Konsten gör människor ensamma. Nu ska jag hem till Aron.



För nu tar jag semester.
Först åker jag Haraldsbo och dricker vin.
Och sen åker jag hem till lillebroren. Och där tänker jag stanna.
Tills han inte står ut med mig mer.
Men ikväll ska det firas, för jag har klarat min deadline.

Hurra! Hurra! Hurra!

Ja, då var det dags.
Jag har avslutat min första deadline. Så låt oss då dra fram allting i ljuset.
Vad är mitt hemliga projekt? (Åh, jag bara hör hur massorna jublar: säg det nu, säg det nuuuu.)
Mitt hemliga projekt är att jag ska...
skriva en pjäs.

Antiklimax eller hur?
(För poetry slam poeter ger antingen ut en diktsamling som de bekostat själva, blir ståuppare eller skriver en pjäs. Så är det bara.)

Nej då, går allt som det ska blir det allt annat än ett antiklimax.
Det blir stora grejor.
Det kan jag garantera. Och mitt cv jublar. Likaså egot.
Går allt som det ska kommer ni se affischer, primärfester och pjäsen lite varstans i landet.
Men då ska det fortfarande gå som det ska.
Men, jag vågar, efter en veckas hetsskrivande släppa ifrån mig ett litet jubel.
Hurra.

Hurra! Hurra! Hurra!

Det finns mycket jag inte tror på. Ni som har klickat på den lilla fliken där det står "Vilska" har sett att det finns en hel radda med saker. Men det finns en sak jag tror på, förutom en slutgiltig explosion, och det är livsverk. Och inte livsverk som i en förmögenhet, halva kungariket och evig lycka. Utan livsverk som någonting som är MITT, som jag ådstakommit alldeles själv. Jag tror även att man kan ha flera livsverk under sitt, precis som kan ha flera livskärlekar eller flera livskriser.

Dock är jag övertygad om att varje livsverk är precis lika viktigt, precis som varje kärlek eller kris.
Jag har alltid strävat efter någonting. Ett tag var det att bli frisk, ett tag var det att inte äta piller, ett tag var det att få avgångsbetyg( vilket det fortfarande är) och ett tag var det att bli publicerad. Strävan i sig är visserligen inte själva livsverken men den är avgörande för vad livsverket blir. Min situation idag, jag skulle vilja kalla det ett livsverk. För banne mig vad jag har kämpat för att komma hit. Men jag har några Stora Livsverk kvar. Visst jag har blivit publicerad, men inte så mycket som jag vill. Jag får skriva och stå på scen och i vissa fall får jag tillochmed betalt för det. Men det är inte slutmålet. Vad mitt nästkommande livsverk blir är fortfarande lite svårt att veta. Jag kan inte riktigt säga vad det är fören jag står och tittar tillbaka och konstaterar att ja jäklar, jag är ju framme nu.
Ett livsverk behöver inte vara något stort, bara det är något man är stolt över. Så stolt att man pyser ut över kanterna och nästan inte vet vart man ska ta vägen. Jag tror att ett sånt tillfälle för mig skulle vara när jag ser min första bok i en bokhandel, eller när någon spelar upp något jag skrivit på en scen. Där har vi livsverk. Sen kommer frågan om livsverk måste vara något man kan ta på, eller om det bara är en process. Jag tror det är lite båda delarna. man kan nog sammanfatta det i att ett livsverk är något du strävar mot. Hela tiden.

Anledningen till att jag funderar över allt det här är att en morbror till mig just förlorat sitt Stora Livsverk. Hans lastbil brann upp mitt på motorvägen och med den hans möjlighet att försörja sin familj. Lastbilen var hans livsverk. Själva händelsen i sig satte inte igång de här tankarna i mig, utan det var mer min reaktion på vad som hänt. Jag kände verkligen med honom. Och inte bara stackars, utan jag kände hans sorg. Ett livsverk är något som i slutändan är större än man själv. Det är något man lever på och den där lastbilen var hans stolhet. Den där lastbilen var hans företag som han skapat med egna händer. Jag minns när han tryckt upp klistermärken med sin logga på och han delade ut dem till hela släkten. Där har vi sann glädje. Min medkänsla med min morbror fick mig att inse hur otroligt tacksam jag är över de värderingar jag fått inpräntade i mig sedan koltåldern.
Du är inte vad du äger, utan vad gör. Om du bara strävar så är din belöning lika stor vare sig det är en rikedom eller ett fungerande liv i en hyresetta. Jag har nått mitt första mål och därmed skapat mitt första livsverk och nu är det dags för nästa.
Jag skulle kanske vilja ringa min morbror och säga att han inte ska vara ledsen. Det kommer fler chanser att skapa något man är stolt över. Och det där med pengar, tja, det löser sig alltid. Att det antagligen gör skitont men med tanke på att han en familj så står han ju inte ensam i det här.
Men så bra kompisar är vi inte, så det vågar jag nog inte tyvärr. Men han kanske läser det här och kan tänka att jag har lite rätt.

