Jag fortsätter att gräva ner i mig i novellträsket, och jag vet inte vad ni har att säga om saken men jag tycker att det går framåt, heja! Denna gång handlar novellen om flickan Hillevi. Återigen baserad på en skoluppgift. Denna gång fick vi fem rubriker som vi skulle skriva fem kortare texter till. Sen skulle vi pussla ihop texterna till en lång sammanhängande text. Liksom tekniken bakom att bygga en novell och så. Iallafall, låt mig presentera, Hillvevi och hennes konturer.

Hillevi sparkar på saker. Hon utstöter små korta vrål och hon skulle verkligen verkligen vilja slita sitt hår men det gör för ont. Hon är vad hennes morfar skulle kalla för rosenrasande. Hon går kors och tvärs över sitt vardagsrum och svär tyst för sig själv. Ingenting stämmer, ingen ramlar rätt och hur mycket hon än försöker så får hon inget sammanhang. Bestämd går han fram till skynket i rummets vänstra hörn, lyfter på det och slår till TVn som står där bakom. Tre gånger slå hon, men det känns inte bättre. Allt är rutineras fel. Hon har tappat sig själv totalt och det beror på att rutinerna brutits.

 

Hon hade klätt av sig igår. Hon hade spenderat hela dagen på universitet och därefter tagit en fika med en kursare och när hon kom hem var hon alldeles färgad. Hon hade knappt kommit innanför ytterdörren innan hon slitit av sig kläderna och börjat leta efter sminket. Men sen hade något gått fel. Kroppen hade kliat sönder sig själv och hennes fötter hade inte velat ligga stilla. Hon hade spenderat natten ihopkrupen i ett tomt badkar och idag fanns det inte tillstymmelse till sammanhang. Hon kändes sig alldeles suddig, det var som om hon flöt ut över hela sin lägenhet. Hennes kropp smetade av sig på möblerna, tygerna och fönstrena. Och det fanns ingen som kunde se hur arg hon var just nu. Hon har valt att vara ensam resten av veckan, hon har stängt av telefonen och sjukanmält sig. Men nu ångrar hon sig, hon vill att det ska finnas någon där som kan se hennes ilska. Någon som kan hålla om hennes axlar och säga att det inte var någon fara. Att alla känner såhär ibland och det innebär inte att man går i tusen bitar. Det bara känns så. Hon sprakar i luften. Det bara känns så. Det är känslorna som är hennes problem. De ligger och skvalpar precis utanpå huden och hindrar henne från att hålla ihop sig själv. Hon håller andan och svimmar nästan. Hon blir bortdomnad. Hon lägger sig ner på golvet och försökte slappna av. Tänker att det här är bara känslor, de går inte att ta på. Sen somnar hon. Fortfarande med händerna knutna.

 

Morgonen efter vaknar hon och tänker på sin barndom. Hon har en grundläggande tro på att allt som hände i barndomen har format henne till den människa hon är idag. Barndomen är hennes grundsten. Därför tänker hon ofta på den, den är viktigt att inte glömma bort. Som tröst efter gårdagens fall sätter hon vid sitt köksbord och försöker minnas händelser ur barndommen i detalj. Hur morfars kaffe luktade på morgonen, vilken låt som spelades när Isac i klassen över frågade om hon ville dansa, hur mycket den första tröjan hon köpte för egna pengar kostade och vilken färg den hade. Hon försöker minnas allt. Ibland är det svårt, minnena blir som lösryckta meningar framför ögonen och hur mycket hon försöker kan hon inte nå dem, men just nu går det bra.

