det visst varit rätt segt på senaste tiden. Jag ber så mycket om ursäkt. Jag har farit till huvustaden och sett Placebo och grejor, men det berättar jag mer om sen. Viktigt nu är att jag återigen lyckats skapa något. Denna gång är det en dialog. Imorgon ska vi börja ett samarbete med teatertvåorna, de ska spela upp en scen för två personer som vi skrivit och det hela ska redovisas på fredag. Det är lite läskigt fast med kul. Här kommer iallafall mitt biddrag.

Monolog

Två barn sitter under ett bord, de är i 8 årsåldern, de har byggt något som kan liknas vid en koja och de sitter inbäddade bland kuddar och filtar.

Peter: Kan du berätta om kriget en gång till?

Katja: Kriget kom. Som ett stort täcke la det sig över oss. Alla skrek.

Peter: Vaddå? Hur skrek alla?

Katja: Alla skrek som hundar. Det var massor av soldater och de hade gevär och knivar och handgranater, de hade bomber som kunde spränga hus! Och alla kvinnorna grät.

Peter: (beundrande) Handgranater alltså… varför grät kvinnorna?

Katja: För att soldaterna skar upp dem knivar, (pekar på sitt underliv) ända nerifrån dit till (pekar på munnen) ända upp hit. Ritsch! Bara. Och så dödade de alla deras barn. (härmar en panikslagen kvinna) ”Nej! Skrek de, nej! Inte mitt barn! Mitt barn!”

Peter: (Härmar Katja) ”Mitt barn! Mitt barn” Vad gjorde de mer?

Katja: Jag minns inte riktigt, du vet det var krig väldigt länge så det var många hemskheter som hann hända. Jag såg många dö.

Peter: Du skojar! Vaddå? Har du sett en död människa påriktigt? Det tror jag inte på.

Katja: Gjorde jag visst. Jag såg jättemånga döda människor! De låg i högar längs gatorna. Och vet du vad? Vissa levde fortfarande! Och de kved såhär ” ooo aaa hjälp mig, hjälp mig…pomoc’, skrek de POMOC’!”

Peter: Vad betyder det? Berätta vad det betyder Katja.

Katja: Det betyder hjälp. Hjälp kved de, för de låg underst i likhögarna.

Peter: Det är så häftigt att du kan bosniska. Det kan inte jag. Jag menar du kan både bosniska och svenska. Var det inte svårt att lära sig det, bosniska alltså? Jag menar det är ju ett helt annat språk än svenska.

Katja: Ja, det var det kanske. Fast jag kunde bosniska innan jag kunde svenska.

Peter: Vaddå? Varför lärde du dig bosniska först? Det var väl dumt? När du ändå skulle komma hit.

Katja: Det visste jag inte när jag föddes pucko. När jag föddes var det inte krig och alla tanter och farbröder var glada och köpte bröd hela dagarna för det är sånt tanter gör. Sen kom kriget och alla blev ledsna och sen kom jag hit och nu kan jag svenska.

Peter: Berätta lite mer om kriget, berätta om serberna.

Katja: Min pappa tyckte inte om dem och sen försvann han. Nu vill jag inte prata mer om det.

Peter: Men! Du kan inte bara sluta sådär mitt i, när det är som mest spännande. Varför försvann han?

Katja: För att han inte tyckte om serberna sa jag ju!

Peter: Är din pappa död?

Katja: De torterade honom säger mamma så jag tror det.

Peter: Konstigt, vad gör man när man torterar?

Katja: Man drar ut naglarna på folk och så. För att dom ska säga saker som dom inte vill säga. Ibland bränner man dom med cigaretter också.

Peter: Min pappa är inte död. Fast han är full ibland. Då pratar han massor och skriker och då säger mamma ”nej, tyst, inte så att grannarna hör!” Är det samma sak tror du?

Katja: Kanske.  På ett sätt. Han säger i alla fall saker som han inte vill säga. Som förra helgen när han sa alla de där sakerna om din mamma och dagen efter mådde han jättedåligt. Det gör man visst av tortyr med. Så det är nog samma sak.

Peter: Så man kan säga att våra pappor blivit torterade?

Katja: Det kan man nog.

Peter: Berätta om natten när ni flydde.