Dessutom tror jag att flera livsverk kan byggas på varandra. Livsverk nummer ett: Tillvaro, Livsverk nummer två: Något jag presterat som jag är stolt över, Livsverk nummer tre osv. Så om ett raseras, så har man ju ändå några kvar. Jag förstår att det är en klen tröst när man förlorat något stort. Men det handlar ju om det stora i det lilla.

Det känns lite läskigt att bara vara nästan tjugo och redan satt upp planer för vad som ska vara avgörande i mitt liv. Men jag tänker att om jag strävar nu, blir det inte så jobbigt när jag blir äldre. Jag vill ju kunna vara stolt över hela mitt liv. Och jag har skämts tillräckligt. Så därför sätter vi en markering vid livsverk nummer ett och går vidare.
Kanske att nummer två inträffar snart, vad vet jag.

Så innan jag lägger mig, var stolta över livsverkan och över strävandet. Vi är alla grymma på våra egna sätt.

(Ojoj, vad högtidligt det blev. Men det känns bra. Jag känner mig lite som en messias.)

Nattens.

Det senaste smset jag skickade var:

"Hjärnhinneinflammation! Det kan spädbarn dö av! Hjärnhinneinflammation fanns på t9, koolt..."

Delar av detta sms kan på ett eller annat sätt sammankopplas med mitt hemliga projekt. (Jag skriver alltid hemliga projekt med kursiv stil för att jag vill att ni ska föreställa er hur jag lyfter ena ögonbrynet och ser lite mystisk ut.)

Men åååh, vad spännande. Eller hur?

Bummer. Bokrean har ju börjat. Då måste jag ju in till stan ändå. Jag känner suget i maggropen. Och jag hör den lilla rösten som säger "Åk till bokrean. Annars kommer de snikna  pocketpensionärerna roffa åt sig alla guldkorn. Åååk. " Tyvärr så måste jag följa den. Jag kanske kan ta några timmars flex från skrivandet.
Bokrean får man ju inte missa.
End of discussion.

Jag har fortfarande morgongrus i ögonen och kaffet är inte riktigt slut. Men andra ord är jag inte riktigt människa än.
Idag är en sån dag som jag verkligen ska försöka hålla mig hemma. Skolan erbjuder ledighet och jag tänker "aha! skriva!" så vi ger det ett försök. Förvandlar det till ett slags nio till fem med rast. Fast klockan är snart halv tolv så det blir kanske tolv till åtta. Med plugg. För det är ju sånt också, som halkar snett och efter.
Men jag tänker "aha! prioritera!" och därför ska jag försöka att bara skriva idag.
En annan sak som måste göras, kanske inte under dagen men dock måstes är att påbörja donaet med sökandet till folkhögskolor.
För det är ju planen va, att ägna ett år till att skriva skriva skriva. Helst vill jag ju göra det på Fridhem men jag vet att det är många som känner som jag. Så därför är det dags att börja dona. Dona hit och dona dit.
Det är mycket donande överhuvudtaget just nu. Dona med SM (som kommer bli VÄRSTA grejen) dona med slams i norrköping (kolla här) och linköping och massor av sådana grejor.
När jag tänker efter så är det nästan mer skrivande och mer poesi i mitt liv just nu än det varit på länge. Visserligen kuskade jag runt i sverige i höstas, men jag blev så sliten av det att jag knappt orkade skriva någonting alls. Nu åker jag ingenting men skriver massor. eller ja, försöker.
Det här blir ingen djupare analys av någontinga alls, mer en slags to do list fast utan punkter.
Nu ska jag dona kaffe.
Sen dona disk.
SEN, dona lite kick ass texter.

Puss!

                                           



Jag har precis kommit hem från sagateatern efter ha sett Jonas Hassen Khemiris pjäs "fem gånger gud", och jag är hänförd. Jag har tappat andan och kommer inte återfå den ikväll. Jag är bortblåst och alldeles betagen. Jag tycker ni ska se den. Se den och häpna.
Det enda som var lite jobbigt var att jag satt där i teatersalongen och tänkte "Jag kommer ALDRIG kunna bli såhär bra." Jag kommer aldrig kunna leka med ord på det där sättet. Jag kommer aldrig kunna skriva något som bränner i knäna på det där sättet. För det gjorde den. den brände och pirrade och bubblade och porrade runt sig bland massa av ord. Underbart.
Men se den.
Jag tvingar er.