 

Hon har några minnen som hon brukar tänka på som sina favoriter. Minne nummer ett: Känslan av trappan som knarrar på femte och sjunde trappsteget i mormor och morfars hus. Golvet är ganska kallt och det drar om benen. Köksdörren är stängd och innanför hörs radiomummlet. Mummlet som åker rakt in i hjärtat och bygger ett tryggt bo där. Morfars kokkaffe och doften av frukost. Nummer två: Klassresan i sexan. Alla tjejerna delar på en barack med våningssängar. Hillevi har lyckats få tag på en översäng och hon ligger och kollar i smyg på hur klassens populära tjejer över in en dans de ska visa upp för killarna senare på kvällen. Hon gräver ner ansiktet i kudden, håller andan och inser att hon inte behöver dem. Hon klarar sig alldeles utmärkt själv. Nummer tre: Det finns inga mer. Hillevi blir alldeles sorgsen och vill gråta när hon inser att favoritminnena tar slut där. Därför tänker på de två hon har jätteintensivt. Hon tänkt på dem många gånger förut och kan dem utantill nu. Trots det tänker hon på dem om och igen. Det är barndommen som har skapat den hon är idag. Hon försöker komma på vad som gör att de där två minnena känns så bra, varför de känns så rätt. Och resten så fel. Det måste ha hänt något särskilt de där två dagarn, något som gjorde att allt föll på plats. För visst har hon flera fina minnen, men inga som hon känt sig så närvarande i. Hon vill veta varför hon var så närvarande. Så hon upprepar dem i sitt huvud om och om igen. Försöker komma på vad som gick rätt. Försöker bräcka koden. Försöker göra allt rätt en gång till.

 

Hon reser sig från köksbordet, lämnar kaffet vid köksbordet och går fram till TVn. Funderar på att sätta på den. Det var ett tag sen hon skaffade den nu men hon brukar inte direkt titta på den. På sin höjd sätter hon på den när hon känner sig för ensam. När hon vaknar på golvet med ett decinums sparade sminkprodukter utsmetade i ansiktet, då brukar hon sätta på den. Men bara för sällskapets skull. Hon blir lugn av bilderna och ljusen som fladdrar förbi. Hon brukar skruva ner ljudet så att rösterna förvandlas till ett svagt mummel, lite som att lyssna på radio. Hon tänker återigen på radiomummlet i mormor och morfars kök. Det spelade ingen roll hur tidigt hon vaknade, morfar var alltid vaken med radion på låg volym och kaffekokaren igång. De kokade kaffe. Det är det ingen som gör längre. Hon funderar på om idag är en sån dag som hon borde sätta på TVn. Men hon känner instinktivt att det inte är värt det. Hon har så lätt för att tappa sina konturer. Hon flyter ut i kanterna och blir uttuschad bara efter några minuter av tittande. Det tar sån tid att samla ihop sig själv. Om hon dessutom fortsätter att titta på TV efter att hon suddats ut blir det hopplöst. Katastrofen är ett faktum och hon är förlorad i dagar, om hon har otur, veckor framöver. Trots detta sätter hon på den när hon känner sig ensam. Det är inte det att Hillevi inte tycker om att vara ensam, tvärtom. Men det finns en gräns för hur mycket ensamhet en människa klarar av och Hillevi når lätt sina gränser, de ligger så nära inpå henne. Henner favoritkanal är kunskapskanalen. Hon tänker att om hon skulle råka fastna med blicken och tappa bort sig själv så skulle åtminstone möjligheten finnas att hon lärde sig något under tiden. Dessutom brukar det oftast vara gamla farbröder som pratar och Hillevi känner sympati för gamla farbröder. Det har nog med hennes morfar att göra.

TVn är placerad på en brun pall bakom ett skynke. Skynket har hon hängt upp för att göra världen mjukare i kanterna, hennes egna är så skarpa. När hon inte blir utsuddad förstås. Och TVn har hon gömt där bakom för att den är ful. Hon tycker verkligen att den är genuint ful. Hon tänker att hon liksom straffar TVn för dess fulhet varje gång hon får kämpa för att titta på den. Det krävs också väldigt mycket ensamhet för att hon ska orka göra den ansträngningen. Det är bra, då känner hon sig inte ensam lika ofta.