Katja: Jag vill inte prata mer om det säger jag. Kan vi inte prata om något annat istället? Som förra helgen när din pappa var full. Han är konstig.

Peter: Är han inte alls det! Han bäst, fast ibland luktar han äckligt och är full. Mamma säger att så är det bara, det är inte så mycket att lägga vikt vid.

Katja: (härmar peter) ”lägga vikt…? Vad betyder det?

Peter: Jag vet inte riktigt, men jag tror att det betyder att det inte är så viktigt. Fast om nu menar det borde man faktiskt säga det.

Katja: Precis.

Betänksam tystnad uppstår

Peter: Såg du några döda som rörde sig då? Där i högarna? Var det några som rörde sig?

Katja: Var det väl.

Peter: Åh vad äckligt, berätta!

Katja: En gång var det en pojke som hade blivit skjuten säkert hundra gånger i magen och hans tarmar låg liksom och flöt på gatan och han skrek massor och det var samma dag som vi flydde och jag råkade snubbla på honom när jag sprang.

Peter: Fick du hans blod på dig?

Katja: Massor.

Peter: Du…jag tycker inte det här är roligt längre. Jag får ont i magen nu. Ska vi leka något annat istället?

Katja: Jag har haft ont i magen hela tiden. Ska vi gömma din pappas nycklar istället? Han sover ändå bara hela tiden och så luktar han illa.

Peter: Kan vi väl. Men du får inte säga så om min pappa. Aldrig mer, okej?

Katja: Okej.

Skrivardagen har resulterat i 4 olika monologer. Jag är nöjd med en av dem. Uppgiften för den här veckan var att skriva en monolog till ett poträtt. Personen på bilden skulle prata med någon som antingen inte svarar eller inte befinner sig i rummet. Jag valde en bild av en kvinna som sitter vid köksbord och ser allmänt whitetrash sliten ut. Det här var en svår uppgift, jag har inte gjort något annat än att försöka skriva idag. Men tillslut kom det. Och självklart delar jag med mig till er. Som vanligt, ett utkast. Och nej, den handlar inte om mig. Eller som bullen skulle säga "självklart är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet." Mycket nöje!

Maggan:

 

Du lämnade mig som om ingenting hade hänt. Som om ingenting spelat någon roll. Du lämnade mig vid köksbordet och här sitter jag än idag. Min hud har vuxit fast i stolarnas furu, mina ögon har lärt sig tapetens struktur utantill. Mitt hår är längre nu, gråare.

Paus

 

Jag äter socker för att överleva...

Paus

 

Jag vill att du ska komma tillbaka. Inte för att älska mig, jag har blivit älskad nog. Utan för att se mig. Jag vill att du ska se alla mina urdruckna vinflaskor, alla mina fimpar, alla dukar med brännmärken, alla flottiga bestick. Tvn står på och någonstans i ett annat land pratar människor om riktiga problem. Jag har aldrig haft några problem. Du var mitt enda och största svek och sen dess har jag aldrig kunnat hantera något annat, resten har bara flutit mig förbi.

Vrider på ringarna på högerhanden.

 

Jag klär mig varje morgon, det gör jag. Jag lånar mina döttras kläder som för att förhindra tiden från att gå. Jag frysa fast, precis som du fastnat i mig. För ja, jag drömmer om dig fortfarande. Jag känner varenda valk i dina händer, jag kan mönstret i ditt iris. Hur skulle jag kunna glömma dig? Människan väljer inte vad hon vill förtränga. Jag vill att du ska komma tillbaka. Inte för att älska mig.  Utan för att jag vill visa dig vad du lämnat. Vad du skapat. Du har skapat ett monster. Du har skapat en krökt rygg och tusen ensamma dagar. Ensamheten är nog det jävligaste. Jag har arbetat sönder min själ. Varje vaken stund har jag arbetat, bara för att göra dig mindre verklig. Bara för att laga alla sprickor i fasaden. Pengarna du aldrig skickade, tystnaden, skammen och återigen, ensamheten. Jag tror det var pengarna som sårade mig mest. Skuld och skam och ensamhet är något som en människa lär sig hantera. Men att vara utan pengar, att tvingas skrapa fickorna efter småmynt för en liter mjölk. Att behöva lämna tillbaka varor i kassan, att aldrig kunna unna sig någonting. Det lär sig en människa aldrig leva med.

