Okej, nu kan jag inte gömma mig mer och det är faktiskt dags för en uppdatering.
Förra veckan var det poesi hardcore. Gig för mig på onsdag och smkval på torsdagen. V hade det snäppet värre och hade ett gig på fredagen också, som förband till Navid Modiri och Gudarna. Men han klarade det. Han var jätteduktig.
Men nu handlar det om mig, min pojkväns donerier får han promota själv bäst han vill.
Iallafall, på onsdagen var det giget med Mente Rojas och Grioa. Jag önskar att jag hade skrivit om det tidigare. Nu känns det liksom lite snett att prata om den magin, när magin försvunnit. Men samtidigt tänker jag att det är precis det som inte får hända. Jag får inte sluta prata om honom, lyssna på hans musik eller värdera honom. Det blir fel då. Det är då han försvinner påriktigt. Så nu skriver jag om onsdagen som om fredagen aldrig hänt. Som om att det alltid är onsdag. Och för vissa av oss är det så. Men all respekt.

Onsdagen. Jag inledde hela spektaklet genom att gå upp på scenen och dra ett julklappsrim som jag skrev till V förra julen. Mest bara för att få ner deras förväntingar. Jag var lite nervös, det ska medges. Rummet var med lite god vilja packat med stora hophopare och jag är en inte så stor inte riktigt hiphopare. Men det gick bra. Och efter julklappssrimmandet brände jag av fyra dikter med känslan av ögonen fastnaglade och slag som i magen på alla där. Det kändes bra. Både "Godnattsaga" och "idioti" reste sig meter ovanför pappret och jag fick mycket applåder. Min mor, lillebror, mormor och Urban var där med. I soffan rakt framför mig, jag kunde inte titta åt det hållet för då skulle jag bara börja gråta. Med de var där. Och det var stolthet ändå ner i ryggraden.
Efter att jag läst kom dels Grioa fram och berömde "idioti" och det var sjukt stort. Vi diskuterade känslan av att inte räcka till, att inte kunna slåss fast man vill och könsroller.
Sedan kom en av De Stora Hiphoparna fram och sa "Du, det var vackert alltså, det var vackert." Det gjorde mig så glad. Jag tycker om när jag berör människor som jag verkligen inte tror att jag ska beröra.
Efter mig klev Mente Rojas upp på scenen och han lyckades dra med min lillebror in i musiken och brodern som inte riktigt kan hålla takten men som aldrig släpper scenen med blicken och det var fan vackert. Påriktigt.
Även jag trillade in i musiken och där är jag kvar. Hela andan bara togs ur mig.
Efter det var V näste man till rakning.
Och där hade vi stenar, stormar och gåshud. Wow. Jag visste inte att han kunde vara så bra och jag var väldigt stolt. MIn familja likaså. Så vi satt där i soffan och var stolt tillsammans. Min lillebror med en skiva av Mente Rojas i famnen.
Därfter Grioa.
Han körde en massa nya låtar. Och Anarki. Och 01. Och jag stod med armen runt Carro. Och han log sådär som bara någon som är orden kan.
Och trots avtrubbning efteråt och sorg och sådant var stunden just då stor. Det kommer den alltid att vara.

Det var dag ett av poesi hardcore. Nästa, torsdag.