 

Hon ger upp tanken på TV och sätter sig ner, stirrar rakt ut i luften och försöker komma vad som gick fel igår. Hon gjorde som hon alltid gör när hon är ensam. Hon brukar hon klä av sig alla kläder, men först brukar hon sminka sig. Hon plockar fram allt smink hon har sparat ända sedan mellanstadiet och lägger på dem i olika lager. Glitter, blå ögonskugga, max factor foundation, kajal, eyeliner, körsbärs läppglans, aprikos färgat läppstift från make up store och så vidare. Därefter klär hon av sig. Hon lägger alla plaggen i en lång orm på golvet, precis som i den där leken man lekte när man var liten. Det var alltid killarna mot tjejerna, man tävlade om vem som kunde skapa den längsta klädormen och lekens drivkraft var att få se varandra nakna.

Hillevi önskar att någon skulle se henne naken nu. Hon vågade aldrig vara med på de där lekarna som barn, men nu är hon vuxen och vågar. Så hon sminkar sig, klär av sig och därfter brukar hon spraya upp sitt hår. Hon gör olika frisyrer som tar timmar att reda ut. Till sist brukar hon lägga sig bredvid klädormen, andas lite och ta igen timmarna hon förlorat när hon umgåtts med andra. Hon tänker så, att hon förlorar tid med andra. Deras ord och känslor äter sig in i hennes ben och färgar hennes egna ord och känslor. Hon glömmer bort att vara sig själv och det är en lång väg tillbaka. Det är sånt hon tänker på när hon ligger där naken i sin ensamhet. Vägen tillbaka till sig själv och golvens kyla som sipprar in genom kroppens undersida. Hon ligger där och andas och tänker tills honom somnar. Sminket brukar torka fast och frisyrerna trassla till sig ytterligare. Hon får stå i duschen en evighet.

 

Men igår hade det inte fungerat. Sminket hade kladdat fel och kroppen återfick inte sina konturer. Hon reser sig, tar på sig ytterkläderna och går ner till busshållplatsen som ligger precis vid gathörnet. Hon tänker på vatten. Hon tänker att det är det enda rätta.

 

Hon åker ofta buss när hon ska någonstans. Hon tycker om kollektivtrafiken och människorna som åker med den. Ibland, när hon känner att hon vait duktig en längre period brukar hon ta bussen till vatten. Idag vet hon inte om hon varit duktig men hon tänker att det är värt ett försök. Vatten lugnar henne. Det spelar ingen roll vilket sorts vatten det är, så länge det är blött och någorlunda blått. I vanliga fall brukar hon åka till vattnet tidigt på morgonen och sen stanna där tills hon är så hungrig att hon nästan svimmar. Då åker hon hem och äter pasta med pesto och tänder levande ljus. Idag är inte i vanliga fall, idag tänker hon stanna tills hungern slår ut henne totalt, nollställer henne, ger henne en chans att börja om.

 

Hon går av den nästa sista håll platsen. Det är en bit att gå innan hon kommer fram, men redan efter ett tiotal meter hör hon bruset. Det här vattnet har hon besökt många gånger tidigare. Det är hit hon brukar åka när hon varit alldeles för duktig eller det har krisat på riktigt. Hon kommer fram och sätter sig ner. Hon trivs vid vattnet, det ger henne lugn och en känsla av sammanhang. Ibland tänker hon att det borde vara tvärtom. Vattnet är så stort och föränderligt, det rör sig fram och tillbaka på ett sätt som inte går att kontrollera. Fast sen tänker hon att det är just därför hon tycker så mycket om vattnet, det liknar henne på många sätt. Och vattnet försöker inte färga henne med massa ord och känslor. Det förstärker bara hennes egna och det är sånt hon behöver. Förstärkning. Hon har ett stark behov av förstärkning i sig själv, i sin egen person. Hon sitter stilla i kanske timmar och plockar ihop sina delar. Det är så mycket hon inte kan förklara, varför hon faller isär och varför det blir så här ibland. Men så är det, hon lärt sig leva med det och oftast vet hon hur hon ska hantera det. När hon åker bussen hem från vattnet känner hon sig förstärkt. Det är lättare att stå ut några dagar till. Egentligen tycker hon inte om när hon tänker så, det låter som att hon är en svag människa. Och det är hon sannerligen inte, hon är stark. Hon är bara lite suddig ibland. Hon har bara lite lätt för att tappa bort sig själv, det är allt. I grund och botten är hon stabil och fast. Men ibland glömmer hon bort det. Ibland är hon så duktig att hon nästan upphör att existera. Ibland blir katastrofen så stor att hon tappar bort sig själv. Sådana dagar är det bra att vattnet finns.