Jag har kommit hem från karlshamn och Emme nu. Mitt hjärta har vilat och vistelsen där var verkligen alldeles underbar. Jag drack som sagt mängder av te och åt en massor goda saker. Vi pratade om allt  och det kändes sådär varmt och lungt och tryggt som det kan kännas med bästaste vänner ibland och alla mina småbitar blir alldeles bubbliga av att tänka på allt fint och jag vill verkligen åka tillbaka snart.

Emme och Hampus med ze lovebaby a.k.a petit moi!


Jag tror dessutom att resan inverkade positivt på skrivandet. Inte bara när det gäller det hemliga projektet utan även på det personliga dagboks-antecknandet och dikt-skrivandet. Jag har gjorde också  ett tappert försök till att skriva en rimmad dikt. Jag och rim funkar verkligen inte. Så det var ett litet äventyr. Det handlar ju om det stora i det lilla liksom. Men seriöst så kan jag verkligen inte skriva på rim. Jag får inte till takten, det blir bara slutrimn och min hiphoparpojkvän  brukar slita sitt hår i frustration när han försöker bena ut något rimmat jag skrivit. Jag är helt enkelt urkass.
Det närmsta jag kommit rim är ett julklappsrim jag skrev till V förra året. Han fick en vinyl med hipartisten sole och rimmet blev följande:

Denna artist ligger dig varmt om ditt hjärta
så därför känner du förhoppningsvis ingen smärta
när du ska gå runt och pula
och lyssnar på denna sula.

Allvarligt talat! Det är ju så fruktansvärt avskyvärt dåligt! Om man dessutom tillägger att det tog mig ungefär två timmar att pressa ur mig dessa rader så förstår ni ju vart skåpet står.
Jag använde oavstående exempel som varningsignal när jag läste tillsammans med Grioa, Mente Roja och Vicious V. Så att ingen misstog sig och trodde att jag var värsta kolla hiohoparbruden.
(Vilket jag är egentligen. Men jag ville att de skulle vara förberedda liksom.)

Så, därför är dikten jag skrev på tåget hem igår en ganska stor händelse. Om man sätter den i perspektiv till tidigare erfarenheter vill säga.
Nu ska jag bara visa den för V så att han kan hjälpa mig få till en flytande takt i den. Och rim som passar.
Sen jäklar, då tar jag er med storm!
På rim!
De ni!

Love
/Vilsk

En kort uppdatering:
Jag är i karlshamn.
Här spendarar jag min tid med att äta saker och dricka te. Jag pratar massor med minnen och äter lite till.
Det är fint.
Inspirationen har börjat rulla. Det är ju alltid trevligt.
För nu börjar det ju brinna i knutarna. Ajaj, vad det brinner.

All lovin'

(En extra kärlekshälsning till min mormor. Dels för att jag älskar henne. Och dels för att hon ska känna sig lite kool som blir hälsad till i bloggen)

Love igen

Vänta, jag ska bara skälla ut mig lite.

Åh! Jag blir så trött på mig själv. Just nu vill jag sätta mig själv i ett hörn och säga att där får du stanna tills du gör något vettigt! Skrivandet står på stopp igen och varje gång det händer så tänker jag bara jaha och tittar på simpsons istället. Det kommer ingen inspiartion ur simpsons! När ska jag lära mig! Dumma lilla unge, du måste ju sätta dig framför datorn och tvinga fram det. Annars går det ju ALDRIG! Aldrig!
Jag måste sluta ge upp så lätt. Jag måste sluta upp med mitt självömkande jahande. Det måste ju finnas ett annat sätt.
Första deadlinen på det hemliga projektet närmar sig och det bästa jag kan ådstakomma just nu är en kopp te.
Skitunge!
Och jag bloggar inte ens. Vad är det här!? Det kommer massa fina idèer och jag säger återigen jaha och flippar över till how I met your mother. Sitcoms är inte skapande!
Att ta en extra cigg är inte skapande! Ta dig i kragen nu och gör något vettigt.
Annars jävlar i min lilla låda.
Kom igen nu för tusan.
Kommer du inte igen nu så är det kört. Faktiskt.
OCH du får ingen mer glass fören du skrivit. Tänkte bara säga det.
Skitunge!
ÅH, jag blir så trött. Hade jag varit min flickvän hade jag kastat ut mig. Med huvudet före.
Skriv ungjäkel! Skriv!