Skakar uppgivet på huvudet och ler bittert.

 

Du bara gick din väg. Du lämnade mig vid köksbordet och du lämnade två barn i deras kammare. Vad gav du dem? De minns knappt hur du ser ut, jag minns men inte de. Jag vill helst glömma dig, än hellre vill jag resa mig ur förfallet och börja om pånytt. Men du har kedjat fast mig här. I en lägenhet som samlar alldeles för mycket damm och som aldrig går att få ren. Jag lånar mina döttras kläder, jag vill att tiden ska upphöra.

Ser ner i kaffekoppen som står framför henne. Tittar sedan upp bestämt.

 

Jag lever på kaffe, för att hålla mig vaken om nätterna så att jag slipper vakna till ännu en ny dag. Allt det här är ditt fel. Jag vill inte förstå dig, du är för simpel för sånt. Jag vill att du ska lida. Jag vill att du ska se mitt förfall och känna dig ansvarig. Men jag gråter inte längre. Jag har tystnat. Det enda som hörs är Tvn och kaffekokaren. Du gick ur rummet som om ingenting hänt. Du lämnade mig vid köksbordet, där sitter jag än. Jag vill att du ska återvända. Jag vill att du ska dö.  Jag vill att du ska se mig. Se mig.

Paus

 

Jag äter socker för att överleva...

När jag ändå är igång. Lite vackert:





Bara.

Idag är det skrivardag. Utanför är det så kallt att man nästan går sönder. Och innanför sitter jag i ett lila pow pow pow lila um och skriver monolog. Jag dricke kaffe och blandar Sage Francis med Laleh. Det känns bra. Det känns som varma popcorn kring hjärtat och jag skriver. Jag skriver, jag skriver.

Mikaela! (och ni andra) Här kommer lite riktigt redig jäkla matporr! LASANGE!









Oooh yeah baby, come to me you know you love me. Yeah you do. Want some alone time? Yeez yeez...

Jag lyckades skapa något här också. V är tråkig och pluggar så jag lämnades åt min egna kreativitet. Och se vad som hände, en dikt. Som vanligt, bara ett rått utkast, men jag tycker om den här med. Den heter andas och nej, jag är inte så melankolisk som den låter.
Here goes...

Andas

Vi går över markerna som om vi aldrig gjort något annat

 

Som om vi alltid gått

 

Om vi synar människor bortom deras sammanhang får vi plötsligt en klarare bild

 

Ett sammanhang förankrar en människa

 

utan det står vi nakna

 

 

Ge mig lite tid att andas

 

Jag brukar somna ihopkrupen med armarna om benen

 

Som för att försäkra mig själv om att jag finns kvar morgonen efter

 

Det gör jag nästan aldrig

 

Kvar är bara ett avtryck av något så litet som ett hjärtslag

 

Och vi som går

 

Jag är inte del av det men kunde mycket väl vara

 

Fast kanske är det inte själva aktionen vi ska fokusera på

 

Kanske är det syftet som är viktigt

 

Någon går för att tiden måste det

 

Det är människan som rör tiden framåt

 

Därför byter vi plats

 

Vi lämnar allting bakom

 

Till och med oss själva

 

För att lämna tomma ytor att bygga på

 

 

Ge mig lite tid att andas

 

När jag vaknar på morgonen är sängen tom

 

Lakanen rena

 

Jag vet att jag inte varit där

 

Tagen ur mitt sammanhang är jag mycket lätt att tycka om

 

Och vi rör oss framåt

 

Som om vi aldrig gjort något annat

 

Som för att lämna ny plats att bygga på

 