När hon böjde sig ner efter schampoflaskan svartnade det för ögonen.  Hon hade nog trots allt tagit i lite för mycket idag. Hon hade verkligen försökt att inte forcera de sista 50 metrarna men tydligen hade försöket misslyckats. Hon famlade efter den kaklade väggen och stod framåtlutad några sekunder och försökte samla tankarna. Det gick inget vidare. Istället rätade hon på sig och passade på att fiska med sig scahmpoflaskan på vägen upp. Hon klickade ut lite schampo i handflatan och vred upp värme ytterligare ett snäpp, mödosamt lyfte hon armarna och började massera in schampot samtidigt som hon försökte slappna av. Vilket inte heller gick något vidare. Frustrerad slog hon handen mot väggen och pressade fram ett ”Fan!”. Egentligen hade hon velat skrika rakt ut, sparka schampot åt helvete och falla i gråt. Men eftersom att hon befann sig i det lokala simhallens duschrum lät hon bli. Tillochmed hon kunde i sin enfald förstå att ett sådant reaseriutbrott skulle orsaka skvaller.

 

Folk i den här stan snackade, det visste hon. Hon var mycket väl medveten om just detta, minsta lilla grej och folk blev galna som hyenor. ”Herregud” tänkte hon, ”i den här stan ringer lokaltidingen på dörren om man skiter två gånger på en dag”. Det var hennes mors ord men de stämde mycket väl. Hon visste att skvaller var det som höll människorna i stan vid liv, hon var ju en av dem. De behövde nytt purfärskt skvaller lika mycket som regelbudna måltider och sömn. Hon var inte bättre själv, men trots detta hade hon glömt bort allt vad hon  visste kvällen innan och gjort vad man skulle kunna kalla ett litet snedsteg. Eller, litet vore en underdrift. Hon hade gjort en total jävla skitvurpa och det handlade bara om timmar innan djungeltrumman skulle slå och hon skulle behöva sätta sig mittemot sin pojkvän sedan tre år och inleda ett samtal med den utnötta meningen ”Du...vi behöver prata” och sen skulle han se på henne med avsmak, säga att han aldrig mer ville prata med henne, fråga hur hon kunde göra så, be om nyckeln till lägenheten, kasta ut henne, bannlysa henne ur landet, kalla henne hora, ringa sin mamma och sen skulle allt vara förstört. Hon var övertygad om att det var så det skulle sluta. Om inte djungeltrumman skulle hinna före henne. Då skulle hon komma hem, han sitta vid köksbordet, hennes väska stå vid dörren och han skulle inte ens se på henne. Hon skulle ta sin väska och gå och allt skulle vara förstört. Hur det än blev, blev det katastrof. Hon slog handen i väggen en gång till och kände hur skuldrorna drog ihop sig.

 

Hon vred upp  varmvattnet ännu en grad, tog ett djupt andetag och istället för att sortera tankarna så försökte hon blockera dem. Varje gång en bild av gårdagen blixtrade förbi i hennes medvetande skrek hon ”NEJ!” högt inom sig och började desperat tänka på något annat. Tvättider, räkningar, veckodagar, vadsomhelst. ”6-10, 10-16, 16-22, 6-10, 10-16, 16-22” Hon höll andan. ”500 till telia, tre och fem till hyran, ett och tre till buss. 500 till telia, tre och fem till hyran och ett och tre till buss” Hon andades ut. ”Idag är det lördag, imorgon är det söndag, sen börjar det om igen. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag...” En bild av gårdagen for förbi innanför pannbenet och hela hennes inre skrek ”NEJ!”.  Betsämt stängde hon av duschen och stegade fram till sin handduk. Torka sig, klä på sig, åka hem. Sätta sig vid köksbordet ”Du...vi behöver prata”. Hon klarade inte av det. Hennes mage knöt ihop sig till en hård liten knut och hon kände hur skulderbladen nu nästan nuddade varandra. Hon klarade inte av att åka hem, inte än. Var bara tvungen att andas lite först, samla tankarna, hitta orden, dö, bli en ny människa. Hon hängde tillbaka handduken på kroken hon tagit den ifrån och bestämde sig för att basta lite. Visserligen hade hon precis duschat men hon behövde göra något, vadsomhelst utom att åka hem. Så bastu fick det bli.