Jag är lite upprörd just nu.
Återkommer senare.

Jag borde städa. Men istället spelar jag musik så det dånar och tänker att dammet kanske blåser bort av musiken,virvlar ut genom fönstret som finns vad datorn. Jag har det öppet på glänt.
Vad funderar vi på idag?
Vi funderar på varför allting står stilla, som stelnat i i lera, när allting på borde röra på sig. Jag har legat klart på vänners soffor och istället sitter jag på cafè nu. Tänker att det håller inspirationen igång. Tänker att gamla förnamnsfik kan locka fram gamla tankar.
Sånt som var på väg att bli bra, men viftades bort. Det är dumt hur lite man tror på sig själv. Hur lite man klappar sig själv på axeln. Jag brukar high-fiva mig själv ibland. Mest för att ge mig själv lite uppmuntran.
Men bara när jag gjort något riktigt bra. Jag brukar aldrig casual high-fiva mig själv. Jag funderar på att göra det lite mer. Sådär bara lite för att peppa upp mig själv för att jag är jag. Fast på ett annorlunda sätt än fröken i lågstadiet som sa att "jamen...du är ju bra på att vara du" Inte så. Utan mer du är så bäst att det knappt är sant. Och när jag frågar mig varför jag säger så ska jag svara "för att du förtjänar det".
Jag tänker på när jag var femton kanske, kanske sexton, fast mer troligt att jag var femton och bestämde mig för att börja tro på komplimanger.
Inte bara javisst eller hur tack? Utan istället säga Tack! och sen spara alla ord för ett möjligt kristillfälle. Och efter några misslyckade försök så fungerade det faktiskt.
Kanske att det är dags att börja expremintera igen?
Saken är den att jag tror på mig själv, jag vet oftast att jag är bra och ibland tror jag tillochmed att jag är bäst. Men det är bara när jag presterar. Jag tänker på min mamma som säger "du är bäst oavsett".
För visst älskar jag mig själv dundermycket jag när tar klivet upp på en scen och kickar ass med orden. Visst älskar jag mig själv dundermycket när jag skapar.
Men älskar jag mig själv dundermycket när jag ligger så nersjunken i sängen att mina konturer knappt syns? När jag är svett-äcklig och borde städa? Eller när jag bara sitetr rakt uppochner utan något som helst att anknyta till?
Nej, jag tror inte det.

(Vi gör såhär, jag skriver inget om er alla andra. Men jag hoppas att ni läser och tänker "sådär ska jag också göra" Kom igen, tänk så. Kom igen. Snälla.)

Jag försöker undvika en hurtbulle varning genom att inte komma fram till en nu-är-det-dags-att-göra-det-slutsats. Istället låter jag tanken vila.
Den måste växa.

Men jag ger mig själv och alla andra en lite smyg high-five.

Nu är det dags att städa.

Love
/Vilsk

Jag är gränsänkling för tillfället och helt plötsligt förstår jag vad Lina Arvidsson pratar om.
Fast jag tittar inte på my chemical romance. Istället tittar jag på gamla Savage Garden videor. Och gråter. Samtidigt som jag äter choklad.
En vild gissning är att jag ska ha min mens snart.

Åh, vad glad jag är att ingen ser mig just nu.

Det här skriver jag med förhoppning att människor som är del av mitt liv på ett eller annat sätt ska råka stöta på min blogg och läsa. Att de ska se vad jag skriver och inse att jag är en av dem. Att min sexualitet är precis lika självklar som deras. Att all form av sexualitet är självklar. Jag vill att de ska läsa det här och tänka "Jaha, jag förstår" och sen ska de aldrig mer säga saker som "varför måste bögarna gå i en där jäkla parad och visa upp sig?" eller "du är väl inte en sån?" eller " De gör som de vill, men det är inte normalt."
Jag vill att att de ska få en aha-upplevelse. För jag kan inte förklara det bättre än såhär. Egentligen vill jag inte ens behöva förklara.

"Det normala är alltid beronde av sitt sammanhang, sin kontext.
(...) Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har ett behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.
Skapa ett andrum, ett rum att andas i.
Titta på oss, ni! Ja, vi gör det ogörbara, vi är det onämnbara. Stirra på oss, förfasa er! Ha ert lilla roliga och dra sen åt helvete! Här, i det här ögonblicket och det här rummet är det vi som är normala."