Ger oss lite tid att andas

Att sitta och slösurfa medan Den stora KÄRLEKEN diskar ger faktiskt mycket inspiration. Norrländska skogen gör det också. Och att resa och att bara för en stund byta miljö. Att befinna sig i en miljö som kretsar kring skapande ger också inspiration. Jag befinner mig med andra ord i ett sammanhand som inspirerar. Det är sjukt när man tänker på det. Jag minns hur jag slet förra året. Ena studen hetsplugga och bli klar med gymnasiet och därmed skapa ett livsverk och andra stunden slita mitt hår för att få ihop något som kunde liknas vid en pjäs. Även det ett livsverk. Jag minns med klumpar i bröstet hur jag desperat försökte få ihop vänner, familj, förhållande, jobb, skola, kreativitet och arrangerande till ett stort fungerande sammanhang. Och nu är jag mitt i det. Fridhem har gett mig möjligheten att bara skriva. Fridhem har gett mig ett sammanhang som innebär att mitt nav verkligen får stå i centrum. För skrivandet är mitt nav. Jag är framförallt storasyster och poet. Det är nog allt jag är. Jag trivs så bra med det. Tyvärr har väl storasysterbiten förfallit lite eftersom att jag numera befinner mig ungeför 40 mil ifrån lillebroren, men jag tänker att vi överlever det med.

Det är så svårt att uppskatta något när man befinner sig mitt i det. Jag har vetat om att Fridhem är Den Stora Drömmen, men jag har inte riktigt känt det. Men nu, 140 mil därifrån, någonstans i Umeå inser att att fan! jag har ett år (kanske två) som finns till bara för att jag ska kunna skriva. Det är en helt brutalt lyxig insikt. Jag gillar det. Nu ska jag duscha, sen jäklar, se blir det skriva av!

Kärlek är när:
Den stora kärleken ger en glass och chokladsås klockan 20 över 11 på kvällen med motiveringen att det är bra för reumatismen.

Då vet man att man har något extra.
Något att hålla fast i.

Nu, glass!

Rolig grej. Här i Umeå finns det en busshållplats som heter universum. "Nästa, Universum" Så jävla kaxigt alltså.

Ibland är man i Umeå. Och  ibland dansar den där Stora KÄRLEKEN runt i köket till Hoffmaestro samtidigt som man gör spenatpaj. Och ibland har man suttit naken i soffa hela kvällen och druckit vin, rökt cigaretter och ätit choklad. Och ibland man har pratat sönder allt man inte hunnit prata om under de två månader man varit ifrån varandra. Ibland går man promenader i Umeå och håller vanthand för det är helt galet snorkallt och ibland kommer någon tillexempel Den Stora KÄRLEKEN springandes mot en på en parkeringplats och hjärtat hoppar över ett slag och hoppar rakt ur bröstet och rakt in i bröstet på KÄRLEKEN. Ibland händer sånt. Ibland är man världens lyckligaste.

Och bara sådär kom inspirationen. Jag gick tidigare från ett mycket trevligt häng för att sömnen trängde på. Men så skrev jag. Och något pirrar i knäna. Det kanske kan bli något bra. Det är helt ogenomarbetat. Men jag lägger upp texten här. Som för att försäkra mig om att den finns påriktigt.


Som sagt, helt utan eftertanke. Men det känns som ett korn till något. Det gör det verkligen.

 

Isbitar

Som isbitar som klirrar längs ryggraden.

Som rädslan i ett barns ögon precis innan det slår sig.

Fast inte alls så.

Om jag ska minnas min barndom tänker jag på

Kvicksand, streptokocker och siamesiska tvillningar.

Min fascination fann inga gränser

Däremot trodde jag inte på världsfred

Jag minns mitt första krig

Jag minns Bosnien

Jag minns soldaten på tv som bara ville ge kvinnan lite mjölk

Bara låta henne släcka sin törst

Men hon grät

Och skrek

Och jag minns att jag frågade mamma varför gråter hon?

För att hon är rädd svarade mamma

Som isbitar längs ryggraden

Som trillar som piller ner i gommen

Det rosa för att kunna sova

Och resten av färgkartan för att kunna hantera livet som en vanlig människa

Men jag var aldrig dum nog att tro på världsfred

Däremot trodde jag på robotar

Jag trodde att om man drack förmycket cider så blev man en robot

Kolsyran som gick ut i alla leder

Förvandlade en till något man inte var

Som krig

Jag drack inte mjölk

Och jag åt inte ris

Jg sparade riset åt människorna på tv

Min mamma som tyckte det var bra att jag såg allt nu

Så fanns det inget att bli överraskad över sen

Jag brukade leka ”gömma invandraren”