Inne i bastun var värmen nästintill outhärdlig. ”Perfekt” tänkte hon och klämde sig ner mellan Siv från charken på Konsum och Britt, hennes gamla förskolelärare som hon knappt hälsat på sedan hon gick ut sexårs, det var ju ett ganska bra tag sen nu. Siv fick en igenkännande nickning medan Britt möttes av ignorans, hon orkade inte med hela ”Nämen hej, vad gör du? På universitet säger du, Psykolog, oj då, sex år alltså? Tar du studielån? Men usch, ja det är inte lätt att vara student nuförtiden” Istället stirrade hon stint rakt fram tills ögonen torkade och började tåras. Då knep hon ihop dem med full kraft och började slå på sin själv inombords. ”Dumma, dumma, dumma du. Dumma idiotiska lilla du, var det verkligen värt det? Va!? På en toalett, på en fucking jävla äcklig sunk toalett. Dumma, dumma du!”  Hon knöt sina händer och slog dem mot låren. Både Siv och Britt tittade på henne. Hon orkade inte bry sig. Varför skulle de bry sig för? Varför skulle någon i den här gudförgätna hålan bry sig över huvudtaget? Plötsligt kände hon hur en stor trötthet sköljde över henne. Hon orkade inte med det här, hon orkade inte med känslan av att ständigt vara bevakad, allt skvaller och alla sneglande analyserande blickar stod henne upp i halsen. Vad hon gjorde och inte gjorde var hennes ensak, om hon ville följa med en okänd kille in på toaletten på Royale så skulle hon väl kunna göra det utan att vakna med en klump i halsen. Hon var ung, om hon ville expriemtera skulle väl hon ändå kunna göra det utan att någon, inklusive hennes pojkvän, lade sig i. ”Precis!” tänkte hon stolt och reste sig och gick ur bastun. Tog ytterligare en dusch, snabbare denna gång, torkade sig noggrant och gick ut i omklädningrummet. Hela tiden rabblade hon mantrat ”Jag gör väl vad jag vill, jag gör väl vad jag vill” hysteriskt för sig själv.

 

Hon öppnade sitt skåp med nyckeln som hon fäst med ett gummiband runt handleden. Bandet hade suttit lite för hårt och lämnade ett rött streck efter sig. Förundrad tittade hon på det. Det såg nästan ut som ett skärsår. Kanske att någon just nu gick förbi, såg hennes arm och tänkte ”stackars flicka, hon kan inte må så bra.” Och det gjorde hon inte heller. Just nu mådde hon piss faktiskt. Inte bara för det som hände igår, utan i allmänhet. Det hade varit stressigt skolan de senaste veckorna, hon hade fått IG på en tenta och hon hade sovit oroligt. ”Egentligen var det inte så konstigt att det som hände hände”  tänkte hon. ”Egentligen så var det nog bara ett uttryck för något annat, stress kanske”. Eller så kanske deras förhållande inte var så bra som de trott, hon kanske kände sig förtryckt, eller förbisedd. Den stora tröttheten byttes ut mot ömhet, både inför henne själv och pojkvännen. Såklart att det som hände hände, det var omständigheterna som tvingat fram det. Omständigheterna och alkoholen. Hon skulle åka hem och förklara för honom, han skulle förstå, de skulle gråta ut ihop och sen skulle allt bli bra. Hon visste det, nu när tanken slog henne insåg hon att hon vetat det hela tiden.