-Ur "Oskuld" av Jonas Gardell

Jag vill verkligen att de ska tänka nu. Och nästa gång vi ses, ska jag släppa ner garden.
Man blir trött av att alltid ha den uppe.

...min pojkvän kommer hem med glass efter att ha haft ett telefonsamtal med mig där jag hysteriskt svurit på grov östgöstska över min naturkunskapsuppgift som ska vara inne imorgon.
Och det var inte vilken glass som helst, det var GRÄDDKOLA/VANILJ.
Åh, Pluttenussenuffepluffs!



Och ooh yees. Det är fem liter. Oooh baby.
Ja, jäklar vad den pojken kommer få ligga ikväll!

Livmodersimiation i solens sken.




Jag hade en smskonversation med Mix igår kväll. Jag tänkte delge er den. Dels för att den så perfekt fångar essensen i vår/bitterfittornas vänskap. Och dels för att detta råd är något jag vill delge er andra.

Mix: Massutskick: Fråga till bitterfittorna, hur är man på bästa sätt snäll mot sin livmoder?
Jag: Ger den lite kuk!
Mix: Hahahaha! Blir den glad då?
Jag: Den börjar dansa discodans och kasta konfetti. Jag lovar.
(Här avbryter vi ett ögonblick och föreställer oss en livmoder som svänger på "höfterna" och kastar färgglada papperslappar omkring sig.)
Mix: Haha. Vore fint. Har du fått sex nyligen, eller alldeles för länge sen?
Jag: Nyligen! Hurra! Men varför behöver din livmoder uppmuntran?
Mix: Trevligt! Trevligt! Haha, nej det är inget fel med min livmoder. Vi satt och hade en diskussion om hur man har team-building med sina kroppsdelar. Tänkte bara slänga ut frågan.

Vad kan vi få ut av detta samtal, tro? Inte så mycket nej.
Förutom att vi obsessar livmödrar (en livmoder, flera livmodrar, livmödrar...?). Men jag tycker det är fint.
Det är liksom...kärlek.
Det är liksom...bitterfittorna.
Det är liksom...trygghet
Det är liksom...att vara snäll mot sin livmoder.

Idag lyssnar vi på Matisyahu jättehögt.
Så att basen dunkar ner i golvet, genom mina fötter, upp genom benen och in i hjärtat. Snart kommer surgubben under som sätter upp arga lappar på vår dörr komma upptravande med en ny lapp, men fram tills dess tänker jag fortsätta höja volymen.
Vi försöker vakna ur en dvala. Den senaste veckan har jag legat nerkrupen i olika soffor hos olika godhjärtade vänner och druckit upp deras te. Det är den stora tröttheten, den stora urladdningen. Den där tyngden i armarna som inte har någon logisk förklaring men likförbannat finns där.
Ni vet hur det känns, ni förstår precis vad jag menar.
Ni är liksom jag så trötta nu. Så trötta att vintern känns som betongblock på axlarna.
Jag ser det i era ansikten.

Om man redan är trött när man vaknar blir det ännu värre när man åker buss. Ettan in mot stan ser till att med stolthet suga ur dig den sista ynka energi du hade kvar efter att ha gått till busshållplasten.
Jag tror det är människorna där.
I bussen, som vecklar ut sina ben i mittgången.
Vars röster hörs igenom ipod musik.
Jag tror det är tidningarnas fel.
Alla gratis tidningar som ligger utspridda i alla säten.
Jag bryr mig inte.
Ursäkta, men just nu, just idag bryr jag mig verkligen inte.
Ni förstår känslan.
Ni vet exakt vad jag menar.
Och visst får man dåligt samvete? När man verkligen inte orkar bry sig. När människorna i gaza sträcker ut sina händer mot dig, just DIG. Och man orkar inte. Inte för att det är för jobbigt att ta itu med, utan för att man blir så arg och ledsen.
Så att revbenen river på insidan av bröstkorgen.
Man blir så arg att man knappt kan andas.
Jag ska banne mig inte föda några barn till den här världen.
Jag ska bara ligga i olika soffor, med olika filtar över mig i resten av hela mitt liv. Jag ska aldrig mer resa mig och möta vinden i håret.
Kanske att jag reser mig för att hämta mer te. Men mer än så blir det inte.
Icke.

Ja, ni börjar få en bild av den senaste veckan just nu. Den har varit precis som eran.
Precis som ni.

(Andra dagar orkar an vara mer positiv. Andra dagar orkar man vara lite sprakig. Men inte idag.)

Kram