Två barn på hatthyllan, under halsdukarna

Femton stycken i källaren

Kanske kunde jag rädda hela världen

 

Kvinnan och soldaten på tv och flyktingarna

Som alla gömdes i min mammas ögon

 

Jag kunde prata kurdiska när jag var liten

Jag kunde säga hej och fråga hur mår du

Det var aldrig någon som svarade bra

Fast jag minns inte det kriget

Jag minns bara flickan som var kusin till min kurdiska vän

Som gömde sig under täcket i rummet med väggar som inte hunnit bli dekorerade

Hon vägrade komma fram

Jag frågade mamma varför

Hon sa att flickan var rädd

Hon förstod inte vad vi sa och det kunde vara ganska otäckt

Som istbitar som klirrar längs ryggraden

Jag minns mitt första krig

Genom gamla darrande händer och söndersprängda ögon minns jag det

 

Jag minns en nyårsafton

Barnet i den bosniska familjen var två och tyckte att det var vackra färger

Föräldrarna i den bosniska familjen var över fyrtio och fick panikångest

Trodde att domedagen nu kommit

Som isbitar

Som rädslan i ett barn ögon precis innan det ramlar

Jag trodde aldrig på världsfred

Min mamma trodde på Oprah winfrey

Och  jag såg varenda flykting i hennes ögon.

Hej eller förlåt, ja det var ett tag sen.
Jag är en upptagen kvinna, eller bara lat eller ja. Men iallafall. Vi är igång igen, vi börjar med en sammanfattning av de två senaste veckorna:

• Filmprojektet - Underbart! Väldigt mycket att göra, väldigt roligt. Slutprodukten blev en film av min dikt "döden" där jag mestadels sitter mot en vägg coh ser febrig ut, men det är bra! Snubben som skötte regi och dylikt var ett geni när det kom till teknik så därför blev filmen sjuk snygg rent tekniskt. Jag är mycket nöjd.
• Pågående projekt - Det går inte alls. Någonstans har en sjö torkat jag lyckas banne mig inte skriva. Det oroar mig. Men jag tänker att det kommer, precis som med allt annat vänder även det.
• Gatsby open - I fredags i förra veckan deltog jag i poetry slam turneringen Gatsby open. Vilket kort och gott är en tävling i en snubbes vardagsrum. Hela tillställningen i sig var mycket intressant och under kvällens gång smög sig en känsla av mysighet på. Dock var vi (Jag, Henrik, Amanda och Carro som förärade mig med ett besök från Linköping) tvugna att rymma från gården efter tävlingens slut. Detta eftersom att hela området var omringat av ett stängsel. Tydligen är man rädd för inbrott i malmö. Min placering i tävlingen är inget att tala om eftersom att jag kom näst sist. Jag tror jag får skylla mig själv. Som jag nämnde var stämmningen väldigt mysig och jag borde ha förstått att dikter om skam och smuts inte skulle gå hem. Kvällens stora överraskning bestod av piip poesi, två danska snubbar som läste dikter vars innehåll jag inte förstod med älskade.
• Jag hade som sagt besök i helgen och detta besök var det finaste. Kärlek och daddlar och allt sånt man behöver. Helgen innan kom två av mina pojkar hit (Jack och Connie) och trots en brutal baksmälla på lördagen så var det alldeles fantastiskt.

Utöver detta sysslas det mycket med personlig utveckling just nu. Det må låta pretto (ha! jag använde ordet pretto seriöst! Ha! Ha!) , men jag tänker att jag faktiskt är tjugo år och det börjar bli dags att ta tag i saker.

Fast just nu längtar jag mest till Umeå. Fan vad jag längtar dit. Jäklar!

Filmprojektet är påbörjat och jag älskar det.
Glas ska krossas, ryggar ska vattnas, folk ska undkomma döden, ögon ska blinka, tiden ska stå stilla, bilder ska peppra, dikter ska läsas och allt kommer bli alldeles alldeles perfekt.

Jag vill bara tillägga att referenser såsom "Vem är du? Jag är döden" och ordvitsar såsom "Fan vad dött!" är tillåtna i kommentarsfältet på föregående inlägg. Även beröm uppskattas.