 

Lättad plockade hon ut sina kläder ur skåpet. Det var nästan så hon fick lust att sjunga lite. Hon hade åkt direkt från Madde, som hon sovit hos, till gymmet och därför hade hon fått låna en uppsättning kläder. Gårdagens festblåsa kändes liksom inte så passande i dagsljus, så därför fick hon rota runt en del innan hon hittade alla plagg. Hon plockade ut kläderna en efter ur ICAkassen som hon stoppat ner dem i och fick upp kjolen från gårdagens utstyrsel. Det var en snygg kjol, riktigt snygg, bortsett från en obscen vit fläck uppe vid linningen. Hon kände hur ömheten försvann. Hon kände hur verkligheten knockade henne totalt, hur en sten bildades i bröstet och hur skuldrorna som börjat slappna av återigen spände sig. Sperma. Klart som fan det var sperma på kjolen, han hade ju dragit ur. Hur skulle hon kunna komma hem med en spermafläckad kjol och vänta sig förståelse? Skulle de prata om saken, bli sams och sedan slänga kjolen i tvätten i väntan på nästa tvättid? Det skulle aldrig gå. Hon satte sig naken ner på bänken framför skåpen. Begravde händerna i ansiktet och började gråta.

 

 

Hon satt där ett ganska bra tag. Hon hann torka och hennes hår hann förvandlas till ett statiskt kråkbo. Hennes pojkvän tyckte hon var otroligt söt när hon lät håret torka utan att borsta ut det. Hennes världens finaste pojke som brukade ligga och trassla in sina fingrar i hennes hår innan de skulle somna. Hennes världens finaste pojke som senast igår sa att karman var på hans sida eftersom att han träffat just henne, världens bästa. ”Han skulle bara veta.” Tänkte hon bittert ”Att karma är påväg att ge honom en rejäl jävla käftsmäll.” Hon var ett svin, det var den hårda sanningen. Ett äckligt litet svin och nu var hon tvungen att åka hem och ta sitt straff. Hon skulle åka hem, sätta sig mitt emot honom, säga ”Du...vi måste prata”  och erkänna precis vad hon hade gjort, utan försköningar. Hon skulle berätta exakt hur hon dansat med en kille, naffsat honom i örat, kysst honom på halsen, kysst honom på munnen och bokstavligt talat släpat med honom in på toaletten. Därefter skulle hon erbjuda honom nyckeln till deras lägenhet, ringa sin mamma och höra om hon kunde sova där och sen skulle hon åka därifrån. Det skulle göra ont, men hon skulle förtjäna det. Hon skulle gråta men det skulle inte vara synd om henne. Hon tog på sig sina kläder, snörde på sig skorna och stängde jackan. Då ringde telefonen. Efter lite fumlande fick fram den och hon såg att det var hennes pojkvän som ringde. Hon klickade bort honom men han ringde igen. Hon klickade en gång till. Han fortsatte ringa. Antagligen var han orolig eftersom att hon inte kommit hem nu på morgonen. Han skulle bara veta. Hon klickade ytterligare en gång och han ringde igen. Hon svarade.

 

”Hej.”

 

”Hej baby, vart är du? Jag blev lite orolig när du inte svarade.”

 

”Nej, jag...jag drog direkt till simhallen när jag vaknat. Det är så segt att gå omkring och sunka när man är bakfull.”

 

”Det är sant. Men du, är du påväg hem nu eller?”

 

”Ja, jag är precis påväg att gå. Vill du att jag ska handla något på vägen hem?”

 

”Jag vet inte. Men du, jag tänkte att det är bättre att du hör det från mig först, du vet ju hur folk i den här stan snackar. Vi måste prata...”

 

Hon klickade honom och kände hur marken gungade till under hennes fötter.

Jag tänkte bryta botgöringen och publicera något annat istället, nämligen mitt livs första novell! Får jag höra rungande hurra från massorna? Ja! Eller, nu ljög jag. Det här är faktiskt mitt livs andra novell. Den första skrev jag förra veckan. Men det lät liksom mer pampigt med "livs första", hoppas ni förstår. Iallafall, det är här resultatet av en skoluppgift (som vanligt) som gick ut på att vi skulle dra tre lappar med ålder, plats och humör baserat på en händelse och sedan skulle vi skriva en novell baserat på de tre lapparna. Jag fick 23, omklädningsrum och skamfylld, har varit otrogen. Nu kan man vänta sig att det skulle bli något erotiskt, lite rahuj! rahuj! men icke. Jag är inte sån, fast det visste ni väl redan? (Hade jag varit lagd åt det hållet hade jag gjort en blinkande smiley nu, men icke!) Istället blev det en avhandling i skammens stadier. Eller nåt. Som vanligt är det bara jätteråmaterial (nästan ännu mer nu eftersom att jag förlorade min novelloskuld förra veckan) och den här gången är det DEFINITIVT INTE flickan i novellen som har skrivit brevet. Äh, vet ni vad? Det blev så mycket text nu att jag publicerar novellen i ett nytt inlägg istället. Vänta lite...

Ny dag, ny dikt ur sviten. Även denna gång på temat händer. Jag vill bara påminna om att det jag lägger upp här är råmaterial. Det är inte färdigt och jag kommer förhoppningsvis att arbeta om dikterna ännu mer. Då vet ni. Och självklart är det inte tjejen i filmen som har skrivit brevet.

 

Slagen

 

Det händer att händer händer

 

Det händer att händer rör händer

 

Det händer att händer händer

 

Inte igen

 

säger du

 

Men det händer att händer slår

 

som slag i magen i samvetet i dig

 

Som händer bara gör

 

som impulsen bara säger

 

Stoppar inte i luften

 

Stannar först när de når fram

 

Som röda märken

 

Det händer

 

Det händer att händer förstör

 

Det händer att händer händer dig

 

ÅH! ÅH! Det här är bra! Det här är fan kvällens bästa. Eller nej, veckans! Eller, jag vet inte! Men det handlar om fittor, det vet jag! OCH JAG GILLAR DET!

Sniglad

Jag har precis kommit hem från ett besök hos en nyinflyttad vän i malmö. Och jag inser bara mer och mer att shit, här vill jag ju bo! Luften är så lätt att andas där. Planen är ju att starta ett skrivarkollektiv (plus mikaela) nästa termin med några från klassen som också ska gå tvåan. Så drömmen är nära (Hör du det femtonåriga jag? snart bor du i malmö, precis som du drömmer om. Snart är vi där). Det är grym känsla. Den ska jag spara. Men nu, ytterligare en dikt ur sviten. Denna gång på temat händer.

Lederna

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder

 

Små små stjärnor spränger fram ur knäna, armbågarna, fingrarna

 

Som på tecknad film

 

När jag vaknar på morgonen exploderar det i mina leder men mitt hjärta står stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Jag ligger raklång på golvet och tänker på döden

 

Lederna fortsätter splittras men jag ligger bara stilla

 

Stjärnorna skjuter rakt ut ur mina knän

 

Jag försöker böja tårna

 

De går i tusen bitar

 

Jag försöker rulla axlarna

 

De faller sönder

 

Jag ligger stilla

 

Blodet hinner inte fram till hjärtat

 

Det forsar ut ur alla sargade leder

 

Tillsammans med de små små stjärnorna av smärta

 

Jag spärrar upp ögonen och väntar

 

Förr eller senare går även den här stormen över

Äh, vi tar en till när vi ändå är igång.
Tema sjukhus.

Medicinerna

Röda piller

 

Gröna piller

 

Rosa piller

 

Piller som trillar ner i gommen

 

som sömnen som uteblir

 

förblir

 

ogjord

 

overklig som dimman

 

av pillrena

 

av sakers tillstånd

 

Och det bruna pillret

 

det orangea

 

det blåa

 

Tre för att kunna äta

 

två för hjärtat

 

tre till för motoriken

 

Hur många för din värdighet?

 

När piller trillar ner i gommen

 

Studsar mot svalget

 

Rasslar i halsen

 

Piller för levnadslust

 

för ork för glöd

 

Piller för levnadslust

 

Istället för stöd

 

Det lila

 

Det vita

 

De vita

 

Som smulas till mjöl

 

Och sömnen

 

som förblir

 

utebliven

Jag tänkte att jag påbörjar botgöringen på en gång. Så här kommer första texten. På tema händer.

Skuggfigurerna

Barndomen  och leken och känslan av blöt overall och solsting

och skymmning och glass

och den blöta asfalten och rummet och leksakerna och det långtråkiga

och fredagsmyset och mamman och pappan

och sagorna på kvällen när man ska sova fast man inte vill

och pappan som förställer rösten det är otäckt man kryper närmre håller tag i byxfickan när han ska gå vill höra mer vill vara trygg och godnatt kramen och nattlampan

och födelsedagar och bada badkar

och pappan som lär en knyta skorna i en lekstuga i Valla djurpark

och det regnar

och barbiesarna och kojorna

och pappan som leker monster så man blir rädd

och övernattningarna och filmkvällarna och morgonkaffet

och pappan som lägger in en snus och smulorna

och mamman som vill sova längre och barnprogrammen och kvällarna.

Pappans alla sagor.

De är inte mer än skuggfigurer nu.

Hej, ja förlåt. Vi börjar så. Jag vet att det varit tyst ett tag och ni som fortfarande vill läsa hej! Men jag lovar, det finns en alldeles utmärkt förklaring. Jag har nämligen varit upptagen med skrivande på annat håll. Nej, jag har inte blivit publicerad författare (I wish) utan istället har jag jobbat med ett stycke diktsvit som vi började med här på Fridhem innan jullovet. (Dessutom åkte jag hem till mamma över jul och träffade V så då var jag upptagen med att hångla och sådana saker.) Igår skrev jag den sista dikten i sviten som skulle innehålla 21 dikter vilket innebär att jag nu är redo att återvända till er. Och jag tänkte att som plåster på såren så kunde jag publicera en del av de texter som jag skrivit? Låter bra? JA! Det blir inte alla dock, att skriva 21 dikter under tidspress har en tendens att hmm...sänka kvalitèn en smula. Om vi uttrycker oss milt. Men innan jag börjar med min botgöring så tänkte förklara hur hela det här diktprojektet har gått till.

Vi fick välja tre ämnen, jag valde sjukhus, händer och sömnparalys, utan veta vad de skulle användas till. Därefter gjorde vi en drös skrivövingar med ämnena som grund och vi letade MASSOR med fakta. Nästa steg var att vi skulle plocka ut sjuk aspekter av varje ämne. Jag valde:

SJUKHUS- Kulvertarna, döden, födseln, doktorerna, medicinerna, väntrummen och ambulanserna
HÄNDER- Slagen, skuggfigurerna, greppet, beröringen, teckenspråket, fingeravtrycken och lederna
SÖMNPARALYS- Maran, drömmarna, hallucinationerna, förlamningen, REM-sömnen, hjärnan och uppvaknandet.

Därefter följde mer skrivövningar,

Och sen släpptes bomben BANG! Ni ska skriva en dikt om varje ämne. MOHAHAHAHA! Och efter jul ska vi ha textsamtal på skiten. Typ.

Så, jag är väl ursäktad? Jag hoppas det, för jisstanes vad jag har slitit. Men nu är jag klar. Och tillbaka.
Det känns bra. Känns riktigt bra faktiskt.

Lovin
/Vilsk

Det här är kul. Det här är kul påriktigt. Älska fridhem!

Vi äger orden.

Och ni, jag kommer tillbaka snart. Jag lovar. Faktiskt.

Om jag skulle säga något till mig själv under det gågna decenniet skulle det vara: Inget var ditt fel.
Om jag skulle säga något till mig själv under det kommande decenniet skulle det vara: Fortsätt skriva.


Så, vi börjar om.
Det blir alltid enklast så.

Hej, jag heter AmandaVilska Lindgren och jag är poet.
Vad är du?

Kärlek